I dag 27 januari är det förintelsens minnesdag. Och trots att det är precis 66 år sedan Auschwitzlägrets portar öppnades för offentlighetens ljus så kastar sig fortfarande en skugga över Sverige. Nazisterna kom till makten i Tyskland redan 1933 och terrorn mot oliktänkande och rasismen började flera år före kriget. Vad visste myndigheter och regering? Kunde Sverige gjort någon skillnad? Och vad är det med den här tiden som fortfarande fascinerar?
– Jag tror det handlar om att allt sätts på spel. Existensen. Möjligheten att överleva. Grundläggande mänskliga rättigheter. Under andra världskriget hänger allt på ett hår. Det är dramatiskt och avgörande, säger Klas Åmark, numera pensionerad historieprofessor.
År 2000 gav den socialdemokratiska regeringen Vetenskapsrådet uppdrag att i ett forskningsprogram kartlägga Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och förintelsen. Sedan 2006 har Klas Åmark arbetat med projektet att skriva och sammanställa ett verk, som är tänkt som den första breda, vetenskapligt väl underbyggda genomgången av Sveriges historia både före och under andra världskriget.
– Av flera skäl valde Sverige tystnad inför våldet och terrorn. Men bor man granne med ondskan räcker det inte för en demokrati att tiga, säger Klas Åmark.
Boken visar bland annat på effekterna av regeringens handels- och presspolitik och hur den svenska flyktingpolitiken i snabb förändring gick från sträng restriktivitet till stora, aktiva räddningsaktioner.
– Den nya forskningen om andra världskriget visar att den nazistiska politiken var värre, mer omfattande och systematisk än vad tidigare forskning visat, och det gäller inte bara gentemot judar utan mot flera andra länder och folk, säger Klas Åmark.
– Men även vår egen eftergiftspolitik har varit värre än vad jag trodde. När man som jag ställt samman olika källor med tidigare forskning, så ser man en systematik som chockerat mig.
Vad tog dig mest?
– När man sitter där på något arkiv och plöjer igenom kartonger med gamla dokument, vilket jag gjort i dagar och får upp till en konkret lista över de konfiskeringar av böcker och tidskrifter så framträder ett mönster hur staten i detalj övervakar och hindrar information att komma ut.
Enligt Klas Åmark så var det inte bara fråga om en utbredd självcensur eller att allmänheten följde Per Albin Hanssons maningar om att inte ta ställning, utan också om hur Statens informationsstyrelse skickade sin ”grå lappar” med instruktioner till tidningar och förlag, Pressnämnden som varnade redaktioner och chefredaktörer, transportförbud för tidningar som kritiserade Tyskland och åtgärderna mot så kallad grymhetspropaganda, vilket handlade om att sådant som skrevs eller framfördes och som dessutom upprörde främmande makt (läs Tyskland), kunde konfiskeras.
– Just det dokument jag hittade handlade om en förteckning om 300 konfiskeringar som gjordes mellan hösten 1939 till våren 1943.
I samband med konfiskeringarna av böcker och tidningar fick inte utgivarna veta vad som upprörde myndigheterna. Ett fall som Klas Åmark nämner i boken är utgåvan av ”Polens martyrer” som handlar om nazismens terror i Polen. Uppgifterna i boken visade sig senare ha framkommit enkom genom uppgifter som svenska affärsmän kommit över, speciellt en affärsman som hett Sven Norrman.
– Boken trycktes flera gånger men konfiskerades varje gång utan att förläggaren fick veta vad det var som var misshagligt.
– Det som däremot hände var att cirka 7 svenskar internerades i Polen.
Reglerna för yttrandefrihet skilde sig också åt. Tryckfriheten gjorde att böcker kunde förhålla sig friare än teatern som lydde under ordningsstadgan. Sålunda kunde Vilhelm Mobergs bok ”Rid i natt” tryckas trots att det handlade om 1600-talets smålänningar som reste sig mot den tyska fogden. Men när samma historia skulle sättas upp på Dramaten blev handlingen urvattnad och den tyske fogden reducerades till utlänning.
– I fallet med Karl Gerhards Tysklandskritiska kuplett ”Den ökända hästen från Troja”, så störde den ordningen och kunde därför censureras. Film censurerades också, framför allt engelsk och amerikansk film.
– Ibland blir det svårbegripligt, som när en person sparkar mot en vichyflaska i en scen i filmen Casablanca. Detta klipps bort för att det skulle kunna handla om den tyskvänliga marjonettregeringen i franska Vichy.
Kan man förstå Sveriges försiktighet?
– Ja, det är lätt att i efterhand sätta sig på höga hästar och ta andra beslut. Men väljarna hade också valt en samlingsregering vars främsta uppgift var att hålla sig utanför kriget. På så sätt speglade regeringens åtgärder opinionen.
Hade freden ett för högt pris?
– Eftergiftspolitiken gick för långt. Regeringen talade om att stå utanför stormaktskriget, vilket var deras benämning på andra världskriget, men aggressiviteten från Nazityskland, förföljelsen och målet att svälta ut och underkasta sig flera länder i Östeuropa är moraliskt problematisk för en demokrati. Sveriges egoistiska politik höll inte måttet. Såren från den tidens neutralitet har inte läkt, säger Klas Åmark.
– Vad skulle till exempel ha hänt om Tyskland vunnit kriget? Då hade knappast Sverige kunnat bestå heller. Det var inte ett stormaktskrig utan det aggressiva Nazityskland ville utplåna demokratin.
När det handlar om flyktingfrågan beskriver boken bland annat hur judar inte släpptes in i Sverige före kriget och att det fanns en allmän vardaglig rasism.
– På 30-talet beskrevs inte judar som flyktingar utan några som av bekvämlighetsskäl inte ville stanna i Tyskland. Och när socialstyrelsen 1939 vill ta hit 10 judiska läkare så leder till i protester i universitetsstäderna.
– I slutet av kriget, på våren 1945 tog däremot Sverige emot minst 210.000 människor som flydde kriget, inklusive finländare, men också genom aktiva insatser i form av de vita bussarna som räddade människor från koncentrationslägren på kontinenten.
– Informationen om vad som skedde i de här lägrena var begränsad hos den svenska allmänheten, men även de som visste hur hemska dessa läger var och som tog emot de utmärglade koncentrationslägerfångarna, kunde inte tro sina ögon.
Hur mycket har andra världskrigets dåliga samvete påverkat dagens flyktingpolitik?
– I jämförelse med andra länder i Europa, har vi haft en generös flyktingpolitik. Samtidigt när man i dagarna avvisar kristna irakier som utsätts för våld och förföljelse i Irak så det inte så mycket som ändrats.
Men under andra världskriget så vägrades ju även folk från grannländer att komma hit?
– Det handlar om vad jag kallar moralens geografiska rum. Vår nuvarande globala värld är mindre. För oss har närheten gjort att den geografiska empatin vidgats.
Har eftergiftskulturen fortsatt, som till exempel när det gäller baltutlämningen?
– Det finns nog inget generellt svar på det. Det finns de som jämför UD:s tysta diplomati i fallen Raul Wallenberg och Dawit Isaak. Det verkar också som om Sverige är ett bra land för tidigare krigsförbrytare. Sverige verkar aldrig vilja ställa dem inför rätta, inte efter andra världskriget och inte senare heller, och man sänder inte heller iväg dem till något land som gör det. Det är dock svårt att svara på varför.
Det är ett tungt ämne, hittade du något som var roligt?
– Det fanns många skämtteckningar och texter som var kul. Antinazisten och chefredaktörens Torgny Segerstedts i dagspalt om att ”Hitler är en förolämpning” är intelligent. Jag tycker också mycket av det som stod i den respektlösa syndikalistiska tidningen Arbetaren är underskattat.
– Tidningen kallade till exempel chefen för tyska flygvapnet, Hermann Göring, för ”Långbrodåren”, vilket förstås inte gick an. Men eftersom Hermann Göring var gift med en svenska och vid flera tillfällen besökte villan i Djursholm samt dessutom vårdats för morfinmissbruk på Långbro sjukhus, så fanns det en viss sanningshalt i öknamnet ”Långbrodåren”.