Familjen Kitsanu bor med sina två grisar, höns och hund i byn Mingir, ett par timmars bilfärd sydväst om Moldaviens huvudstad Chisinau. Detta är Europas fattigaste land. Vår chaufför Oleg kör slalom för att undvika hålen i den spruckna motorvägen. I 130 kilometer i timmen susar den gamla Peugoten förbi gubbar som säljer röda karpar vid vägkanten, svarta kalvar rusar över vägen med pojkar efter. Snart tar asfalten slut.
I byn Mingir har minst 13 personer sålt sina njurar. 31-årige Andrej är en av dem. En man med varma blå ögon och många små skrattrynkor. I dag är han arbetslös, ibland går han till skogen för att hämta ved.
Egentligen börjar berättelsen med hans 29-åriga hustru Jelena. Hon är verbal, skrattar ofta och ger ett öppet intryck.
Familjen hade haft det tufft i flera år. Andrej jobbade på en kolchos men trots löften gång på gång fick han aldrig någon lön. De hade då två barn, de hade inte ens råd att köpa riktiga kläder till dem.
- Jag hörde talas om att en man i byn sålt sin njure. Andrej och jag diskuterade då om att han var beredd att sälja sin. Men han sade nej. Då beslutade jag mig för att göra det själv utan att tala med honom, berättar Jelena medan hon då och då tittar på Andrej.
Hon fick kontakt med den lokala njurmäklaren Nina som tog hennes id-papper. Men kort tid efter fick Jelena veta att hon var gravid. Hon beslutade att göra abort och frågade därför Nina om hon kunde få förskott på sin njure för att ha råd att genomföra aborten.
- Nina sade nej. Hon sade att "vi behöver dig inte heller efter aborten. Vi vill dessutom inte ha någon njure från en gravid kvinna". De ville vara säkra på att det var en ung och frisk kvinna, fortsätter Jelena.
- När jag kom hem var jag arg. Det fanns ju pengar att få och jag behövde dem för barnens skull, säger Jelena.
Hon försökte åter igen övertala Andrej. Han sade nej igen. Men efter ett par dagar ändrade han sig och gick med på att sälja sin njure. Det var i mars 1999.
- En kväll i juni kom njurmäklarna till vår bostad och sade: Andrej, gör dig redo. Jelena var inte hemma så jag skrev en lapp till henne och berättade att jag åkt, säger Andrej stillsamt medan det börjar duggregna utanför det spetsgardinprydda fönstret.
Tillsammans med två andra bybor reste han med bil till en stad i Ukraina. Därifrån flögs de till Istanbul.
Där togs ultraljud och blodprover. Efter en vecka kördes de till ett sjukhus. De fick andra kläder, dropp och Andrej fick skriva under ett papper han inte förstod. I operationssalen fanns en tunn medellång läkare, Yusuf Sönmaz, känd organmäklare och njurläkare i Istanbul. Han bad Andrej att lägga sig på operationsbordet och så snart narkosen satts in börja räkna till tio. Men efter fyra mindes Andrej inget mer.
- Jag vaknade med bandage och kände smärta i ryggen. Det gjorde så ont att hade jag vetat om det innan så hade jag aldrig låtit dem ta njuren, säger Andrej.
Redan dagen efter operationen uppmanade läkaren Andrej att promenera i en lång korridor på sjukhuset. I rummet mitt emot Andrejs låg den kvinna som fått hans njure.
- Jag såg henne redan i operationssalen. Hon var runt 45, lite rödlätt och hade fräknar, säger Andrej.
Senare berättade sjuksköterskan att kvinnan var från Israel.
De samtalade aldrig och efter fyra dagar kördes Andrej till en lägenhet där ytterligare sju nyopererade moldavier fanns.
- Första tiden var smärtan hemsk. Dagen jag skulle resa hem igen gick jag som sjuk gubbe. Den sista person som tog hand om ärret var en man som kallades för Jacob. Han rev av bandaget och sade: Du är frisk nu. Sedan skickades jag till busshållplatsen med 2.900 dollar i handen.
Detta motsvarar cirka 25.000 kronor.
Andrej gör en paus i sin berättelse. Vi går ut på gården, ett vinglas med hemtillverkat vin vandrar runt, hunden gnyr. En äldre, lite rödmosig man öppnar grinden och sticker in huvudet. Han heter Gheorghe Ungureanu. Han nämner att han också har sålt sin njure. Han leker lite med barnen och efter några glas vin går han plötsligt sin väg igen.
Tillbaka i det sex kvadratmeter kombinerade sov- och vardagsrummet fortsätter Andrejs historia.
I ett och ett halvt dygn fick han skaka på bussen genom Bulgarien och Rumänien. När han kom fram tog den moldaviske mäklaren 100 dollar för mat och resan. Ytterligare 100 gick till kvinnan i byn som organiserade allt.
Andrej vet inte exakt hur mycket den israeliska kvinnan betalade för att få hans njure.
- Men jag hörde rykten om 120.000 dollar. Det känns helt fel. Det är som om de stal min njure. De betalade för lite men vi brukar inte tala om detta, säger Andrej.
- Ibland talar vi om den israeliska kvinnan. Vi undrar om hon lever, hur hon mår och om hon är frisk. Men det är omöjligt att få reda på, säger Jelena.
Pengarna som Andrej fick användes bland annat till en ny motor för den gamla ryska motorcykeln, till nya fönster för huset och till en tv. En kort tid efter att Andrej kommit hem från Turkiet födde Jelena deras tredje son som också fick heta Andrej. Den planerade aborten blev inte av. Andrej junior fick nya kläder för njurpengarna, de bjöd på stort dopkalas. Men sedan dog Andrejs bror och far.
- Vi fick spendera en massa pengar på deras begravningar, berättar Andrej.
I dag, fyra år efter operationen, finns inga pengar kvar. Några inkomster har varken Jelena eller Andrej. I stället lever de på äpplen från den lilla trädgården, ägg från hönsen, kött från grisarna och det ljusröda vinet som förvaras i tunnan i källaren. I bland säljer de lite vin för att kunna köpa mat.
Några dyra läkarbesök är det inte tal om. Det gör man bara om det handlar om liv och död.
- Vi har haft tur. Vi är inte sjuka. Om man blir förkyld dricker vi lite hett vin med kryddor. Jag hade lite problem med det första barnet. Det kostade en massa pengar på sjukhuset, säger Jelena.
Andrej har fortfarande besvär. Han drar upp tröjan och visar det 30 centimeter långa ärret på vänster sida av buken. Ett ärr som gör att han inte vågar bada på sommaren. Alla brukar gå ned till den lilla sjön och de andra som gjort operationen brukar dra upp sina badbyxor för att dölja sina ärr, berättar Jelana och skrattar. Men Andrejs ärr sitter för högt.
Då och då gör det ont i området där njuren brukade sitta.
- Jag får fortfarande smärtor i ryggen när jag är trött eller förkyld. Smärtorna kommer också när jag dricker mycket vin eller vodka. Tidigare kunde jag jobba många timmar, men inte nu längre, säger han.
En gång fick han smärtor i benet.
- Det kändes som ett träben och gjorde ont. Jag gick till njurmäklaren Nina och berättade. Då blev hon rädd och började massera mig. Efter ett par dagar försvann det, säger Andrej.
Någon annan uppföljning eller medicinsk undersökning efter ingreppet har han inte genomgått.
- Jag är orolig för Andrej. Han är frisk nu men vad händer sen? Vi har inga pengar, säger Jelena.
Andrej är en av många moldaver som sålt sina njurar. Den moldaviske frilansjournalisten Alina Radu har i flera års tid kartlagt organhandeln här. Hon har träffat 34 personer och känner till ytterligare fem, sex stycken. Och detta bara i några få byar. De senaste fallen hon känner till är från förra året.
Fyra mil norr om Chisinau ligger den lilla byn Susleni. Här är bygatorna lika leriga som i Mingir.
Här bor Mikail och Elenora Istrati. Han fyllde 29 år den 23 november. Men han skulle lika gärna kunna vara mer än tio år äldre. Fårat ansikte, sorgsna ögon och han går som en gammal man. Vi sitter i det lilla vardagsrummet. Solstrålarna på väggen rör sig långsamt från hans till hennes ansikte. Elenora rullar en liten trådtuss mellan tum- och pekfingrarna. Händerna är kraftiga, fingrarna nariga och det röda nagellacket avskavt. Det doftar bröd i hela huset. I vedugnen utomhus väntar åtta stora bröd på att bli klara.
- De ska stå en och en halv timme i ugnen om det finns tillräckligt med ved. Annars tar det två timmar, berättar Elenora.
Även Mikail sålde sin njure efter att några vänner och släktingar tjatat på honom dagligen i lång tid. Han hade inga pengar och tvingades slutligen åkta till njursjukhuset i Istanbul. Även Mikail fick syn på den person som fått hans njure när han promenerade i den långa korridoren på sjukhuset efter operationen. Där är han, sade sjuksköterskan.
- Det var en tjock man i 60-årsåldern från Israel som fick min njure, säger Mikail.
Mikail berättar om de kraftiga huvudsmärtorna efter operationen, om smärtorna i ryggen som varade en månad och om hur dåligt han mådde.
- Det gör ont när jag lyfter tungt. Då är det som om det var många knivar där, säger han och gör en handrörelse fram och tillbaka över höften.
Mikail fick 3.000 dollar för sin njure. Av dem gick 100 dollar till mäklare, 30 dollar till bussresan och 100 dollar till turkiska tullen eftersom visat gått ut.
- När jag kom hem köpte jag potatis, bröd, ved, en tv och kylskåp och en kamera som jag gav till min kusin. Sedan sparade jag lite till bröllopet.
Den före detta vännen Juri som övertalat honom att åka inviterade Mikail till sitt hus. Där krävdes Mikail på 400 dollar som tack för hjälpen.
- Jag sade först nej, men han hotade att slå mig och låsa in mig i källaren. En annan man som också var där sade att det är bäst att du ger honom pengarna. Så jag åkte hem och hämtade dem, fortsätter Mikail.
Mikail köpte också några fina örhängen till Elenora.
Hon får frågan var de är nu.
- Jag har slarvat bort dem, säger hon tyst.
De enda möbler som finns i det lilla rummet är tre stolar, en säng och ett bord. Någon telefon har de aldrig haft. Däremot finns ett kylskåp. Men från det hörs ingenting. Sedan två månader tillbaka har Mikail och Elenora ingen elektrisk ström. De försökte tjuvkoppla upp sig mot elverket men de blev upptäckta och elen stängdes av. Elenora får frågan om vad de gör med smör, mjölk och ost.
Hon ser helt oförstående ut.
- Vi har inget sådant. Ibland får vi lite mjölk när vi har jobbat på en åker, säger hon.
Både Mikail och Elenora jobbar tolvtimmarspass på olika åkrar. Det handlar oftast om att vända jorden inför nästa års sådd. Ett tungt arbete som inte alltid ger pengar.
- Många lovar men betalar inte. Efter en dags jobb säger de i stället: kom så får du en flaska vin och lite kött. Det vore bättre för barnet om vi fick lite mjölk, säger Elenora.
Mikail tar fram några foton de tog medan de hade kameran kvar. På ett av korten ler tvåårige sonen Gabriel in i kameran. Blond, blåögd med röda äppelkinder. Sedan i somras bor Gabriel hos några släktingar. Mikael och Elenora har varken råd eller tid att ta hand om honom, de måste jobba så mycket.
- Jag saknar honom så, säger Elenora.
I dag ångrar Mikail djupt att han sålde sin njure.
- Det var ett stort misstag. Jag har analyserat detta många gånger men jag vet inte hur jag skulle kunnat undvika detta. Jag blev tvingad, säger han. Jag har ett råd till alla. Gör inte denna operation. Stanna med det lilla du har. Inget kan ändras till det bättre efter detta, säger Mikail.
Mikail Istrati säger att han trots sina besvär ändå känner sig glad när han jämför med några andra som har sålt sina njurar i byn.
- En har en stor böld vid ärret, en annan har problem med vänstra benet, säger han.
Men problemen avskräcker inte. Enligt Mikail har flera personer i hans by den senaste tiden frågat honom om möjligheten att sälja sin njure.
Nu ska bröden tas ur ugnen. Stora rykande varma bröd. De åtta bröden som är parets huvudsakliga mat ska räcka i en månad. Elenora bär in dem i huset, hon bryter av lite och bjuder. Det kan bli svårare att baka nästa gång. Och kallt i huset. För veden är snart slut.