Det är näst sista dagen på jobbet och jag har varit intensivt sysselsatt med konferensen för läsar-, lyssnar- och tittarombudsmän från 14 länder här i Stockholm. På lördag är ni läsare välkomna att vara med. Det blir debatt i Bonnierhusets hörsal, Torsgatan 21, klockan 10.30-12.
På konferensen berättade Cristina Elia vid universitetet i Lugano om vilka vi nyhetsombudsmän är, vad vi gör och hur vi ser på vårt arbete. Det har hon skrivit en doktorsavhandling om. Vilka är de viktigaste aspekterna av arbetet? Att ta hand om läsarnas synpunkter var det vanligaste svaret. Det näst vanligaste svaret var att undersöka läsarnas klagomål och vara en oberoende kritiker. En del försökte också få i gång diskussioner om journalistik utifrån läsarnas kritik.
De flesta såg utrymme för förbättringar. Själv hade jag ambitionen att ordna möten mellan redaktionen och läsare, men det fick vänta eftersom tidningen var inne i en intensiv förändringsperiod. Jag hade också velat ha mer interaktivitet mellan läsare och redaktion.
Tycker redaktionen att ombudsmännens arbete är viktigt? Svaren hamnade på medelbetyget 3,4. Inte oviktigt, men inte heller det viktigaste. Många önskade bättre stöd inne på redaktionerna. Många ansåg att bristande stöd från ledningen och för mycket arbete var ett hinder i arbetet.
Behövs då läsar- och tittarombudsmän? Jane Singer, professor i etik och nätjournalistik vid universitet i Lancashire i Storbritannien och i Iowa i USA, svarade ja på frågan. De principer som styr det journalistiska arbetet är desamma i dag trots att gränserna mellan olika former av medier är flytande, i likhet med gränsen mellan konsumenter och producenter av nyheter. Journalisternas tyngdpunkt är inte längre främst att ge information utan att ge information som man kan kontrollera. Det handlar om att bygga trovärdighet och relationer till användarna. Uppgiften handlar mer och mer om att ge sammanhang och göra fakta begripliga. Eftersom trovärdigheten är så viktig när konsumenterna lätt kan jämföra information på nätet är ombudsmannen viktigare än någonsin. Genomskinlighet, att förmedla information om människor, processer och saker, men även om journalistens roll, är allt viktigare. Också här har ombudsmannen en möjlighet att spela en nyckelroll och bädda för trovärdighet och tilltro.
Men Joakim Jardenberg, som var med och byggde internet och grundade utvecklingsbolaget Mindpark, gjorde vad han kunde för att provocera ombudsmännen. Det är inte innehållet som är viktigast. Det är samtalet. Innehållet är bara det man talar om. Förr kunde människor samlas utanför depeschkontoren för att få de senaste nyheterna efter pressläggningen. I dag finns nyheterna och folksamlingen på nätet. Redaktionerna måste möta dem.
"Öppna redaktionen, fokusera på användarna och inte på produkten eller processen. Handla som ledare i det nya nätverkssamhället och som missionär inne på redaktionen. Acceptera inget mindre än radikal genomskinlighet, en öppen redaktion. Sluta använda ordet ombudsman." Det var hans budskap om jag förstod honom rätt.
Det är uppfriskande att bli provocerad. Man tvingas fundera. Jag tror ändå att journalister har en viktigare roll än att samtala och att ombudsmän, oavsett namn eller titel, har en viktig roll i att synliggöra både läsarna, journalisterna och medierna, inte minst i tider då allt färre på redaktionerna ska göra allt mer. Men det kräver förstås ett stort mått självförtroende (inte självöverskattning) på redaktionerna.
Nu tackar jag er alla för den här tiden. Även om jag vet att jag inte kunnat göra alla läsare nöjda, hoppas jag ändå att många har känt sig välkomna till mig och fått hjälp, svar och en röst på redaktionen och i tidningen. Jag skulle önska att jag kunde tala om vart ni ska vända er med era frågor och synpunkter. Men jag kan inte. När jag nu slutar uppstår ett tillfälligt tomrum, ingen efterträdare är utsedd och det är inte helt klart hur funktionen ska se ut efter sommaren.