Sverige

Niklas Orrenius om mötet med ”Julia Caesar”

Augusti 2015. Jag är i en bil, på väg till en sommarstuga. Där bor en journalistkollega, en skribent som sedan 2010 varit en av den svenska anti-invandringsrörelsens mest inflytelserika. Hon skriver sina texter under pseudonymen Julia Caesar och jag är ganska nyfiken på henne.

En gång var hon en etablerad reporter på DN, känd för sina socialreportage. Hon gav ut böcker om funktionshinder. Sen blev hon rasist, sammanfattar en före detta arbetskamrat.

Jag tittar ner i mina papper, med utskrifter från hennes krönikor, hyllade av Sverigedemokrater och andra nationalister. Läser:

”Den massiva invandringen från låg-IQ-länder i tredje världen förändrar för all framtid mottagarländernas genomsnittliga IQ och därmed också ekonomi, välfärd och på sikt möjligheten att bibehålla ett demokratiskt statsskick.”

Bilen svänger in på en grusväg. Jag läser ­vidare:

”Efter 45 års massinvandring kan ingen påstå att invandrare från Mellanöstern och Afrika är som vi. I muslimsk kultur är det legitimt att våldta en kvinna om hon inte täcker sig med stora tygsjok.”

Jo, hon blev nog rasist. Men hur? Och varför blev hon opinionsbildare? Och varför har hon valt att vara anonym?

”Sedan andra världskriget har vi blivit indoktrinerade med den ideologiskt betingade myten att det inte existerar några raser och därför heller inga rasskillnader.”

Bilen stannar. Fotografen och jag går ut. Grusgången knastrar. Jag knackar på dörren.

Våren 2009. Jag är hemma hos SD-toppen Erik Almqvist, i hans lilla lägenhet i Lund. Han bjuder på jordnötter och äppelcider.

Ett år senare ska han under en festnatt i Stockholm käfta med komi­kern Soran Ismail, säga ”Det är inte ditt land, det är mitt land!”, kalla en tjej för hora och beväpna sig med metallrör. När partikamraten Kent Ekeroths ­mobilfilm från festnatten senare avslöjas av Expressen tvingas Almqvist att lämna riksdagen och posten som SD:s ekonomisk-politiske talesperson.

Men nu är vi i Lund och Erik Almqvist är på gott humör. Han känner medvinden, att hans parti är på väg mot riksdagen. Han tar fram sin laptop och visar en topplista över veckans mest lästa politiska bloggar.

– Det där är en SD-blogg, och den, och den. Och den där skrivs av en före detta Sverige­demokrat.

Listan toppas av två SD-vänliga nyhetsbloggar som har specialiserat sig på att hänga ut brottslingar med namn och ursprung. En av dem ­heter Politiskt Inkorrekt (föregångaren till dagens Avpixlat).

– Det är en SD-sympatisör som driver Politiskt Inkorrekt, säger Erik Almqvist nöjt.

Några år tidigare, runt år 2005, höll Sverige­demokraterna själva på med uthängningar i parti­tidningen SD-Kuriren. Där publicerades ofta artiklar om brott – åtminstone om de misstänkta hade utländsk bakgrund. Redan i rubrikerna slog SD fast gärningsmännens etniska bakgrund: ”Iranier rånade postkontor i Uppsala” eller ”Afrikan rånade guldsmedsaffär i Örkelljunga”. I SD-texterna hängdes dömda män­niskor ut med namn, även personer som dömts till psykiatrisk vård.

Men snart slapp SD att själva sköta uthängningar av människor med utländsk bakgrund. En flora av SD-vänliga anti-invandringssajter växte fram, en ofta rasistisk informationsbubbla där bloggare länkade till varandra och återpublicerade varandras texter.

Navet i den svenska anti-invandringsbubblan 2009–2011 var nyhetsbloggen Politiskt ­Inkorrekt. Redaktörerna förklarade att de arbetade ”hårt och målmedvetet för att sprida information om alla de ymnigt förekommande negativa konsekvenser för Sverige och svenskarna som den ohämmade massinvandringen inneburit”. Att stödja SD var självklart, ”det enda svenska parti som vill föra upp diskussionen om invandringens ödesdigra påverkan på Sverige i riksdagsammanhang”.

Rasismen var ständigt närvarande på Politiskt Inkorrekt. Sajten skrev om en ”tsunami, en flodvåg av zigenare” som ”väller in över Sverige”. I kommentarsfälten tävlade läsarna i att spy galla över olika invandrargrupper.

Men Politiskt Inkorrekt och efterföljaren Avpixlat kunde även skriva uppskattande och varmt om människor. Om SD-ledaren Jimmie Åkesson, till exempel. Och om ”Julia Caesar” – en skribent som skrev rasande krönikor om att invandringen förstört Sverige bortom all räddning.

Namnet Julia Caesar är hämtat från en folkkär skådespelerska från den svenska pilsnerfilmens era. Bakom pseudonymen finns en journalist som i många år arbetat på Dagens Nyheter.

2010 kom Julia Caesars bok ”Världsmästarna”. Bibliotekstjänsts lektör gillade inte boken:

”’Världsmästarna’ är en 435 sidor lång indignerad insändare om hur Sverige tack vare hycklande politiker med en ’patologisk godhet’ sålt ut vårt land till invandrare som plundrar, våldtar och berövar oss vår kultur. Genom ’snyftjournalistik’ skall vi mer eller mindre tvingas till denna ’extrema’ massinvandring. Retoriken i boken är också den extrem. Den är extremt onyanserad.”

Men för somliga läsare klingade Julia Caesars budskap djupt och sant: det var bättre förr.

”Det goda och trygga Sverige som jag och många minns finns inte mer”, skrev hon.

”Det är utplånat, ödelagt och förött.”

”Världsmästarna” blev en bibel för många i den växande nätrörelsen mot invandring. ”Köp boken, för bövelen!” skrev Politiskt Inkorrekt som hade en ständig reklambanner för Julia Caesar på sin webbplats (Avpixlat har i dag en likadan banner). Sajten drev en kampanj riktad mot landets bibliotek om att köpa in boken. Kampanjen lyckades ganska bra – ”Världsmästarna” finns numera på många bibliotek.

I december 2010 fick alla Sveriges 349 riksdagsledamöter var sitt exemplar av ”Världsmästarna” i sina postfack. Boken var inslagen i julpapper med påklistrad tomteetikett. Texten: ”God Jul, Gott Nytt År och lycka till i ditt ansvarsfulla värv önskar Jultomten”.

”Fantastiskt!” skrev Politiskt Inkorrekt om julgåvan och tillade: ”Julia har dessutom skickat ut boken till 90 dagstidningar, 26 fackförbundstidskrifter och ett stort antal enskilda journalister.”

Europaparlamentarikern Fredrick Federley (C) var riksdagsledamot då, 2010. Han minns när han hittade boken i sitt fack.

– Jag läste lite. Det var insinuant, konspirationsteoretiskt och rasistiskt. Den politiska världen, kulturvärlden och vetenskapen hade gått ihop gemensamt med ett mål: att förstöra landet. Vi hade öppnat slussarna för att släppa in ­invandrare vars enda syfte var att råna, våldta och förstöra svensk kultur, säger Fredrick Federley.

Samma år som ”Världsmästarna” kom ut, 2010, skrev jag själv en bok om Sverigedemokraternas väg från utstött pytteparti till verklig maktfaktor. Liksom många andra som följde SD-rörelsens framväxt grubblade jag på vem Julia Caesar egentligen var.

Hennes texter var överallt. Hennes inflytande var obestridligt. När Julia Caesars söndagskrönikor publicerades på danska bloggen ”Snaphanen” spreds och kopierades de vidare i den SD-vänliga nätbubblan, av politiker och sympatisörer. Även etablerade skribenter läste henne. Ulf Nilson, Expressens mångårige reporter och krönikör, hyllade Julia Caesar i en Expressenkrönika i oktober 2010. I november samma år skrev Per Gudmundson, i dag ledarskribent på SvD, ett blogginlägg om Julia Caesar. Gudmundson menade att Sverige hade ett repressivt politiskt klimat där negativa synpunkter på invandring brännmärkts. Han skrev om den ”förlust för det demokratiska samhället som det innebär att en rutinerad journalist och debattör inte törs publicera i eget namn”.

SD-väljare litar betydligt mindre på etablerade medier än andra partiers väljare, visar flera mätningar. Och just Julia Caesars bakgrund som etablerad journalist ger hennes ord extra tyngd bland personer som har slutat tro på nyheterna som förmedlas i SVT, Sveriges Radio, DN och SvD. Julia Caesar har ju sett journalistvärlden från insidan och kan avslöja bluffen.

”Jag känner jargongen på redaktionerna. Cynismen. Arrogansen. De råa skämten. ­Grandiositeten. Maktberusningen. Journalister vet alltid bäst. För den korkade allmogen har de bara förakt.”

Allra värst är kvinnliga journalister, menar ­Julia Caesar.

”Som pryglade apor har de stoppat upp sitt eventuella förnuft någonstans där solen aldrig skiner och gått på varenda lögn om mångkulturens välsignelser och att islam är fredens och kärlekens religion.”

Hon har svaret på varför kvinnor är mer positiva till invandring än män: det handlar om sex.

”Kvinnor tas som gisslan av sina hormoner och omsätter sina heta drömmar om virila mörkhåriga främlingar i politiska ställningstaganden för öppna gränser.”

Julia Caesar når ut. EU-parlamentarikern Kristina Winberg (SD) berättar i en intervju att ”Världsmästarna” var den bok hon läste senast. Delar av hennes krönikor återpubliceras på Avpixlat, som har hundratusentals läsare. ”Lästips: Julia Caesar skriver om tiggarinvasionen”, skrev Avpixlat i april. Artikeln fick 371 kommentarer, en blandning av Julia Caesar-hyllningar, anti­ziganism och förakt för politiker som inte genast förbjöd tiggeri.

– Hon har mer makt än många riksdagsledamöter, säger Fredrick Federley.

Julia Caesar är en makthavare – och en nät­hatare. Från sin anonyma plattform har hon i flera år spridit rasism. Trots sin nyckelroll är hon okänd för de allra flesta svenskar.

Ju mer jag läste av Julia Caesar, desto mer nyfiken blev jag på henne som person. Hennes texter var så oförsonliga, så rasistiska och så oerhört arga.

”Jag hoppas att mitt och resten av svenska folkets ursinne brinner som en svetslåga i de ansvarigas kroppar och själar. Att branden aldrig ger dem någon ro. De som tillåter detta ske med Sverige ska inte ha ro en enda sekund.”

Sommaren 2014 får jag tips och ett namn: den här personen är Julia Caesar. Jag kollar och allt tycks stämma.

Men har det fortfarande nyhetsvärde att berätta om hennes person och hennes roll i anti-invandrings­rörelsen?

SD har gått framåt med sjumilakliv. Den lilla anti-invandringsmediebubbla som fanns 2009–2010 har svällt ordentligt. Nu finns Avpixlat, Fria Tider, Exponerat och en mängd diskussionsgrupper på Facebook.

Julia Caesars söndagskrönikor på den danska antimuslimska sajten Snaphanen sprids fort­farande flitigt – men hon tycks inte riktigt ha samma tongivande roll som åren 2010–2011.

När Julia Caesar sommaren 2014 skriver att statsminister Fredrik Reinfeldt (M) är ”den störste svenske landsförrädaren i modern tid” är hon bara en röst i en ganska stor kör som sjunger samma budskap. Riksdagspartiet med starkast vind i seglen – Sverigedemokraterna – har en parti­ledare som har kallat statsministern ”svensk­fientlig”.

Jag är ändå nyfiken på henne. Hon har arbetat på min tidning, på DN, under många år. Jag vill förstå hennes resa från ambitiös socialreporter till inflytelserik rasistisk hatbloggare. Vad såg hon då? Vad ser hon nu?

Jag letar och letar efter telefonnummer till henne, men hon finns inte listad någonstans. Lördagen den 13 september 2014 åker jag hem till henne, i hopp om att hon ska vilja berätta sin historia öppet. Jag tar med mig en fotograf, ifall hon skulle vilja träda fram.

Hon öppnar dörren och jag presenterar mig. Hon har inte tid att prata – ”jag måste skriva!” – och stänger snabbt dörren. Jag hoppas att åtminstone få förklara mitt ärende och knackar igen. Dörren förblir stängd. Jag sätter en lapp med mina kontaktuppgifter på vindrutan på hennes bil. Sen kör vi därifrån.

Dagen efter gör SD ett succéval och blir Sveriges tredje största parti. SD-ledaren Jimmie Åkesson sjukskrivs, statsminister Stefan Löfven (S) utlyser nyval, Decemberöverenskommelsen tillkommer för att hålla SD borta från inflytande, nyvalet ställs in. Året är nyhetsintensivt. Terrordåd i Paris och Köpenhamn. Tusentals flyktingar som dör på Medelhavet. Julia Caesar sjunker ­undan i hjärnan.

Så kommer sommaren 2015. Och dubbelmordet på Ikea i Västerås. I en ursinnig krönika ­hänger Julia Caesar ut de två misstänkta med namn. Hon publicerar även namn och bild på flera andra som misstänks eller har dömts för mord de senaste fem åren. Den gemensamma nämnaren på de misstänkta/fällda som hon har valt ut: de har utländsk bakgrund.

Det handlar om ”politiska mord på ­svenskar”, skriver Julia Caesar. Morden skyller hon på ”landsförrädarna”: politikerna, journalisterna och myndigheterna som ”tar vårt land ifrån oss”. Hon skriver att ”Sverige är i krig”.

Avpixlat återpublicerar krönikan, som delas och gillas flitigt inom SD-sfären. ”Måste läsas!”, skriver SD Kalmars ordförande Thoralf Alfsson när han delar texten på Facebook. ”Julia är tillbaka och hon är arg”, skriver Jan Sjunnesson, ­tidigare chefredaktör på SD-tidningen Samtiden, numera knuten till Avpixlat.

Sveriges andre vice talman, Björn Söder (SD), kopplar liksom Julia Caesar morden till den svenska invandringspolitiken och Fredrik Reinfeldts tal om ”öppna hjärtan”. ”Tror inte att den mördade mamman och ­sonen på Ikea i Västerås skulle hålla med ex-stats­ministern ... Dags att vakna, svenska folket, och förpassa sjuklöverns politik dit den hör hemma! På skräphögen”, skriver Björn Söder på Facebook.

Julia Caesars text om Ikea-morden, landsförrädare och att Sverige är i krig når även långt utanför de vanliga kretsarna. Näringslivstoppar skickar den till varandra i mejlkedjor som också når fram till DN. Julia tycks formulera något som många vill höra.

Jag bestämmer mig för att göra ett nytt försök med Julia Caesar. Det har gått nästan ett år sedan jag knackade på sist. Allt fler svenskar säger ­öppet det hon länge sagt under pseudonym. Kanske är hon redo att prata nu, tänker jag.

Jag väntar ett tag efter första knackningen. Hennes bil är på plats utanför sommarstugan. En sekatör ligger vid farstukvisten, intill några präktiga tomatplantor.

Jag knackar igen. Och igen. Tystnad. Eller? Det låter som om någon pratar därinne. Fotografen tittar in genom ett fönster. Därinne sitter kvinnan som skriver under pseudonymen Julia Caesar med ett headset på sig. Hon tycks prata i telefon. Fotografen vinkar. ”Julia” vinkar tillbaka. Hon fortsätter prata i sitt headset.

Vi står kvar, lite villrådiga. Kanske kommer hon och öppnar när hon talat färdigt? Minuterna går. Vi pratar lite om trädgårdsskötsel, jag och fotografen. Till slut bestämmer jag mig för att visa mig i fönstret. Vid förra besöket sa ”Julia” att hon kände igen mig från bilder i tidningen. Jag vinkar. Hon vinkar. Så ropar jag så att det ska höras in:

– Kan du komma till dörren så jag kan berätta vad jag vill?

En avvärjande gest. ”Julia” fortsätter prata i tele­fon. Hör hon vad jag säger? Jag försöker en sista gång:

– Vill du inte prata med mig?

En avvärjande gest.

Hon vill inte. Jag ropar ”Vi åker nu!” för att hon ska förstå att vi sticker. Skriver en ny lapp om att jag vill prata och lägger den på förstukvisten. Sekatören lägger jag ovanpå, så att lappen inte ska blåsa bort.

De börjar ringa på lördagskvällen och fortsätter hela natten. Samtal efter samtal. ”Fitta! Svin!” Trakassera och hota en sjuk äldre dam? ”Det är kört för dig, så jävla kört. Du ska inte känna dig säker, fattar du det, inte någonstans.”

Jag går in på nätet och ser krönikan som ­Julia Caesar har lagt upp, texten om det som hon upplever som DN:s förföljelse av henne. Hon skriver också om min kollega Annika Hamrud, som på uppdrag av Expressen har sökt henne. Hon skriver att DN:s syfte är att skrämma och tysta henne. Vi är Stasi, skriver Julia Caesar, DDR Schweden. Hon skriver om sina sjukdomar och att mitt besök gjort henne lamslagen av skräck. Så lägger hon ut mitt telefonnummer till sina ­läsare, numret till den enda telefon jag har.

Hela anti-invandringsrörelsen på nätet ­hakar på: Fria Tider, Avpixlat, Nordfront, Flashback. Nu går det fort. En nazist från våldsamma Svenska motståndsrörelsen lägger ut min adress på Twitter med uppmaning att göra hembesök. Mordhot i mejlen. På Facebook och bloggar ­publiceras min adress ”om ni skulle få lust att tömma en spann avföring i hans brevlåda eller bara urinera in i den. Låt svinet få känna på att han gick för långt när han gav sig på Julia Caesar”.

Jag förmår inte att stänga av telefonen. Jag vill veta vartåt det blåser. Jag har skrivit om extremism i 15 år och mitt skydd har alltid varit öppenhet. Jag har svarat, samtalat. Försökt förklara mina journalistiska utgångspunkter och bli till en människa i hatarens ögon.

Nu går det inte längre. Mina barns mobilnummer läggs ut på en blogg med uppmaning att ringa. Vi samlar in barnens mobiler. Jag byter nummer. Vidtar flera säkerhetsåtgärder. Öppenhet blir slutenhet. Livet har förändrats.

På nätet ser jag att Fria ­Tider – nyhetssajten som är alltför extrem för SD och som som ser den som odemokratisk och ”neofascistisk” – har lyckats med det jag misslyckats med. De har fått en intervju med Julia Caesar.

– Jag tror att Sverige och svensk media är inne i ett skede där maktbalansen är på väg att tippa över från gammelmedia till alternativ media, säger Julia Caesar till Fria Tider.

Det var just det som Sverigedemokraterna drömde om år 1997, när en 21-årig Björn Söder och en 18-årig Jimmie Åkesson tillsammans drog i gång partiets internetsatsning. De ville gå förbi de etablerade massmedierna. Skippa det ledet. Skapa en egen nationalistisk informationsvärld.

Nu finns den. Mediebubblan, där det är självklart att samhällets problem beror på invandring, där riksdagspartierna utom SD buntas ihop till ”sjuklövern” och där det alltid är suspekt att vara muslim. Avpixlat, Fria Tider, Samtiden, Motpol, Dispatch International, Exponerat, Nya Tider.

När jag 2011 intervjuade Jimmie Åkesson om den sverigedemokratiska nätrörelsen sa han:

– Utan internet hade vi inte varit där vi är i dag. Jag är väldigt tacksam för att de här människorna finns.

SD-ledaren uttryckte sin uppskattning för Avpixlat.

– Många av våra väljare anser att man uttrycker sanningar där som andra medier inte gör, och det tycker jag är väldigt bra.

Det är svårt att veta exakt hur populära de alternativa nationalistiska medierna är. Medieforskningen har inte hunnit med. Opinionsbildningsexperten Martin Borgs gjorde efter Ikea-morden ett försök att mäta antalet delningar och reaktioner i sociala medier. Han fann att extremhögertidningen Fria Tiders artiklar under en vecka hade ungefär en tiondel så många reaktioner i sociala medier som jätten Aftonbladet – 90 000 jämfört med 900 000.

– Det finns ett samtal därute som etablissemanget inte har koll på, säger Martin Borgs.

I det samtalet spelar opinionsbildare som Julia Caesar en viktig roll. Det var synd att hon inte öppnade sin dörr och pratade med mig när jag knackade på i förra veckan. I så fall hade jag frågat om den krönika jag har grubblat mest över: ”Gökens förlorade värdegrund”.

Det ornitologiska temat kan först verka udda i Julia Caesars produktion av ursinniga anti-­invandringskrönikor. Så börjar man läsa:

”Med egen vinning som enda drivkraft iscensätter göken ett av världens skickligaste och mest brutala bedrägerier. Samvetslöst utnyttjar och parasiterar den på andra som är mindre och svagare än den själv. För att nå sitt mål förfalskar den sin identitet, ockuperar kallsinnigt andras bostäder och förvandlar dem snabbt till baser för massmord och etnisk rensning.”

I kommentarsfältet jublar Julia Caesars läsare. ”Träffsäkert!” De hånar Reinfeldt och Löfven, hyllar Åkesson. Skriver om hur hemska och annorlunda muslimer är.

Det är ännu en dag i den nationalistiska mediebubblan.

Fotnot: Mot bakgrund av den senaste veckans upptrissade och giftiga debattklimat, med hatkampanjer och flera hot, har DN valt att inte namnge personen bakom pseudonymen Julia Caesar.

Fakta. Sajterna

Politiskt Inkorrekt. SD-vänlig nu nedlagd nyhetssajt som mellan 2009 och 2011 var ett nav i anti-invandringsbubblan på nätet. ­Hyllade ständigt Julia Caesar och gjorde reklam för hennes bok.

Politiskt Inkorrekt. SD-vänlig nu nedlagd nyhetssajt som mellan 2009 och 2011 var ett nav i anti-invandringsbubblan på nätet. ­Hyllade ständigt Julia Caesar och gjorde reklam för hennes bok.

Snaphanen. Dansk antimuslimsk blogg där Julia Caesar publicerar sina söndagskrönikor. Hennes texter publiceras även av den antimuslimska norska sajten Human Rights Service, med täta band till Fremskrittspartiet.

Fria Tider. Högerextrem nättidning som når ut långt utanför de nationalistiska kretsarna. Alltför extrem för SD vars gruppledare Mattias Karlsson ser den som odemokratisk, antisemitisk och styrd av ”neofascistiska krafter”.

Exponerat. Grov hatsajt med ­öppen hets mot romer. Refererar och länkar ofta till Julia Caesars krönikor som kallas ”outstanding”.

Fakta.

Detta har hänt

1997

SD:s internetsatsning inleds av Jimmie Åkesson, 18 år, och Björn Söder, 21 år. Målet: runda de etablerade medierna.

2005

Jimmie Åkesson väljs till SD:s parti­ledare. Partitidningen SD-Kuriren hänger ut brottslingar med namn och etnicitet.

2010

Nyhetssajten Politiskt Inkorrekt är navet i en snabbt växande SD-vänlig mediebubbla. Pseudonymen ”Julia Caesar” är en nyckelskribent i denna nationalistiska sfär.

Till julen skickar Julia Caesar 349 exemplar av sin anti-invandringsbok ”Världsmästarna” till riksdagen. Krönikören Ulf Nilson hyllar Julia Caesar i Expressen.

2011

Politiskt Inkorrekt läggs ner men återuppstår omedelbart som Avpixlat. Kent Ekeroth (SD) samlar in pengar till sajten, där rasismen ligger i öppen dager.

Avpixlat har en ständig annons för Julia Caesars bok.

2014

DN får veta vem Julia Caesar är: en före detta DN-reporter. Hennes söndagskrönikor blir alltmer radikala, med rasbiologiska perspektiv. DN försöker intervjua henne, men hon stänger dörren.

2015

DN gör ett nytt försök att intervjua henne. Hon avböjer och publicerar en krönika om att hon känner sig förföljd av DN:s Niklas Orrenius och frilansjournalisten Annika Hamrud, som arbetar för Expressen. Den nationalistiska nätsfären upprörs, med hat och hot mot Orrenius och Hamrud som följd.