Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Ny regeringskampanj ska motverka rasism

00:29. Statsminister Stefan Löfven besöker Auschwitz för första gången tillsammans med förintelseöverlevanden Livia Fränkel.

Till hösten sjösätter regeringen en ny informationskampanj för att motverka rasism. Myndighetspersoner skall utbildas och säkerheten för religiösa minoriteter höjas.

DN följde med statsminister Stefan Löfven på hans första besök till koncentrationslägret Auschwitz i Polen.

Nedstigningen har just inletts, Stefan Löfven blickar ut över sädesfälten i södra Polen.

En politiskt sakkunnig sträcker sig från regeringsplanets beiga lädersoffa och ger statsministern boken "...om detta må ni berätta...".

Sedan den först gavs ut för snart tjugo år sedan har skriften om Förintelsen blivit en modern svensk klassiker – när Löfven och hans följe om någon timme kommer fram till det tidigare koncentrationslägret Auschwitz är det den här boken som skall överräckas som gåva till museiintendenten.

Det äger sin logik, för i mångt och mycket är regeringens nya satsning på utökat arbete mot rasism en repris av det som i socialdemokratisk folklore anses ha varit ett genidrag.

Efter att en undersökning sommaren 1997 hade visat att åtta procent av svenska skolungdomar var osäkra på om Förintelsen verkligen hade ägt rum sjösatte dåvarande statsminister Göran Persson en informationskampanj om nazismens illdåd, bland annat producerades denna bok, som skickades ut till landets alla barn i grundskolan.

I förlängningen ledde arbetet även till att en ny myndighet instiftades – Forum för levande historia har sedan 2003 haft i uppdrag att med utgångspunkt i Förintelsen utbilda svenska skolelever i tolerans.

Det är detta uppdrag som Löfven nu dammar av och utvidgar. Till hösten kommer myndigheten att börja utbilda även myndighetstjänstemän som poliser, socialsekreterare och arbetsförmedlare. Samtidigt skjuts mer pengar till trossamfunden, för att öka säkerheten kring gudstjänster och liknande. Löfven vill också stå som värd för en internationell konferens om Förintelsen år 2020, tjugo år efter att Göran Persson gjorde det samma.

Foto: Beatrice Lundborg

Stefan Löfven tänder ett ljus vid minnesmonumentet i Birkenau. 

Det handlar om att vaccinera samhället mot totalitära hot, menar statsminister Löfven, och tar upp ett färskt exempel: den judiska föreningen i Umeå som i april tvingades lägga ner sin verksamhet efter att nazister trakasserat och hotat dem.

– När nynazisterna sedan marscherar i Falun med sina slipsar instoppade i skjortorna, det gör mig riktigt upprörd, säger Löfven.
– Att de förnekar vad som hände i Auschwitz, men däremot förespråkar att det ska hända igen – det är en ideologi som förgiftar samhället.

Läs mer: Nazister tågade i Faluns centrum

Snett framför statsministern i regeringsplanet sitter en korrekt klädd dam ihop med sin dotter. Det är Livia Fränkel, en av dem som överlevde koncentrationslägren och i krigets slutskede fick skydd i Sverige.

Hon har blivit bjuden att följa med regeringsdelegationen för att återse den plats där hennes liv förändrades i grunden – det är första gången sedan sommaren 1944 som hon besöker platsen där hennes föräldrar mördades.

När Aron Verständig växte upp på 90-talet åkte han varje sommar på det läger som Stockholms judiska församling arrangerar på skärgårdsön Glämsta. De hade aldrig en tanke på att något skulle hända dem. Häromdagen, när han släppte iväg årets kull av ungar, var situationen annorlunda.

– När vi skickade iväg barnen i år var det med poliser med maskingevär närvarande. De behöver stå där för att barn ska gå på en buss och åka på sommarkollo. Så läget har absolut förvärrats.

Aron Verständig, numera ordförande för Judiska centralrådet och därigenom regeringens främsta kontaktperson när det gäller judiska angelägenheter, ser precis som Löfven hur hatet mot judar ökar – 2015 anmäldes nära tre hundra antisemitiska hatbrott, ett sorgligt rekord – men han pekar på en annan huvudsaklig orsak än nazismen.

– Den våldsbejakande islamismen är nog det allvarligaste, säger Verständig. Den är en del av den internationella terrorismen, med fordon och bomber och maskingevär. I Sverige har vi inte sett några högerextremister som har genomfört den typen utav attacker mot judiska mål.

Tongångarna är liknande hos Fredrik Sieradzki vid Judiska informationscentret i Malmö. Det är knappast enbart nazister som är ett hot för Sveriges judar, och exempelvis har gjort att Malmös judiska församling mer än halverats de senaste 40 åren.

– Vi har importerat en konflikt som finns i Mellanöstern, säger Sieradzki. Där frodas judehatet, i predikningar och filmer och memes på nätet. Har de blivit marinerade i det, inte undra på att en del hatar judar. När konflikten mellan Israel och Palestina blossar upp så blir det väldigt heta känslor här hemma, judarna tvingas hålla låg profil. Det kan bli problem bara du bär din kippa på huvudet.

Fredrik Sieradzki menar att det här är någonting som politikerna allt för länge har ignorerat, eller till och med urskuldat. Det mest flagranta exemplet, tycker han, var när Malmös dåvarande kommunalråd Ilmar Reepalu för sju år sedan gjorde ett antal uttalanden som kunde tolkas som att han skuldbelade judarna själva för de trakasserier de utsattes för.

– Det har länge varit rätt tyst från politikerna, säger Fredrik Sieradzki. Allt för länge har de inte riktigt velat prata om det här, tyckt att det har varit lite jobbigt. Muslimerna är också en utsatt minoritet, och vem vill bli kallad för islamofob? Det är klart att det är mycket lättare att prata om nazister.

De som förnekar Auschwitz är beredda att genomföra det igen.

Den socialdemokratiska delegationen har just passerat den världsberömda skylten vid ingången till Auschwitz – den som lovar att arbete gör dig fri, Arbeit macht frei – när 89-åriga Livia Fränkel hugger tag i statsministerns arm.

– Det här minns jag så tydligt, säger hon. Hur vi passerade ingången, och då stod här en damorkester. De spelade glad marschmusik, men de grät samtidigt. Det var fångar som fick leva för att de kunde spela instrument.

– Hade ni redan skiljts från era föräldrar då? frågar statsministern.

– Ja, det var det första som hände, att doktor Mengele gjorde sitt urval.

Den 16-åriga Livia visste förstås inte vem Josef Mengele var, att han var lägrets överläkare som försökte ändra färg på fångars pupiller genom att injicera bläck i ögonen eller lät sy ihop romska barn för att skapa siamesiska tvillingar.

Hon visste bara att han pekade hennes mamma åt ett håll, medan hon och hennes syster föstes åt ett annat.

– Det här är liksom mänsklighetens yttersta nederlag, säger Löfven. Jag tänker på något som Primo Levi, en annan av överlevarna, har sagt – att de som förnekar Auschwitz är beredda att genomföra det igen.

Foto: Beatrice Lundborg
Löfven kikar in i en av cellerna på Auschwitz tillsammans med konfirmanden Linn Abrahamsson från Vilhelmina.

Att det finns förintelseförnekare även i dagens Sverige, och de som ger svenska judar skulden för vad staten Israel gör, det såg Stefan Löfven med brutal tydlighet på sin egen Facebook-sida, när han sommaren 2014 lade upp ett inlägg som av många ansågs som alltför Israelvänligt.

De hatiska kommentarerna lät inte vänta på sig.

"Fuck judar! Palestina har rätt att avrätta dem en efter en!", "'Guds utvalda folk' behandlar palestinierna precis som nazisterna behandlade dom", "Ta eran Auschwitz i röven, vem bryr sig". Och så vidare. Hundratals hatiska kommentarer, många med direkta hänvisningar till konflikten i Gaza, som just den sommaren var blodig.

– Då blev jag faktiskt på riktigt, riktigt orolig, minns Löfven. Den tonen och de ordvalen. Det gjorde mig riktigt bekymrad.

Visste du att det här hatet fanns i Sverige?

– Jo, men kanske inte att det var så här starkt. Oförsonligheten och hatet gjorde mig bedrövad.

Vintern 2015 skedde sedan ett antal antisemitiska attacker morden i kosherbutiken i Paris, attentatet mot synagogan i Köpenhamn. I samma veva, när Sverige höjde hotnivån, sa du också att "Sverige nog har varit naiva..."

– För terrorismen, ja. Det är väl kanske så att man som samhälle inte vill se att det här kan hända. Det är någon slags försvarsmekanism. Men det kan hända även i Sverige.

Har ni varit naiva även när det gäller antisemitismens koppling till migration?

– Nej, jag tror inte det. Alltså, migrationsfrågan är... nej, jag tror inte att man kan säga det. Jag har inte analyserat huruvida vi har varit naiva, men finns den uppfattningen så ska vi ta det på allvar. Vi har ett problem i Sverige med antisemitism, och det spelar ingen roll vem som uttalar den, det är lika jäkla fel ändå.

Tre kilometer från huvudlägret Auschwitz ligger Birkenau, det förintelseläger som med tiden blev det största i Tredje riket, med fyra gaskammare och över 250 baracker för fångar.

Ser du röken och flammorna där borta, sa hon. Där inne brinner era föräldrar.

Livia Fränkel har behövt vila benen och sitter därför i en golfbil framförd av en polsk guide, de kör längs den tågräls som möjliggjorde ett industriellt massmord.

– Jag vet inte precis i vilken del av lägret du och din syster placerades, säger guiden.

– Det var i en av dem, svarar Livia och pekar bort mot tegelbarackerna på vänster sida. Vi var runt åtta hundra kvinnor där, området hette A.

Guiden nickar.

– Jag förstår, B1A då. Det var där de friska kvinnorna hamnade, de som genast kunde sättas i arbete.

Redan efter en dag i lägret anade Livia och hennes syster att deras mamma och pappa var borta för gott. Livia minns att hon frågade en äldre fånge, en polsk judinna, som pekade bort mot en av skorstenarna.

– Ser du röken och flammorna där borta, sa hon. Där inne brinner era föräldrar.

Men det lät för brutalt ändå, för overkligt att Tyskland skulle bränna upp människor. Det här var ju mitt i moderniteten, mitten av 1900-talet, inte medeltiden.

Statsminister Löfven står i den gassande solen, tyst och samlad, med en näsduk i handen. Han inspekterar en liten tågvagn i rött trä, precis en sådan som Livia och hennes familj transporterades hit i.

För ett ögonblick ser det ut som att statsministern gråter, men det är svett han torkar bort från kinden.

Även Löfven har personliga beröringspunkter till den här historiska skamfläcken. För några år sedan fick han nämligen reda på att hans morfar var nazist.

Ludvig Löfven lockades av idéerna i 30-talets Värmland, där agitatorer som Birger Furugård och Sven Olov Lindholm var aktiva, och jobbade senare för det tryckeri som bland annat gav ut tidningen Den svenske nationalsocialisten. För att stödja rörelsen ekonomiskt brukade Ludvig varje år betala in en julhälsning i tidskriften – under rubriken "God Julhelg och ett gott nytt kampår" undertecknade han sina meddelanden "L. Löfven m familj".

– Jag minns att min mamma hörde av sig och sa att hon måste berätta någonting, säger barnbarnet Löfven. Vi brukade ju träffas och äta middag, jag och mamma, men det här var något speciellt. Din morfar, sa hon, han var så elak. Han var bara elak liksom. En elak människa.

Mer berättade inte mamma Margareta, och eftersom Stefan Löfven blev bortadopterad som barn träffade han heller aldrig sin morfar. Det var först senare, när ett par journalister grävde fram de där gamla tidningarna, som bitarna föll på plats för honom.

– Då fick jag ihop att, jaha, det var det mamma hade försökt säga! Jag blev förfärad. Hemskt.

Jag antar att du har reflekterat kring vad som kan ha lockat honom till nazismen under 30-talet?

– Nej. Inte en susning. Jag vet inte. Om det har med rädsla i botten att göra, eller något sånt. Att man blir aggressiv mot något som hotar. Men när jag fick veta att min morfar stod för värderingar som är så långt ifrån mig som man kan komma, då blev jag allt annat än glad kan jag säga.

Ligger det ändå inte någonting i att ni har lättare att prata om historien, än att beskriva den nutida antisemitismen?

– Nej, för mig är det ingen skillnad. Inte ett dugg. Om det finns en otydlighet – och det kan vara så, kritikerna kan ju ha rätt naturligtvis – då måste vi ändra på det. Mitt primära mål är att se till att det blir rätt nu.

Hur tror du att man når en tonåring som kanske har vuxit upp i en väldigt antisemitisk miljö?

– De som går i skolan ska få det därigenom. Olika föreningar. Idrottsrörelsen når väldigt många. Det är den stora fördelen med Sverige, att vi har ett så förgrenat civilsamhälle. Då ökar sannolikheten att penetrera varenda gren i samhället och vaccinera.

Och de som är misstänksamma mot det svenska civilsamhället?

– Ja... Jag kan inte ge svaret på allt som behöver göras. Det är det som Forum för levande historia får fundera på. Oavsett var antisemitismen kommer ifrån så måste vi kunna bemöta den. Om det krävs olika sätt att göra det på för olika grupper, så hitta dem då.

Aron Verständig, ordförande för Judiska centralrådet, lovordar Löfvens resa till Auschwitz. Men säger samtidigt att det viktigaste är att hitta knutpunkterna till nutiden, inte fastna i det förgångna.

– Annars blir det bara som när du går på Vasamuseet och tittar på en båt som sjönk för länge sedan. Vi kan inte bara säga att antisemitism var någonting som Hitler och Göring ägnade sig åt – utan vi har de här problemen även idag.

Fredrik Sieradzki, vid Judiska informationscentret i Malmö:

– Man kan säga vackra och viktiga ord, vi tycker det är bra att folk kommer och håller tal vid Förintelsens minnesdag. Men sedan är det 364 dagar kvar på året.

Han funderar över telefonen.

– Jag hoppas att vi är i en brytningstid nu, att det blir lättare att prata om alla former av antisemitism. Och det känns som att det där har börjat sjunka de senaste åren, vi ser en attitydförändring bland de styrande politikerna. Men ska vi kunna finnas kvar som en minoritet i Malmö i framtiden så får de inte tappa tempot.

Foto:
Förintelseöverlevanden Livia Fränkel, 89, hälsar på Sebastian Jonsson som är på besök i Auschwitz med sin konformationsklass.

Golfbilen har stannat precis vid ruinerna av Krema II, en av de största dödskamrarna i Hitlers rike. I byggnadens källare, där gasduscharna fanns, fick kring 1 800 personer plats. De gick fort att döda, men att elda upp dem tog ett drygt dygn.

Livia Fränkel ler med ögonen. Det känns, trots allt, förlösande att vara här igen.

– Jag har tidigare inte trott att jag skulle klara av det, säger hon. Men nu känns det bra att cirkeln sluts. Jag är gammal, det här är bland det sista jag gör, jag vill tända de här ljusen för mina föräldrar.

Livia får hjälp av sin dotter ner på grusgången, så går de sakta fram mot ett minnesmonument i mörk sten. Med sig har Livia ett papper där hon skrivit ner Kaddish, den judiska bön som sägs av människor i sorg.

Ur en brandgul Fjällräven-ryggsäck fiskar dottern upp två gravljus, inhandlade i en närbutik i Stockholm.

Så börjar de långsamt läsa sin vädjan, ett rop av längtan efter Guds härlighet här på jorden.

Bilder i text: Beatrice Lundborg

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.