Hur träffades ni?
Kjell-Olof: På dansgolvet och därifrån blev det vi. Men det är lite känsligt det där, vi var båda gifta på var sitt håll då.
Vad var det ni la märket till hos varandra först?
Birgitta: Det var en stark fysisk attraktion. Sen visade det sig också att vi hade väldigt mycket att prata om. Det blev en helhetskänsla. Den första tiden handlade mycket om att lära känna varandra och berätta om våra liv, vilka vi var och vilka intressen vi hade.
Kjell-Olof: Det var nog många som inte trodde att det skulle bli ett så långt äktenskap som det blev, en del olyckskorpar som kraxade eftersom vi varit gifta tidigare och hade tre barn var.
Ni jobbade ihop också väldigt nära?
Kjell-Olof: Birgitta var min pressekreterare, ett jobb som innebär att man alltid måste vara tillgänglig och kunna informera statsrådet dygnet runt, så det passade ju ovanligt bra eftersom vi levde ihop.
Birgitta: Det var en väldigt bra tid, vi tyckte mycket om att arbeta nära varandra. Det enda var väl att Kjell bad mig vänta till efter frukost med att prata jobb, haha. Jag fick också mer förståelse för hans arbete, vi fick mer gemensamt och kom varandra närmare. Vissa par verkar leva helt olika liv utan gemensamma intressen. Det ena måste inte vara bättre än det andra - men för mig är det svårt att förstå.
Ni är väldigt tajta som par?
Birgitta: Ja, vi är alltid tillsammans och gör nästan allting ihop. Vi tycker mycket om att läsa, vandra i fjällen och gå långa promenader. Ibland pratar vi när vi går och ibland kan vi gå långa stunder alldeles tysta. Men vi tröttnar aldrig på varandras sällskap.
Kjell-Olof: När vi går ut med våra hundar så gör vi ju det också alltid tillsammans vilket verkar vara ganska ovanligt, de andra hundägarna möter man nästan alltid en och en.
Birgitta: Som personer är vi egentligen ganska olika, jag har haft en överkänslighet och Kjell en underkänslighet. Med tiden har det där planats ut och vi har båda fått mer av det andra.
Hur lyckas man hålla ihop så länge som ni har gjort?
Kjell-Olof: Efter en tid tillsammans brukar man börja irritera sig på småsaker hos varandra. Man försöker rätta till och forma. Knepet är att sluta irritera sig helt enkelt och acceptera den andre som den är. Det handlar om att prioritera vad som är viktigt.
Birgitta: Vi har ju gått igenom olika kriser genom åren och för att komma igenom dem så måste man kommunicera. Det gäller att prata, prata, prata med varandra. Och i stället för att ta upp saker omedelbart i stundens hetta en kväll när man har druckit vin är det bättre att vänta en dag. Med åren tror jag att man blir mer tacksam för det man har och mer ödmjuk.
Kjell-Olof: Man lär sig väl också att grälen blir mer dyrköpta stunder, att man inte vill ödsla tid på att bråka eller att gå och tiga en hel dag som Birgitta kunde göra ibland förut när hon var ledsen.
Är det något särskilt som ni minns från era år tillsammans?
Birgitta: Jag tänker på våra fina stunder i fjällen, när vi har vandrat hela dagen och sätter upp vårt tält och spritköket och sitter och njuter tillsammans.
Kjell-Olof: De fina stunderna är många. Men den finaste kärleksförklaringen jag har fått av Birgitta var när jag hade fått diagnosen prostatacancer och vi pratade om behandlingen. Det var stor risk för att jag skulle bli impotent, och Birgitta sa: "Jag har hellre en levande eunuck än en död man." Det var en bit av livet som försvann där. Saker man vill kunna göra som man inte kan längre.
Vad är kärlek för er?
Kjell-Olof: Det har växlat genom årtiondena, men nu är det mycket tillit och trygghet. Många par repellerar när de blir äldre och tycker att partnern blir ful när kroppen förändras. Men jag tycker fortfarande att Birgitta är söt.
Birgitta: Attraktionen måste finnas där och det gör den även om den inte är fysisk på samma sätt som tidigare. Respekt är viktigt, liksom humorn, att vi kan skratta tillsammans!