Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Sverige

Olof Palme – aristokraten som blev socialist

I dag är det 30 år sedan Olof Palme sköts till döds i Stockholm. Hans eftermäle präglas av paradoxer. Aristokraten som blev socialist. Individualisten som blev ledare för Sveriges största politiska kollektiv. Litteraturälskaren som kom på kant med kultureliten. Amerikavännen som angrep USA:s regering. Antikommunisten som omfamnade Fidel Castro. Palmekännaren Henrik Berggren tecknar ett porträtt av den mördade statsministern.

Nästan varenda svensk, ung eller gammal, vet att Olof Palme mördades i dag för trettio år sedan. Men hur är det med kunskaperna om hans liv? Vem var han som människa, hur tänkte han och vad var hans politiska gärning? Döden har alltför ofta överskuggat livet i den mediala cirkusen kring den misslyckade mordutredningen.

Här är fem ögonblick ur Palmes liv som på olika sätt gestaltar honom i samspel med sin tid och miljö. Det är inte samma person vi möter i de olika ögonblicken. Han har olika roller och intar olika politiska attityder.

Lördagen den 6 september 1947 avgick det amerikanska fartyget ”SS Marine Jumper” från Göteborgs hamn. Det var ursprungligen byggt för att transportera soldater till Asien och Europa, men hade efter kriget gjorts om till ett bekvämt passagerarfartyg med tennisturneringar och dans, även om kanonlavetterna fortfarande utgjorde ett hinder vid däckspromenader.

Destinationen var New York och bland fartygets 600 passagerare fanns en smärt ung man av svensk medellängd – 174 centimeter – med skarpskurna drag, intensiva blå ögon och en ostyrig askblond kalufs. Hakan var för svag och tänderna för ojämna för att han skulle kunna beskrivas som konventionellt stilig, men hans nyfikna blick och ironiska dragning i mungiporna var inbjudande och intresseväckande.

Såväl hans kläder som det slarviga sätt han bar dem på signalerade att han kom från välbeställda omständigheter. Och när han sade något – kanske bad om eld till den cigarett han hade nonchalant svängde sig med – hörde man omedelbart att han var stockholmare.

Ynglingens namn var Olof Palme och han var på väg till USA för att läsa på college. Det var hans första verkligt självständiga handling i livet; fram till nu hade hans bana varit utstakad av den Östermalmsfamilj han kom från.

Han hade tagit studenten på en fin internatskola, utbildat sig till reservfänrik i kavalleriet och påbörjat studier i juridik vid Stockholms högskola – allt i enlighet med hans fars önskningar, som hade extra tyngd eftersom denne var död sedan 13 år tillbaka. Han hade inte haft några större problem med att uppfylla förväntningarna – han var både begåvad och hade stort självförtroende – men det hade funnits mörka ögonblick, särskilt under de första åren på internatskolan, då han mobbats av äldre kamrater som tyckte att han mopsade sig och pratade för mycket.

Men nu skulle han till USA för att studera litteratur. Han hade varit en entusiastisk läsare sedan han var liten. Långt innan han börjat skolan hade han läst Illiaden i barnboksversion, som gymnasist hade han tagit sig igenom stora delar av världslitteraturen och under sin värnpliktstid hade han haft de svenska fyrtiotalisternas diktsamlingar i logementsskåpet. Han hade bara haft en förtroendepost i sitt unga liv: sekreterare i internatskolans litteraturförening.

Många av passagerarna ombord ”SS Marine Jumper” var sällskapssugna utbytesstudenter. Vi är uppe till sent på natten, skrev en amerikansk läkarstudent i ett brev hem, ”stiger upp ur våra gungande kojer omkring klockan 11 för att inleda dagen med oavbrutet samtalande, bra samtal om man söker det, om musik, konst, sex, kärlek, religion, vilket ämne som helst på vilket språk som helst, utmärkta måltider, dagen växer i betydelse och njutning under dess gång, når sin höjdpunkt efter midnatt över 3-4-5 koppar te och en cigarett…” Dessa unga män och kvinnor hade vuxit upp i en värld avspärrad av krig och längtade nu intensivt efter kontakt med omvärlden.

När Olof Palme cirka två veckor senare anlände till Kenyon College i Ohio kunde han konstatera att han hamnat på något som liknade ett gammalt europeiskt universitet med stora stenbyggnader i medeltidsstil och vidsträckta gräsmattor kantade av ekar, lönnar och lärkträd. Men när han strax därefter inkvarterades i en sjaskig träbarack möttes han av en stank av ”otvättade kläder, öl och onani”.

Den ärevördiga skolan, som startat som ett prästseminarium, var överfull av före detta soldater som fått kostnadsfri högre utbildning som tack för sina insatser under kriget. De mötte den svenske utbytesstudenten med amerikansk välvilja, även om de förundrades över att han fortfarande bar golfbyxor.

För första gången i sitt unga överklassliv var Olof Palme en främling; fri, klasslös, en obestämd vara som kunde prissätta sig själv. Han fick snabbt nya vänner bland de före detta soldaterna och accepterades som en ”regular guy”. Han sög i sin tur i sig den amerikanska jämlikhetsandan.

Några litteraturstudier blev det inte, i stället läste han politik och ekonomi. De konservativa föreställningar som han bar med sig från uppväxten skavdes av i den nya miljön. Hans lärare i ekonomi lät studenterna läsa både Karl Marx och Adam Smith och själva avgöra vem de föredrog; för denna sokratiska undervisningsmetod skulle han drabbas av misstankar om kommunistsympatier ett par år senare under den värsta McCarthyhysterin.

Palme fascinerades också av den amerikanska politiska retoriken. Han upptäckte att språket inte bara kunde användas litterärt, utan också för att påverka människors hållning i samhällsfrågor. Hans tidigare försiktigt nyfikna hållning till politik förbyttes i ett passionerat intresse.

Han studerade ”speech” vid Kenyon och följde med fascination presidentvalskampanjen 1948, där demokraten Harry S. Truman först ansågs uträknad men gjorde en imponerande talarturné där han inte sparade på det retoriska krutet och angrepp republikanerna som ”reaktionärer från Wall Street” och ”blodsugare”. Sommaren 1948 liftade Palme också runt i USA i tre månader, en upplevelse som fick honom att inse att ”den amerikanska drömmen” var långt ifrån fullbordad, särskilt inte för de svarta i sydstaterna.

Våren 1958 höll Olof Palme sitt jungfrutal i riksdagens första kammare. Temat var den stora striden om den allmänna tilläggspensionen (ATP), men det var också en programförklaring för hans fortsatta karriär. Det var obegripligt, förklarade han, ”att man kan vara optimist när det gäller kraftverk och skolor, storflygfält och vägar, bilar, teveapparater och frysboxar, men plötsligt kasta om och måla framtiden i dystra färger när det gäller att lösa en stor trygghets- och rättvisefråga” (det vill säga ATP).

Var man hade sina förhoppningar på framtiden var naturligtvis en subjektiv värdering. Men hans uppfattning var klar: klassutjämning var framtiden. Som riksdagens yngste ledamot påpekade han kaxigt att han representerade ungdomens ”sinne för solidaritet och rättvisa”.

Talet togs emot med ovationer i den socialdemokratiska pressen: Palmes ord hade kommit från ”djupet av hans varelse” och inte, som brukligt var, från betänkanden och partiprogram, skrev Stockholmstidningen. Och det var sant att hans retorik bröt med den svenska traditionen av ”kalk- och cementtal”. På amerikanskt manér grep han tag i åhörarna genom att föra in moraliska och existentiella frågor som den äldre generationen stått främmande för, mana fram en bild av en värld i rörelse och kräva att publiken skulle ta ställning.

På den borgerliga sidan var man kritisk eller skeptiskt förundrad. Varifrån kom detta nya socialdemokratiska stjärnskott som talade som han hade munnen full av ”spunnet socker doppat i blåsyra”? Till en början, när han kommit hem från USA, hade han inte framstått som socialdemokrat. Han hade som så många andra unga män ur eliten gjort karriär inom den svenska studentrörelsen, en plantskola för framtida ämbetsmän, diplomater och jurister.

Foto: Lasse Olsson

Men så hade han plockats upp av Tage Erlander och bara på några år blivit dennes skugga, ständigt beredd att viska ett ord i statsministerns öra eller göra en anteckning. Det var oroande: borde inte denna begåvade unge man ha gjort karriär inom något borgerligt parti?

Det fanns personer inom arbetarrörelsen som delade denna uppfattning; partiet behövde inte vassnästa ynglingar från Östermalm som trängdes kring köttgrytorna. Men de var få. Olof Palme väckte entusiasm, för att inte säga kärlek, hos många socialdemokrater.

Partisekreteraren Sven Aspling kände att han visste varifrån han kom, var han var och vart han skulle när han lyssnade på Palme. Han tog också på sig ansvaret att bli dennes ciceron inom arbetarrörelsens stundtals bysantinska värld; ”att lära känna by och bygd vore en bra skola för honom som var en överklasspojke från Östermalm”.

Och Palme var också en läraktig elev. Han förstod att man kunde ha helt olika åsikter inom den svenska socialdemokratin, men att kravet på lojalitet med rörelsen var obrottsligt. Han visste en del om familjekänsla och hade tillbringat sin ungdom i slutna miljöer som internatskolor, logement och studenthem. Han blev en entusiastisk studieombudsman i SSU, charmade gamla ombudsmän och garnerade sitt eleganta språk med söderslang: han kunde känna sig ”kymig”, hade ”prylar” för sig och ”tog det lugnt med snacket”.

Under sina år som Erlanders assistent hade han ett arbetsrum bredvid statsministern i Kanslihuset, dit han tog sig från Östermalm på vespa med fladdrande trenchcoat. Han arbetade långt in på nätterna rökande sina Kentcigaretter.

Ibland sov han på en smal soffa under en filt som en vänlig vaktmästare skaffat; han kunde väcka förargelse, men också moders- och faderskänslor. Hans riktiga mor var för sin del orolig för att han arbetade för hårt och kunde ringa till Erlanders sekreterare för att höra hur det var med sonen.

Ur det intellektuella samspelet mellan den grubblande Erlander och den optimistiske Palme växte de grundläggande tankarna bakom sextio- och sjuttiotalets expansiva välfärdsstat fram. Socialdemokratin hade varit vilsen under första hälften av femtiotalet. Många ansåg att folkhemmet var färdigbyggt.

Men Palme med sin amerikanska optimism såg nya möjligheter. Segern i den segslitna ATP-striden – som innebar statligt ansvar för tilläggspensionerna – banade väg för ”det starka samhället” som inte bara garanterade grundtrygghet utan kultur- och välfärdsinrättningar som syftade till att ge medborgare möjligheter att förverkliga sig själva – att ge dem ”valfrihet”, vilket vid denna tid var ett socialdemokratiskt slagord.

Till en del gamla vänners förvåning var Palme nu helt inriktad på en politisk karriär. De hade trott att han kanske skulle bli diplomat, forskare eller journalist. Men han gick helt upp i ”the joy of politics” med ett undantag: fästmön Lisbet Beck-Friis.

Foto: Tommy WibergOlof Palme med hustrun Lisbet Palme 1976. Foto: Tommy Wiberg

De hade träffats i början av femtiotalet och gift sig sommaren 1956. Vid 30-års ålder hade Olof till slut flyttat från föräldrahemmet på Östermalm, först till Vasastan, där sonen Joakim fötts och sedan till ett radhus i Vällingby. Familjen – och inte minst semestrarna på Fårö – skulle bli Palmes andningshål från politiken.

Den 24 maj 1968 arbetade utbildningsminister Olof Palme sent. Det var visserligen fredagskväll, men hans departement gick på högvarv. Efter år av segslitna diskussioner hade regeringen nyligen lagt fram ett förslag om reformering av högre utbildning i Sverige, UKAS.

Man ansåg att de gamla fria formerna för universitetsstudier inte längre fungerade när så många gick vidare till högre studier. De ville införa mer styrning, bland annat genom att skapa fasta utbildningslinjer. Ingen hade förutsett någon större konflikt runt detta, men under våren hade en allt mer högljudd studentopinion börjat protestera. Nu satt Palme och arbetade med ett tal som skulle han hålla på studentriksdagen i Linköping.

Någon gång under den ljusa vårkvällens lopp blev han avbruten av nyheten om att studenterna ockuperat sitt eget kårhus på Holländargatan och krävde att han skulle komma dit och diskutera UKAS. Han hade goda skäl att tacka nej. Lisbet var på Karolinska sjukhuset och hade just fött parets tredje son Mattias. Hemma i radhuset i Vällingby fanns de två andra sönerna Joakim, 10, och Mårten, 6, med en barnflicka. Men tävlingsmänniskan Olof Palme hade svårt att backa från en utmaning.

Utbildningspolitik var också en av hans hjärtefrågor; den gick som en röd tråd genom hans karriär. I slutet av 1950-talet hade Erlander anförtrott sin assistent en stor utbildningspolitisk utredning. Det blev hans mästarprov.

År 1963 antog riksdagen hans förslag till studiemedelssystem som byggde på att alla skulle få bidrag och lån oavsett familjens ekonomiska resurser. Samma år togs han in i regeringen som konsultativt statsråd, 1965 blev han kommunikationsminister. Efter att framgångsrikt ha lett omläggningen till högertrafik hade han fått sitt drömjobb: utbildningsminister.

Så det var kanske inte så underligt att han tog sig från Kanslihuset i Gamla stan till studentkåren på Holländargatan för att försvara sin stora jämlikhetsreform. Men när han väl kom dit strax över midnatt hade klagomålen börjat övergå i ett totalangrepp på den socialdemokratiskt-kapitalistiska industristaten. Det hade varit en stormig vår: Martin Luther King hade skjutits i Memphis och i Paris hade studenterna tagit till gatorna. Det föregående årets ”kärlekssommar” hade övergått i hård politisk konfrontation.Foto: WEINE LEXIUS

Utbildningsminister Palme under kårhusockupationen 1968. Foto: Weine Lexus

Visserligen hade de omkring 600 ockupanterna just avvisat ett förslag om att hissa en röd fana på kårhusets tak, men man hade börjat förbereda sig för en längre tids klasskamp genom att samla in 700 kronor för att köpa smörgåsar. Radikala intellektuella, journalister och allmänt nyfikna hade också stött till. Stämningen var fientlig och Palme anklagades för att vilja anpassa studenterna till den kapitalistiska produktionsordningen. När han svarade med att försvara sin reformistiska samhällssyn angreps han av buanden och arga rop från publiken: ”Sluta! Fatta dig kort!”

Foto: SVEN-ERIK SJÖBERGOlof Palme demonstrerar 1968 sida vid sida med den nordvietnamesiske Moskvaambassadören Nguyen Tho Chyyan i Stockholm. De protesterar mot USA:s krigföring i Vietnam. Fackeltåget väckte stor vrede i USA. Foto: Sven-Erik Sjöberg

Det var en viss scenförändring. Några år tidigare hade Palme med sina slarviga slipsknutar, sprudlande retorik och djärva kritik av USA:s krigföring i Vietnam framstått de unga intellektuellas favorit. Men nu var de fångade i en radikaliseringsprocess som skulle sluta i bokstavsvänsterns härdsmälta. Medan Olof Palme, trots all sin intellektuella rörlighet, stod fast förankrad i den politiska vardagen.

Han tände till och hänvisade till sina erfarenheter av stalinismen inom femtiotalets internationella studentrörelse: ”När det gäller vakthållning om ett demokratiskt styrelseskick, så företräder jag det svenska folkets överväldigande majoritet”. För de unga studenterna var argumenten verkningslösa; de identifierade sig inte med Stalin och den gamla sovjetkommunismen.

Men i det svenska samhället i stort – där sympatierna för ockupationen var närmast obefintlig – vann Olof Palme poäng på att ha vågat ”säga rätt sak till fel publik”, som den (två veckor senare dödsskjutne) amerikanske presidentkandidaten Robert F Kennedy uttryckt det.

Foto: Olle SeijboldOlof Palme och Tage Erlander 1969. Foto: Olle Seijbold

När Olof Palme ett och ett halvt år senare valdes att efterträda Tage Erlander som socialdemokratisk partiledare och statsminister var det ingen som häcklade honom. Stämningen bland de 350 ombuden var elektrisk. Visst var Palme en annorlunda socialdemokratisk ledare: ingen landsfader, ingen Per Albin eller Tage Erlander, inte ens en Hjalmar Branting.

Men han hade bevisat att han kunde ta strid både höger- och vänsterut, både försvara vad som vunnits och bryta ny mark. Förväntningarna var stora och det var sannolikt mer än en delegat som slogs av tanken att deras nye ledare skulle kunna drabbas av samma öde som bröderna Kennedy eller Martin Luther King.

Fidel Castro var på ovanligt gott humör när planet från Venezuela med den svenska delegationen landade på Havannas flygplats den 28 juni 1975. Den amerikanska bojkotten hade drivit Kuba i armarna på Sovjetunionen, men nu fanns en möjlighet att förbättra relationerna till den europeiska socialdemokratin.

Sverige var visserligen ett litet, kallt och avlägset land, men dess statsminister tycktes vara respekterad av sina partikollegor i Tyskland, Frankrike och andra mer tungviktiga västländer. Besöket var förberett i minsta detalj. Terminalbyggnaden var dekorerad med ett jätteporträtt på Olof Palme; i vanliga fall möttes besökaren av Che Guevaras ikoniska anlete.

Längs kortegevägen mot Havanna stod tusentals människor i den tryckande värmen med små svenska flaggor och skanderade ”Pal-me, Pal-me”. Han var den förste västlige regeringschef som Castro tagit emot och den kubanske diktatorn ägnade honom ivrig uppmärksamhet, bland annat genom att köra sitt finger i hans mage när han vill ge eftertryck åt sina argument.

Foto: Paul HansenPalme och Fidel Castro vinkar till folkmassorna när de åker kortege genom Santiago de Cuba vid Palmes Latinamerikaresa 1975. Foto: Paul Hansen

Om kommunismen är något dåligt, så är kolonialismen något oändligt mycket värre.

Vid besöket på Kuba var Palme 48 år gammal och inte längre ett ungt löfte. Han hade varit partiledare och statsminister sedan 1969. De första åren hade varit tuffa och man hade skämtat om att Olof Palme hade blivit statsminister i (finansminister) Gunnar Strängs regering.

Men sedan 1973 hade han framträtt som en alltmer resolut ledargestalt som lyckats genomdriva omfattande välfärdsreformer både när det gällde familjepolitiken och arbetslivet trots ett besvärligt parlamentariskt läge. Hans internationellt uppmärksammade tal efter USA:s bombningar av Vietnam julen 1972, det kraftfulla agerandet vid Norrmalmstorgsdramat och stödet till Edelstams räddningsaktion efter kuppen i Chile hade också stärkt hans ställning.

Även om Palme – liksom resten av det svenska samhället – tagit några kliv till vänster i början av sjuttiotalet berodde inte Kubabesöket på att han hade en vurm för kommunistiska envåldshärskare. Under sin tid i den svenska studentrörelsen hade han varit det amerikanska utrikesdepartementets favoritkandidat som ledare för den västliga studentrörelsen på grund av sin oförsonliga inställning till kommunismen.

Men han tyckte lika illa om västerländsk kolonialism. Under sin tid som studentledare hade han också kommit i kontakt med studenter från tredje världen. Sommaren 1953 hade han skickats till Sydostasien i tre månader för att besöka lokala studentorganisationer och övertyga dem om vikten av att bekämpa kommunismen. Palmes slutsats blev att projektet var hopplöst, i alla fall i den form som han uppdragsgivare tänkt sig.

Den antikommunistiska retoriken var meningslös för människor som drabbats av kolonialism. I sin rapport citerade han Nehru: ”Om kommunismen är något dåligt, så är kolonialismen något oändligt mycket värre”. De västliga studentrörelsen måste i stället stödja de asiatiska studenterna på deras egna villkor.

Denna insikt var grunden i hans utrikespolitik, från Vietnam till Chile, från Kuba till södra Afrika. Och sommaren 1975, när han besökte Castro, var det mycket i världsutvecklingen som bekräftade denna hållning. USA hade lämnat Vietnam, Angola hade befriats och kolonialismen höll på att tryckas tillbaka världen över. Som Palme såg det kunde det neutrala och alliansfria Sverige bli ett alternativ till kommunismen i de nyligen befriade länderna genom att erbjuda hjälp och stöd utan krav på ideologisk lojalitet.

Den andra dagen av besöket på Kuba kördes Palme och de övriga svenskarna till militärgarnisonen Moncada, där den kubanska revolutionen startat 1953. Castro värmde upp publiken, mysande som en ”glad jultomte” enligt Dagens Nyheter. Därefter började Palme tala och det gick ett sus genom publiken: ”Han talar spanska! Det gjorde han egentligen inte. Han förstod en del spanska – under sina resor i USA hade en tid jobbat hos släktingar som hade en järnhandel i Mexico City – men talet var inövat i förväg.

Något kritiskt tal var det inte. De hårdaste orden var tämligen inlindade: ”Det socialistiska samhället skapas icke med dekret från ovan, det måste organiskt växa fram i samhällsmedborgarnas arbete”. Han försvarade sig med att man inte kunde ställa för hårda krav på revolutionära regimer som just befriat sitt land. Det handlade om rörelseriktningen: gick utvecklingen mot sociala framsteg och demokrati?

Men moderatledaren Gösta Bohman hade en poäng när han kritiserade Kubabesöket: ”Den gradvisa uppmjukning efter revolutionen, som statsminister Palme antytt i sina intervjuer, har inte ägt rum.”

Olof Palme återtog makten den 8 oktober 1982. Det var en imponerande revansch. Men de borgerliga partierna hade också haft otur.

Bara några månader efter valet hade sjutiotalskrisen drabbat Sverige med företagsnedläggningar, arbetslöshet och inflation. Det var lite ironiskt: hade de istället kommit till makten i början av Reagan och Thatchers åttiotal hade de haft betydligt större möjligheter att driva sin egen politik.

Efter regeringslunchen med Carl XVI Gustaf styrde Palme sina steg mot sitt nya tjänsterum i Rosenbad i Klarakvarteren, dit regeringskansliet flyttats från Gamla stan 1981. Det var också mycket annat som hade förändrats sedan han förlorat makten 1976. Fem år av strukturkris med inflation, arbetslöshet och företagsnedläggningar hade satt sina spår. Det var tungt för svenskarna, menade en aningen skadeglad norsk journalist, ”att idealsamhället Sverige är i färd att bli en nation bland alla andra”.

Det var inte bara ekonomiska problem. Misstänkta sovjetiska ubåtar trålade i svenska farvatten, löntagarfondsförslaget väckte massivt motstånd trots att det bantats ner till oförarglighet och i media ägnades spaltmeter åt det massiva missnöjet med välfärdsbyråkrati och centralstyrning. På den internationella arenan tycktes risken för kärnvapenkrig större än någonsin; utrymmet för svensk utrikespolitik hade krympt drastiskt.

Det var en ny situation för Palme. Hans politiska gärning hade gått i tillväxtens och framtidsoptimismens tecken. Men nu hade han inte längre något stort reformprojekt i bakfickan. Socialdemokraterna hade återtagit makten genom att framställa sig som det ansvarsfulla statsbärande partiet och utlova en lagom mängd blod, svett och tårar för att få ordning på rikets finanser.

Han var också en gammal politiker. Inte räknat i år – han vara bara 55 – men han hade befunnit sig i centrum av den politiska makten i Sverige i nästan trettio år. Det fanns ingen opposition mot honom inom partiet, men en del hoppades att han skulle inta en mer landsfaderlig roll och inte vara så utmanande och polemisk.

Utanför partiet hade Palmehatet gått in i ett nytt och giftigare skede. Det infama skvallret om att han var psykiskt sjuk, narkotikaberoende och/eller KGB-agent fortsatte runt en del borgerliga middagsbord samtidigt som allt fler psykiskt oberäkneliga personer tycktes ha fått Palme på hjärnan.

Var det detta han drömt om när han gått ombord Amerikabåten den där höstdagen 35 år tidigare? Kanske inte. Men han älskade fortfarande det politiska livet. Han hade partikamrater som ansåg att socialdemokratin inte kunde ta ansvar för en ekonomi i kris.

Det var inte Palmes uppfattning. Under sin tid vid Kenyon hade han skrivit en uppsats om den klassiska ekonomen Friedrich Hayek, som nu återuppstått som nyliberalismens svar på Keynes. Den unge Palme hade varit kritisk mot Hayek, men han hade också tagit till sig en av dennes centrala tankar: ”Det som en modern demokrati inte kan hantera utan att falla sönder är nödvändigheten av sänkt levnadsstandard eller till och med stillastående av dess ekonomiska utveckling” Det var en lärdom från 1930-talet som hade påverkat Olof Palme under hela hans politiska liv.

Hans sista år fyra år som statsminister blev varken någon total katastrof eller jublande succé. Krispolitiken blev relativt framgångsrik, tack vare en blandning av tur och skicklighet. Hans finansminister Kjell Olof Feldt chockstartade ekonomin med hjälp av alla devalveringars moder, vilket väckte ilska i omvärlden. Men det fungerade, inte minst på grund av att den internationella lågkonjunkturen nådde botten 1982 och sedan vände uppåt.

Palme tog de sovjetiska ubåtarna på allvar och sände en kraftfull protest till Moskva. Han fortsatte att vara starkt engagerad i kampen mot apartheid i Sydafrika, men stödde även Solidaritet i Polen, om än försiktigt. Det kalla kriget hade blivit ovanligt hett, och det var svårare för honom att driva sin självständiga utrikespolitik. Löntagarfonderna baxades igenom riksdagen.

Foto: John Wahlbärj

I valrörelsen 1985, när Moderaterna krävde ”systemskifte”, försvarade han sin vision av det starka samhället. Staten – den offentliga sektorn – behövdes för att garantera människor verklig valfrihet. Socialismen var fortfarande en frihetsrörelse: ”Vad vi socialdemokrater eftersträvar är ett samhälle som ger alla människor möjligheter att förverkliga sina livsprojekt.”

Detta var kärnan i Palmes politiska tänkande. Det var inte så komplicerat. Den privilegierade minoriteten, som han själv kom ifrån, hade alltid haft valfrihet, socialdemokratins uppgift var att vidga denna frihet till folkmajoriteten.

Det handlade inte bara om att formellt avlägsna hinder och öppna möjligheter – det var det ”slappa liberala pratet om valfrihet” – utan om att staten aktivt skulle gripa in så att kön, social bakgrund och andra faktorer inte skulle bestämma människors livsöde. Demokratins ideal, hävdade han, var ”självständiga och likaberättigade medborgare.”

Artikeln i korthet.

Henrik Berggren skildrar ögonblick ur Palmes liv i fem kapitel.

Först en resa till USA precis efter andra världskriget. Resan hade en avgörande inverkan på den 20-årige Östermalmspojkens politiska utveckling.

Den andra tablån är från 1958, då Tage Erlanders unge assistent gjorde sin debut i den svenska riksdagen.

Därefter följer en skildring av en vårkväll 1968 då studenter ockuperade sitt eget kårhus.

Det fjärde ögonblicket är från ett besök på Fidel Castros Kuba i mitten av 1970-talet.

Slutligen möter vi Palme på valnatten 1982, segerrusig efter att åter blivit Sverige statsminister.

Reportern. Henrik Berggren är historiker, författare och före detta kulturchef vid Dagens Nyheter. Hans mest kända verk är Palmebiografin ”Underbara dagar framför oss” (2010), som översatts till sex språk. Bland hans andra böcker finns ”Är svensken människa?” (2006, med Lars Trägårdh) och nyligen utkom han även med ”Palme-ett liv i bilder” (med Jacob Forsell).

Olof Palme. 1927–1986
  • 1927 Olof Palme föds. Fadern Gunnar är vd för försäkringsbolaget Thule, modern Elisabeth tillhör en lettisk adelssläkt och kom som flykting till Sverige 1915. En bror, Claës, en syster, Katarina.
  • 1934 Sjuåringen blir faderlös. Sommaren detta år förlorar Palme först sin farfar, sedan sin far. Somrarna tillbringar familjen på morföräldrarnas gods Skangal i Lettland.
  • 1947 Studier och resor i USA. Efter militärtjänsten beger sig Palme västerut. Både framtidsoptimismen och fattigdomen gör starka intryck och påverkar hans politiska uppfattning.
  • 1951 Juridik och studentliv. Palme blir jur kand vid Stockholms universitet, blir medlem i socialdemokraterna och utnämns året efter till ordförande för Sveriges förenade studentkårer.
  • 1953 Erlanders pojk. Anställs som statsminister Tage Erlanders assistent.
  • 1956 Lisbet blir fru Palme. Psykologen Lisbet Beck-Friis och den fyra år äldre Palme träffas på en skidresa i fjällen 1952 och gifter sig fyra år senare.
  • 1957 Dags för riksdagen. Erlander ser en politisk framtidsman i Palme och ser till att han hamnar på valbar plats till första kammaren. Palme utmärker sig snart som en orädd talare.
  • 1958 Tillökning i familjen. Paret Palmes förste son Joakim föds. Tre år senare får de Mårten och 1968 föds deras tredje son, Mattias.
  • 1963 Debut i regeringen. Den 18 november svär Palme eden inför kungen. Titeln lyder konsultativt statsråd, vilket innebär att han förblir Erlanders närmaste man utan eget departement.
  • 1968 Studentrevoltens år. På det ockuperade kårhuset i Stockholm möter Palme protesterande studenter. Han demonstrerar tillsammans med Nordvietnams ambassadör.
  • 1969 Erlanders efterträdare. Efter 23 år som statsminister och partiordförande avgår Tage Erlander och efterträds av Olof Palme.
  • 1972 Talet som upprör USA. Ett tal där Palme fördömer bombningarna av Hanoi skapar kris i förbindelserna med USA. LO lanserar förslaget om löntagarfonder.
  • 1973 IB-affären skakar. När spionorganisationen IB avslöjas förnekar Palme att åsiktsregistrering förekommer. Blocken blir lika stora i valet, så lotten får avgöra vissa riksdagsbeslut.
  • 1976 Borgerlig valseger. Palme avgår och Thorbjörn Fälldin, Centern, blir statsminister.
  • 1979 Olyckan i Harrisburg. Fälldin bildar en ny trepartiregering efter en borgerlig valseger. Harrisburgolyckan i USA gör att Palme stöder att kärnkraftsfrågan avgörs i en folkomröstning.
  • 1982 Tillbaka som statsminister. Socialdemokraterna vinner valet och Palme får bilda regering efter sex år i opposition.
  • 1983 Löntagarfonder till sist. Efter många års strid säger riksdagen ja till löntagarfonderna. Frågan har drivits av facket och Palme tvivlar. Syftet är att öka löntagarnas makt över företagen.
  • 1986 Olof Palme mördas. Sveriges statsminister skjuts till döds i hörnet Sveavägen/Tunnelgatan i centrala Stockholm kl 23.21 den 28 februari. Hans hustru Lisbet skadas lindrigt av ett andra skott.
6 röster om Olof Palme
  1. Anders Björck, M, försvarsminister 1991–1994. ”Han gjorde inte så många avtryck som statsminister. Tyvärr verkade han hellre vilja vinna debatter än sina väljare, vilket inte blev så lyckosamt. Jag är dessutom övertygad om att om han suttit vid makten i dag så hade han gjort saker väldigt annorlunda. Var sak har sin tid.”
  2. Anna-Greta Leijon, S-minister 1973–1976 och 1982–1988. ”Den var i många avseenden väldigt imponerande, inte minst när det gäller allt stöd han gav alla oss som jobbade med jämställdhet. Jag tror inte att den kampen hade varit så framgångsrik som den var, om han inte spelat en så avgörande roll. Ur internationell synpunkt spelade han också en stor roll. Han gav Sverige en röst i världen, men gav också personer i Sverige en känsla för vad som faktiskt hände.”
  3. Ingvar Carlsson, S, statsminister 1986-1991. ”Han är av de mest färgstarka ledarna i Sverige och en av det moderna Sveriges mest aktiva internationella politiker. Han gjorde Sverige känt i världen och förde världen hem till Sverige. Han var en både ideologisk och praktisk politiker. Dessutom både en lysande agitator i talarstolen och fantastisk skribent, vilket är ovanligt. Han behärskade både det talade och skrivna språket.”
  4. Kjell-Olof Feldt, S finansminister 1982–1990. ”Hans politiska gärning syns i de lagar som stiftades. Som en av de första männen i partiet drev han jämställdheten. Ser man på lagar som stiftades – barnomsorg, mödravård och så starkt stöd vi kunde åstadkomma för en utjämnad lönepolitik – finns det kvar. Det andra var arbetets värdighet som skapade rättigheter som både staten arbetsgivarna måste respektera. Medbestämmandelagen går fortfarande att använda, till exempel.”
  5. Ola Ullsten, partiledare för Folkpartiet 1978-1983. ”Det mest iögonfallande är att han har satt Sverige på kartan i den internationella debatten. Han är mer känd i omvärlden än i Sverige, eller i alla fall mer uppskattad. När det gäller inrikespolitiken tycker jag att han ska ha lite beröm för att ha lyft fram jämställdhetsfrågorna. Det har vi gjort tillsammans i och för sig, men det var betydelsefullt att han stödde det som en stor fråga. Det tog sin tid för oss alla, men nu har vi till sist accepterat att det är en stor fråga.”
  6. Per Garthon, en av Miljöpartiets grundare och tidigare språkrör. ”Den var oerhört viktig och övervägande positiv. Jag råkade i gräl med honom några gånger när vi höll på att starta Miljöpartiet, men det spelar mindre roll, för han spelade en viktig roll i att öppna Sveriges ögon mot andra delar av världen än USA och väst. Man har saknat honom, verkligen.”
Mer om Palme

Olof Palme – aristokraten som blev socialist
I dag är det 30 år sedan Olof Palme sköts till döds i Stockholm. Hans eftermäle präglas av paradoxer. Aristokraten som blev socialist. Individualisten som blev ledare för Sveriges största politiska kollektiv. Litteraturälskaren som kom på kant med kultureliten. Amerikavännen som angrep USA:s regering. Antikommunisten som omfamnade Fidel Castro. Palmekännaren Henrik Berggren tecknar ett porträtt av den mördade statsministern.

När politiken tog över mordutredningen
Han var en man att lita på: länspolismästare Hans Holmér.
Så resonerade regeringen efter mordet på Olof Palme och snart pågick en mordutredning präglad av politisk klåfingrighet. Men jakten på mördaren misslyckades och misstankarna om mörkläggning fick fäste.
Trettio år senare går det inte att stoppa spekulationerna och konspirationsteorierna.

Palmeutredningen har lidit av favoritspår
Kommentar. Vi vet faktiskt inte vem som mördade Olof Palme. Det är viktigt att komma ihåg när olika teorier presenteras. Det saknas hållbara bevis mot såväl Christer Pettersson som andra gärningsmän.

Fyra spår i Palmemordet
Under årens lopp har det presenterats flera olika teorier om vem eller vilka som mördade statsminister Olof Palme. Här är några av de vanligaste teorierna, vad som talar för respektive mot dem.

Sönerna om Olof Palme
Trettio år har gått efter mordet på Olof Palme. När två söner betraktar en pappa – vem ser de? Karin Eriksson har träffat Joakim och Mårten Palme.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.