Val 2006: Partiledare laddar upp

Några andra alternativ står inte till buds om de tre nuvarande samarbetspartierna vänstern, miljöpartiet och socialdemokraterna lyckas få flest röster i riksdagsvalet.

Men många, även en del vänsterpartister, betvivlar att Lars Ohly och hans parti kommer att fälla en socialdemokratisk regering som vägrar avvara ministerposter till vänsterpartiet.

- Vi gjorde ju det 1990, svarar Ohly snabbt men medger att det visserligen är enda gången hittills och att den nya regeringen då också blev en s-regering som stöddes av vänstern utan krav på ministerposter.

Nu är det alltså andra tider. Väns­tern har blivit officiellt samarbetsparti till regeringen tillsammans med miljöpartiet. Samtidigt har miljöpartiet i flera år krävt ministerposter. Då måste också vänstern öka trycket på socialdemokraterna.
Som färsk partiledare våren 2004 stod dock inte ministerposter speciellt högt på Ohlys egen dagordning.

Uppvaknandet skedde när han på hösten samma år gick omkring och lyssnade på grupparbeten på en partikonferens, berättar han. Då förstod han att basen i partiet såg vänstern som ett självklart rege­ringsparti. Partiledningen fick rätta sig efter det.

När vänstern nu kan tänka sig att dra undan mattan för en socialdemokratisk regering utan vänsterministrar och fälla den är nästa akt i det politiska maktspelet inte helt oväntad.

- Den leder till att man antingen får skapa sig en annan majoritet i existerande riksdag. Eller så får man gå ut i ett nyval, säger Ohly.

Så var det sagt. Statsminister Göran Persson ska inte tro att han kan smita undan vänstern den här gången.

När Lars Ohly tar emot DN strax före lunch i sitt rum i riksdagen har han klätt om till grå kavaj och hängt undan jeansjackan. Den han hade på när han ett par timmar tidigare lät sig frågas ut av elever på Tensta gymnasium i norra Stockholm om trängselskatt, arbetslöshet och invandrare som inte kan dra nytta av den utbildning de haft med sig till Sverige.

Nu gäller det hur vänstern ska kunna samsas med både socialdemokraterna och miljöpartiet kring regeringsbordet. Det kräver inte speciellt stor lyhördhet för att förstå att vänstern spontant känner större samhörighet med socialdemokrater än med miljöpartister.

- Mitt bekymmer är att miljöpartiet ibland inte förstått hur de slagit mot våra hjärtefrågor, till exempel när de gjort upp med borgerligheten om fri etableringsrätt för förskolor eller när de håller fast vid försämringen av anställningsskydd i småföretag, förklarar vänsterledaren.

Visserligen har Lars Ohly i princip inget emot att bilda en rege­ring där miljöpartiet ingår. Men, säger han, miljöpartiet ska inte få ha inflytande på privatiseringsfrågor, fackliga rättigheter och arbetsrätt. Dessutom tänker han inte sätta sig i en regering som har kvar den fria etableringsrätten för förskolor.

Med socialdemokraterna är problemen i första hand utrikespolitiken, asylpolitiken och flyktingfrågorna liksom synen på EU:s framtid, fortsätter han. Men han säger samtidigt att han inte kommer att ställa krav på utträde ur EU som en förutsättning för en gemensam regering.

För alla med minsta insikt i den svenska inrikespolitiken står det klart att vägen mot en koalitionsregering med s, v och mp har både djupa fallgropar och mycket lösa vägrenar. Men även om Ohly inte är blind för dessa tänker han inte nu fördjupa sig i hur han ska ta sig förbi svårigheterna.

- Vi går till val på en tydlig icke-kompromissad vänsterpolitik. Det är min upplysning till väljarna, är hans svar.

Med Lars Ohlys tuffa attityd till både socialdemokraterna och väljarna är det väl bara att pricka av de ministerposter vänstern tänker besätta? Den här gången passar dock partiledaren. Men det är inget problem att locka ur honom hjärtefrågorna som lätt kan kopplas till olika departement.

- Det är arbetsmarknad, sociala och socialförsäkring, kommunsektorn, utrikespolitiken liksom bistånds- och handelspolitiken som är väldigt viktiga för oss, säger han.

Lars Ohly har nu varit partiledare i dryga två år. De åren har knappast varit en resa på triumfvagnen. Ständiga strider mellan olika falanger, medlemmar och hela föreningar som brutit sig ur och en partiledare som länge framhärdade med att kalla sig kommunist trots massiv kritik både utifrån och även inifrån.
Han har kvar sin kommunistiska grundvärdering men kommunist kallar han sig inte längre, förklarar han.

- Jag är samma partiledare och Lasse som när jag kallade mig kommunist. Men jag har mycket tack vare mina vänner insett att det var ett dåligt beslut att försöka använda ett begrepp på ett sätt som människor inte känner igen, säger han.

Men läser man partiets valplattform, där bland annat samhälleligt ägda företag beskrivs som spjutspetsar, undrar man om ränderna verkligen gått ur från den tiden då partiet kallade sig kommunistiskt och hade vänskapliga förbindelser med kommunistländer i öst.

- Det har de, hävdar Ohly, och pekar på omtänkandet efter murens fall 1989 och införande av feminismen som en av partiets hörnstenar 1996. Det står heller inget som leder tillbaka till gammaldags planekonomiskt tänkande, säger han för att ytterligare betona hur fjärran denna tid är.

Han tänker dock inte driva sitt parti mot den politiska mitten där alla de andra partierna numera tävlar om väljarnas gunst. Det är ingen förnyelse som Ohly tror på.

- Vår uppgift är att företräda dem som far illa i ett samhälle som skapar orättvisor. Förnyelse kan inte innebära att vi lämnar politiska uppfattningar som är till för att minska klass- och könsskillnaderna, säger han.

Samtidigt medger han utan omsvep att vänsterpartiet varit ganska dåligt på att sätta den politiska dagordningen, inte minst därför att både partiet och medier haft fullt sjå med allt bråk i partiet.

- När det gäller tandvården har vi gjort det. Men det har vi inte fått credit för, hävdar Lars Ohly och fortsätter:

- Vårt förslag om 200.000 nya jobb i den offentliga sektorn har satt en dagordning. Det är få borgerliga partier som inte kommenterat det.

Att förslaget blivit ifrågasatt och att han delvis fått backa om när det ska vara förverkligat bekymrar honom inte så mycket. Det kommer att kosta massor med pengar. Det förnekar han inte. Han är fullt förvissad om att det trots detta är en vinst för samhället:

- En del vinster går inte att siffersätta exakt. Man kan inte alltid säga att nu hämtar vi hem det på det och det kontot. Min övertygelse är att en framgångsrik kamp mot arbetslösheten och för en utvecklad offentlig sektor ger väldigt stora vinster för samhället.

Pensionerna kan bli nästa punkt på den politiska dagordningen, hoppas vänsterledaren. Dels är de för låga, dels gillar han inte att premiepensionsdelen kan användas för spekulation. Partiet ligger helt rätt i frågan, hävdar han.

- Vi ska tjata om den tills alla inser att något måste göras, säger han.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut