Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Niklas Orrenius: Ögonen är trötta

Krönika. Öresundståg från Malmö till Landskrona. Donna Tartts roman ”The Goldfinch” i knät. Jag förlorar mig i det rika, precisa språket, njuter av hantverket, av hur skickligt hon mejslar fram karaktärer och miljöer.

En perfekt lördag ligger framför mig: fotboll, havsbad och fest. En vän med bil ska hämta vid Landskrona station.

När jag kliver av tåget blåser ljumma vindar från Öresund, så smeksamma att man förvandlas till Ernst Kirchsteiger. Hittar en bänk, väntar på vännen. Tar av skorna och blundar mot solen.

– Excuse me?

En kvinna och en man i 25-årsåldern. Jag känner igen paret, de åkte samma tåg som jag, ett tåg som från början avgick från Köpenhamn.

– Skulle vi kunna få låna din telefon? frågar kvinnan på engelska.

Hon ler. Ögonen är trötta. Vem vill du ringa? frågar jag och plockar fram luren. Hon vecklar upp ett tummat papper. Anteckningar på arabiska. Kvinnan läser:

– Noll… noll… fyra…sex…

– Det är landsnumret till Sverige, avbryter jag. Det behöver du inte slå.

Mannen och kvinnan tittar på varandra. Jag är osäker på om de förstår, kvinnans engelska är knackig och mannen verkar kunna ännu mindre.

– Vi är i Sverige nu, lägger jag till.

De ser på varandra – och skrattar stort. Ett lättat, befriat skratt. Som om de hoppats att de var i Sverige – men ändå inte riktigt vågat tro på det. Varifrån kommer ni? frågar jag.

– Idlib, svarar kvinnan.

Idlib.

Syrien.

De har rest i tio dagar i sträck. Båt från Turkiet till Grekland. Bil till Makedonien. Till fots över gränsen till Serbien. Till fots över gränsen till Ungern. Bil till Tyskland. Tåg till Danmark. Och så Öresundståg till Sverige och Landskrona.

Jag slår numret på deras lapp och lämnar över luren. Ett kort samtal. Breda leenden. Numret går till mannens bror som bor i Landskrona.

– Han är på väg, säger kvinnan när hon lagt på.

Paret sätter sig på bänken bredvid mig. De har inget bagage förutom hennes slitna handväska. Det gick inte att få med sig något från Syrien. Kvinnan börjar förklara.

– Idlib… Det är…

Då kommer brorsan. Glädjetjut, tårar, omfamningar. Vi tar avsked och trion kör iväg.

Min vän anländer, vi drar. En svettig fotbollstimme på en perfekt gräsplan. Jag bränner några chanser i början men snor sen bollen från försvararen och lyckas fjutta in den i nätmaskorna.

Doppet efteråt är så ljuvligt att jag vill skrika. 20 grader i vattnet, frisk tång, saltvatten. När jag kommer till festen är min fru redan där, otroligt snygg i silverkläder. Alla gäster har tilldelats en färg att klä sig i. Jag fick rosa. Det är en kul fest i en lummig trädgård. Vi spelar upp små sketcher för varandra på verandan. Gästerna ger allt. Vi skrattar och skrattar.

Nästa morgon googlar jag Idlib. Flygbombningar mot sjukhus. Massakrer. Kemvapen. Bilder på döda barn.

”Många civila utsattes för giftig klorgas i vad som tycks ha varit två attacker med kemiska vapen, utförda av regeringsstyrkor i Idlib under måndagen. Attackerna ledde till att civila, däribland små barn, dog en plågsam död.” (Pressmeddelande från Amnesty International, 18 mars 2015)

”Gatorna i syriska Idlib är i praktiken övergivna – en vecka efter det att staden i landets nordvästra del erövrades av islamister, bland dem al-Nusra, en jihadistgrupp knuten till al-Qaida.” (DN, 4 april 2015)

”Minst 20 drusiska bybor i provinsen Idlib har skjutits ihjäl av den al-Qaida-knutna Nusrafronten. Den drusiska tron ses som hädisk av jihadister.” (BBC, 11 juni 2015)

Jag tittar ut genom fönstret. Sol över Malmö i dag igen. Vi cyklar till Västra hamnen och badar. På kvällen: kycklingfalafel i sammounbröd. Jag läser lite mer i ”The Goldfinch”. Förlorar mot brorsan i Wordfeud.

Läs mer. Niklas Orrenius krönikor.

• Cragger, så här är det. Du och jag och Patrik Engellau – vi vet alla att det blir fel ibland. Alla har vi våra kors att bära, Cragger

• Kom hem. Slog på köks­radion. Ord jag inte förstod kom ur apparaten.

”… on ammattijääkiekkoilija joka jättää HV71-seuran ja lähtee Länsi-Siperiaan pelaamaan joukkueessa Jugra Hanty-Mansijsk …” 

Känslan handlade om tillhörighet – och om mild lycka

• Det som händer i Medelhavet belyser världens ohyggliga orättvisa, lite som tiggande romer utanför Hemköp. Människorna som kommer får inte ens finnas

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.