Så enkelt kan konflikten i Nordmalingsmålet beskrivas. En gång satt Inger-Ann, juridikutbildad representant för Vapstens sameby, vid köksbordet hemma hos Berth i Sunnansjö.
De pratade med varandra. Men kom inte överens.
Sedan har de mötts i tingsrätt och hovrätt. Efter den mest omfattande rättegången i Umeå tingsrätts historia i december 2005 vann samerna. Markägarna överklagade till hovrätten, men domen slogs fast. Samerna från Vapstens, Rans och Ubmeje tjeälddie (Umbyn) har rätt att när de behöver det låta sina renar beta på de privata markägarnas ägor i Nordmaling. Markägarna hade förlorat.
Men nu har de vunnit en delseger.
Målet ska tas upp i Högsta domstolen. Det är första gången som ett mål mellan markägare och renägare tas upp i landets högsta juridiska instans.
I och med att HD tagit upp fallet blir domen prejudicerande för andra liknande fall.
– Det kan inte vara så att en näring, jord- och skogsbruket, ska föda en annan näring, renbruket, säger Berth Hägglund.
Han är nionde generationen på gården. Hans dotter, som sköter djuren, är den tionde.
I köket i Sunnansjö serverar Berths sambo Elsa Eriksson ”bonnmackor” med riven morot på toppen. Det finns kaffe och hembakt semla för den som orkar.
In genom dörren kommer en annan stridbar markägare, Stefan Holmgren. Han tycker att HD:s beslut om prövningstillstånd är ”en delseger”.
– I och med att HD tar upp det så är det en förändring på gång.
Han jämför med det så kallade
Härjedalsmålet, där markägarna vann en liknande markstrid mot samerna.
Då tog inte HD upp fallet. Någon särskild motivering till varför HD den här gången fattat ett annat beslut finns inte.
Den decimetertjocka akten på Högsta domstolen hålls ihop av en lång gummisnodd. Några nya bevis har hittills inte lagts fram. Argumenten upprepas från tingsrätt och hovrätt. Rättegången ska preliminärt hållas i februari 2011.
”Urminnes hävd” ger samebyarna rätten att låta renarna vinterbeta i Nordmaling, anser samebyarna. Markägarna, som får juridiskt och ekonomiskt stöd av Lantbrukarnas riksförbund, LRF, tycker att äganderätten väger tyngre.
På kartan från länsstyrelsen i Umeå, statens förlängda arm i länet, ingår Sunnansjö i Nordmalingsområdet i den del där Vapstens sameby har rätt att bedriva renskötsel. Men detta motsätter sig markägarna.
– De tar sig rätten att vara här med sina renar, säger Berth Hägglund och berättar hur nyplanterade tallplantor förstörs av renar som vinterbetar i området.
Sedan går samtalet snabbt över i att handla om vem som är same. Var de först i Sverige eller var det i stället ett folkslag som hette kvänerna?
– Vi är inte alls emot de så kallade samerna, inte. Det är de renskötande samerna som missbrukar renskötselrätten och trampar och förstör skogsmarken för oss. Om hundra år ska vår skog avverkas och bringa in exportinkomster. Inte är vi några rasister för det. Men det ska ju vara någon rättvisa. Kan en liten folkgrupp slå blå dunster i FN och få igenom på ett papper att ”vi är urfolket i Sverige och vi är så förtryckta” och så vidare, så är det en minister som skriver på det. Politikerna törs ju nästan ingenting göra eftersom vi har skrivit under urfolksdeklarationen, säger Berth.
Ju längre Nordmalingsmålet pågått, desto djupare verkar konflikten gå. Men det håller inte markägarnas juridiska ombud med om.
– Jag vill inte kalla det en konflikt. Det är fel ord. Det är en juridisk tvist, ingenting annat, säger advokat Nils Rinander.
Inger-Ann Omma sitter i ett mötesrum i Hotell Lappland i Lycksele. Hon har en helt annan bild av ”tvisten”.
På vägen till intervjun passerar hon av en tillfällighet en konferenssal där Lantbrukarnas riksförbund håller distriktsstämma. Som en av ”framtida utmaningar” ser hon på tavlan att rennäringen står nämnd. Hon känner sig illa till mods.
– LRF förser en brinnande eld med bensin. Det är beklämmande. De har medlemmar som uttalar rent rasistiska saker.
Inger-Ann har varit renägare sedan hon var ett år. När hon var barn sköts en av hennes renar, en vit härk (kastrerad rentjur), av markägare i Storuman för att den mot reglerna befann sig nedanför odlingsgränsen efter den 1 maj. Det har satt djupa spår.
Hon är dubbelt inblandad i Nordmalingsmålet. Dels har hon genomgått juristutbildningen i Umeå och biträder advokatbyrån som för samebyarnas talan, dels är hon berörd i egenskap av renägare i Vapstens sameby.
Samebyn får enligt länsstyrelsen ha 6 500 renar. Ett tiotal familjer ingår i Vapstens sameby. De flesta bor i området kring Tärnaby.
Inger-Ann Omma tycker att den utdragna rättsprocessen väckt en slumrande rasism mot samer.
– I vissa grupper, ja, och det väcker en debatt som är oerhört obehaglig. Den riskerar att passera gränsen för vad man kan säga om en folkgrupp. Att vi inte är läs- och skrivkunniga, att vi är ”tattare” och sådana ordalag.
Har det blivit ett hårdare tonläge?
– Ja, det har förekommit hot om att man ska skjuta renar och sådana saker. Det har jag fått berättat av mig från killarna som är ute i fält. Det känns obehagligt att det förekommer år 2010 i Sverige. Det är okej att säga vad som helst. Det är ett oerhört hat.
LRF:s ordförande Lars-Göran Pettersson har hört att det förekommit uttryck av rasism.
– I så fall är det beklagligt. Jag kan inte ta ansvar för vad enskilda medlemmar säger och gör. Vi har sett Nordmalingsmålet som ett principmål, och då stöttar vi våra medlemmar. Men vi ifrågasätter inte renbetsrätten, vi vill att gränserna ska tydliggöras.
Inger-Ann Omma härstammar från en grupp samer som i början av 1930-talet tvångsförflyttades av staten från Karesuando till den nuvarande samebyns område i Västerbotten.
Hennes sambo Jon Mikael Labba är ute med skoter söder om Lycksele med en del av renarna. Med gps kan han se att några renar måste fångas in.
Rennäringen är en modern näring. Renarna klassas av EU som tamboskap, precis som kor. Renarna transporteras till vinterbetet framför allt i inlandet men i vissa fall också vid kusten med lastbilar i två våningar.
– Det är nödvändigt. Vi kan inte komma fram annars. Vägar, järnvägar, kalhyggen och de uppdämda älvarna gör det nödvändigt. Och nu kommer vindkraftsparkerna också.
Lastbilarna med renar körs till områden där det finns bete och där släpps renarna ut.
Men inte bara modern teknik, helikoptrar och fyrhjulingar har förändrat rennäringen. Det gjorde också kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl 1986. Strålningen regnade ner över Sverige och renköttet, där strålningen lagrades, gick inte att sälja. Enligt markägarna växte renhjordarna och behövde nya betesmarker.
– Det är möjligt att det blivit vanligare att renar varit vid kusten efter 1986, men samer har nyttjat området sedan långt tillbaka i tiden. Vi har omfattande bevisning, säger Inger-Ann Omma och syftar bland annat på historiskt material som ett dokumenterat dödsfall av en same i Nordmaling.
Jon Mikael Labba har flera vintrar befunnit sig med sina renar inom Nordmalings kommun och på privat skogsmark i det omstridda området.
– Jag har bara träffat tre fyra personer i skogen där. Det är då ingen av dom som sagt något om renars negativa påverkan på skog.
Skotern stegrar när han snabbt avslutar intervjun för att inte förlora renarna ur sikte.