Stockholms konsert- och stadshus väntar på sina finklädda gäster. Nobelveckan går mot sin klimax: prisutdelning och fest.
För alla som varje år märker av Nobelfestligheternas traditioner – genom medier, trafikavspärrning, bussarnas små flaggor – är det lätt att glömma att denna decembervecka för de hitresta hedersgästerna är verkligt extraordinär.
Arbetet med Nobelveckan pågår året runt, liksom planeringen av Det Stora Kalaset som avslutar några för Nobelpristagarna hektiska dagar i rampljuset. De har besökt ambassader, museer och lärosäten (från Rinkebyskolan till universitet), hållit föreläsningar och ätit diverse fina middagar.
Men i dag är det dags. Medalj, check och diplom följs av kvällens fest till deras och Alfred Nobels ära. Till banketten i Blå hallen kommer 1 250 gäster, men trots antalet är det trångt om platser (så till den grad att inte ens kronprinsessans svärföräldrar är bjudna).
Stadshuset har pyntats med blommor som skänkts från San Remo och dukningen (med 7 000 delar porslin, 5 000 glas och 10 000 bestick) pågår för fullt.
Menyn, som i vanlig ordning är hemlig till i kväll, komponeras liksom i fjol av Niclas Wahlström.
– Det är fantastiskt roligt att få göra Nobel, och det blir en väldig uppladdning mot urladdningen på middagen, säger en lätt uppvarvad Niclas Wahlström dagarna innan.
Ursprung och säsong är centralt i valet av ingredienser, något som också ligger i tiden. Viktigast är dock att det smakar bra – och är hanterligt. Stadshuskällarens köksmästare Gunnar Eriksson säger emellertid att maten är lätt att laga – det är logistiken som är svår. Stadshuset är egentligen för litet för en simultan servering av så många portioner varm mat. Middagen ses som en utmaning och kockar från lite överallt vill vara med; i år kom också en ansökan från en cypriot som fick vara med sedan hans referenser kollats av både matkunniga och Säpo.
För årets underhållning står i år koreografen Birgitta Egerbladh, som har gjort ett tredelat specialkomponerat program för 20 dansare, skådespelare, musiker och sångare. Själv ska hon spela elpiano.
– Det känns väldigt roligt och ärofyllt, säger hon. Jag har inspirerats av Nobelfesten och vetenskapsmännens kreativa process och själv känt en väldig närhet till den. Också att arbeta med före-ställningar är ett slags undersökning. Att lita till varje stund, att stå ut med att man inte vet och inte ha en aning om vart man är på väg kan vara så svårt. Men så händer något – och det är så fascinerande, det där ögonblicket när det händer.