Birgitta Eliasson var sömmerska i femton år. Nu har hon konstant värk i axlar och nacke. Men trots att läkare och fack anser att hon har en arbetsskada godkänns den inte.
En tjock pärm prydd med etiketten ”Arbetsskadeärenden” ligger på bordet hemma hos Birgitta Eliasson. Medan hon bläddrar förstrött bland papperen berättar hon om sitt jobb i en syateljé i Borlänge. Ofta sydde hon tjugo klänningar om dagen.
– Jag tyckte det var fruktansvärt roligt att jobba, men hade inte en tanke på att jag kunde få besvär. Först nu i efterhand inser jag hur monotona rörelserna var. Jag satt varje dag med nacken böjd för att se stygnen och drog i tygstycket bakåt med ena handen så här, säger hon och grimaserar av smärta.
Till slut sade nacke och axlar ifrån, hon sjukskrevs 2003 och den vita symaskinen står nu orörd.
– Jag vaknade en dag och kunde inte lyfta armarna. Det var som om någon satt en kniv i mina axlar.
Hon kontaktade Försäkringskassan och ansökte om livränta för arbetsskada. Men de ansåg att hennes belastningsskada, som främst drabbar kvinnor, var svår att koppla till hennes arbete.
Och trots stöd i form av ny forskning och läkarintyg hävdades att hennes problem var åldersrelaterade.
– För mig är det självklart att värken beror på mitt arbete. Jag förstår att de på Försäkringskassan måste vara hårda, men nu känns det snarare som om de tror att jag ljuger.
Ärendet har efter 2008 tagits upp i förvaltningsrätten, nekats prövningstillstånd i kammarrätten och nu överklagats till Regeringsrätten. Birgitta Eliasson, som i dag lever på sjukersättning och aktivitetsstöd, får besked tidigast nästa vår. Då har det gått nästan åtta år sedan värken började.
– Vi kvinnor är för tysta, det har nog jag varit också. Jag borde varit mindre feg och stått på mig mer, men det är svårt att veta vilka vägar man kan gå, säger hon.