När han slutade som officer och började på Bofors, numera Saab Bofors Dynamics, i slutet av 80-talet, var Bamse redan på planeringsstadiet. Det var före Sovjetunionens fall, då försvaret var inriktat på att hålla stånd mot en invasion. Sedan dess har riksdagen avskrivit invasionshotet och Bamse har varit på väg att läggas ner flera gånger. Serietecknaren Rune Andréasson har ökat dramatiken i projektet ytterligare genom att protestera mot att ett robotsystem döpts till samma sak som hans snälla men starka björn. Men Bamse är egentligen en förkortning: Bofors advanced missile system evolution.
- Vi har behållit namnet, det betyder inget på andra språk, innehåller inte å, ä eller ö och är lätt att uttala, säger Leif Lundin nöjt.
Projektet har också överlevt, även om antalet beställda enheter skurits ner rejält. Det är därför styckpriset blir så orimligt högt. I budgetpropositionen föreslår nu regeringen att försvaret ska spara pengar genom att inte använda de sex i insatsförsvaret. I stället ska regeringen utreda om försvaret behöver denna typ av luftvärnssystem och i så fall vilket system som är bäst.
Marknadsdirektör Levin rycker på axlarna och säger att företaget ju levererar och får sin betalning hur som helst. Men ändå ... Det handlar om några hundra miljoner till för försvaret i kostnader för att kunna använda dem, uppskattar han. Och Saab Bofors Dynamic har ännu inte lyckats exportera en enda enhet, det blir svårt att förklara för blivande kunder varför det svenska försvaret först betalar utvecklingskostnaderna och sedan inte vill ha produkterna.
Rollerna är ombytta
Bamse är ett av flera projekt som avbryts när det svenska försvaret ska spara de närmaste tre åren. Nästa år sparas 350 miljoner kronor, året efter 620 och år 2010 sparas 980 miljoner kronor. Därefter ska kostnaden minskas med ytterligare 2-3 miljarder kronor, och försvaret ska handla sin utrustning enligt nya regler.
- I första hand ska vi köpa av andra länder - alltså köpa färdigt. I andra hand ska vi utveckla tillsammans med andra länder och först i tredje hand ska vi utveckla nya materielsystem själva i Sverige, säger försvarsminister Sten Tolgfors (m).
- Vi är kanske det land i EU som lägger störst andel av vår försvarsbudget på materiel. Vi lägger till exempel nästan dubbelt så stor andel som Danmark, säger ministern.
För såväl officerare som personer i försvarsindustrin ter sig detta något förbryllande, att det numera är det blå laget som vill minska försvarsutgifterna och som kritiserar försvarsindustrin. Och det röda laget opponerar och talar om vikten av att ha en försvarsindustri i landet.
- Nu, i djupaste fred när solen skiner, är det lätt att säga att vi ska köpa vårt försvarsmateriel från utlandet. Men när läget fördystras kanske den butiken inte är öppen längre. I mörkerlägen kanske and-
ra länders industri prioriterar sitt eget nationella försvar, varnar socialdemokraternas försvarspolitiker Håkan Juholt.
- Jag vänder mig också mot resonemanget om att allt ska köpas färdigt utifrån, från hyllan. I flera fall är det vi själva som är hyllan. Det är till exempel här i landet det finns kunskaper som hur man bygger ubåtar för Östersjön. Den kunskapen finns varken i USA eller Tyskland, säger han.
Försvarsindustriföreningens ordförande Peter Lundberg är också orolig:
- Våra farhågor är att staten glömmer långsiktigheten. Det här är ingen öppen och fri marknad, den styrs av politiska beslut och då måste också svenska staten ta ett ansvar för forskning och utveckling.
Triangeln mobiliserar
Johan Tunberger är försvarsanalytiker på Försvarets forskningsinstitut, FOI. Han anser att det finns en järntriangel mellan politiker, försvarsindustri och höga officerare. Socialdemokraternas kritik mot regeringens försvarspolitik är enligt honom ett tecken på att denna järntriangel nu mobiliserar till stöd för industrins intressen.
Triangelns makt är synlig i det materiel försvaret köpt, enligt FOI-analytikern.
- Vi har hur många sjömålsrobotar som helst, eftersom Saab tillverkar sådana, men alldeles för få helikoptrar, eftersom Saab inte tillverkar några sådana, säger han.
I år har Sverige, enligt International Institute for Strategical Studies, 157 stridsflygplan vilket är nästan lika många som våra tre grannländer har tillsammans.
Det svenska beroendet av försvarsindustrin leder enligt Tunberger till att försvaret köper ny utrustning betydligt oftare än vad som egentligen skulle behövas. Industrin behöver kunna hålla sina utvecklingsavdelningar i gång, vilket tarvar ständigt nya projekt.
- Se på stridsfartygen - de senast beställda är inte stridsdugliga ännu, ändå diskuteras redan ny order. De här täta generationsbytena kostar väldigt mycket och det gör att försvaret inte har tillräckliga resurser för att utbilda och öva sin personal. Vi har ganska få soldater i utlandstjänst och armén kan på kort varsel bara mobilisera cirka 4.000 man i stridande förband, resten tar minst ett år att mobilisera.
Meteor har överlevt
Saab är engagerat i ett annat, modernare men också det kontroversiellt, projekt som beslutades efter millennieskiftet.
Tillsammans med bland annat Storbritannien utvecklas en ny långräckviddig jaktrobot till Jas Gripen. Den heter Meteor och ska göra det möjligt att skjuta ner luftfarkoster utom synhåll - som ett flygplan tio mil bort. I dag har Jas en amerikansk långräckviddig robot.
Skattebetalarna har hittills, enligt DN:s källor, investerat omkring två miljarder i utvecklingen av Meteor. Det projektet tillhör dem som överlevt i försvarsbudgeten.
Konteramiral Leif Nylander säger att försvaret har behov av en långräckviddig robot.
I vilken situation behöver svenska flygplan skjuta ner andra plan på tio mils avstånd?
- I en duellsituation. I den kan man inte komma tvåa. Det handlar om insats med hög konfliktnivå, man skulle till exempel kunna tänka sig att hotnivån skulle kunna öka under en insats med EU:s snabbinsatsstyrka.
Det exemplet förvånar svenska försvarspolitiker:
- Det är helt otänkbart att vi skulle använda Jas till jakt utomlands. Spaning är en sak, men jakt något helt annat, säger Håkan Juholt (s).
- Inom ramen för våra internationella åtaganden ska vi aldrig skjuta på något vi inte kan se, med tanke på alla misstag som kan ske och som faktiskt sker. Det kan vara ett fientligt plan bortom horisonten - men det kan också vara en Airbus. De motståndare Sverige har i internationella operationer flyger dessutom sällan stridsflygplan, säger Allan Widman (fp).
Han kan inte se att försvaret behöver Meteor i dagens säkerhetspolitiska läge, utan tror att det ligger industripolitik bakom.
Inte enda satsningen
Det finns en annan storsatsning - som också den bland annat involverar Saab - som var en huvudingrediens när försvarsomställningen beslutades efter millennieskiftet. Den har skattebetalarna hittills plöjt ner omkring 2,5 miljarder i, enligt DN:s källor. Satsningen syftar till att utveckla ett nätverksbaserat försvar där alla delar av försvaret ska kunna kommunicera med varandra och kunna skapa en gemensam bild av läget.
I en C-uppsats på Försvarshögskolan beskriver Ulf Landgren hur beslutet att satsa på ett nätverksbaserat försvar fattades. Uppsatsen bygger på intervjuer med huvudpersonerna i beslutsprocessen. "Empirin påvisar att det varit tillfälligheter som styrt mot vilken riktning Försvarsmakten skulle utvecklas", skriver han.
Beslutet föregicks, enligt uppsatsen, inte av någon djupare analys. Det styrdes till stor del av ett fåtal generalers personliga intresse och deras slumpartade möte med en pensionerad amerikansk amiral 1996. Mötet ledde till att den amerikanska konsultfirma amiralen arbetade åt gjorde ett förslag till ett svenskt nätverksbaserat försvar. Bara konsultrapporten kostade tio miljoner kronor.
Resultatet av utvecklingsarbetet har granskats av Statskontoret i några mycket kritiska rapporter.
- Vi såg inte att man kunde påvisa någon nytta för försvaret. Hela projektet beskrevs i termer av förutsättningsskapande åtgärder och koncept. Nu har man gjort en tydligare koppling till att det ska vara användbart, säger Anders Dager på Statskontoret.
Försvaret har sagt att det ska leda till ett ledningssystem för EU:s snabbinsatsstyrka som står i beredskap från årsskiftet. Men till den har Försvarets materielverk hyrt in ett norskt ledningssystem för luftförsvar.
- Tänkandet bakom NBF är rätt, att skapa ett informationsövertag. Men det är oerhört genant att den här stora investeringen inte dugt till att använda i Nordic battle group utan att man måste hyra in kompetens från ett annat land, säger Håkan Juholt (s) och tillägger syrligt:
- Tidigare projekt har visat att det är förfärligt mycket pengar som klåpare kan lägga ner för att de har en idé.
Allan Widman (fp) är också kritisk.
- Vi har inte råd att bedriva en sådan omfattande experimentverkstad. När det inte givit någon nytta för förbanden måste projektet ifrågasättas.
Halva priset i Finland
Finlands försvar kostar drygt hälften av Sveriges, trots att länderna har ungefär lika många soldater i internationell tjänst och Finland kan mobilisera betydligt fler. Grannlandet har behållit invasionsförsvaret och de flesta unga män gör fortfarande värnplikten. De repetitionsutbildar också soldaterna i reserven. Hur kan det göras för halva priset?
- Man kan inte jämföra rakt av, eftersom det skiljer vad som räknas in i försvarsutgifterna i respektive land, men det är ändå uppenbart att Finland får ut mycket mer effekt för sina pengar än Sverige. Här guldpläterar man alla system, de är dyra och görs i små serier. Hade Sverige köpt utländska beprövade system, som Finland i större utsträckning gjort, hade vi fått mer för pengarna, säger Johan Tunberger.
Allan Widman säger att den kanske viktigaste förklaringen till skillnaden är att Sverige är så beroende av sin försvarsindustri. Finland har också en försvarsindustri, men har varit friare i sitt förhållande till den. Finländarna har inte utvecklat eget materiel som Sverige gjort utan de använder beprövat materiel som är lite äldre, men som de vet fungerar.