Klockan är frukost på Folkets Café, Järnvägsgatan, Örebro. Doften av nybryggt kaffe tränger bara delvis igenom den lite fadda luktblandningen av gröt, ägg och kallfuktiga byggarbetskläder. Det prasslar om morgontidningarna.
Hans Granqvist har precis läst det senaste om styckmordet på 51-åriga Eva Magnusson i tidningen och han har sagt som de flesta vi möter: ”Det trodde jag aldrig.”
– Men när jag tänkte det första gången, precis när jag hade fått höra talas om det, insåg jag direkt att det är precis så folk säger när det hänt någonting fruktansvärt. ”Det trodde jag aldrig.” Det är väl det som gör det extra läskigt ...
Som väldigt många andra i den ytligt sett välmående tjänstemannastaden Örebro har Hans personliga kopplingar till de som är inblandade i den makabra historien. Alla känner någon som känner någon som känner någon ...
Precis som i fallet med serievåldtäktsmannen.
Det berör. Upprör. Och trots att alla inser att alla spekulationerna om hur och varför mest är smaklösa så är det ändå på något sätt där snacket på stan till slut hamnar.
– Det är ju inte direkt socialgrupp 3 det handlar om i de här fallen. Och på sätt och vis blir det mer verkligt då, det handlar ju om människor som är etablerade i samhället. Kan det hända dem, kan det ju hända mig ... Och ärligt talat, i det omtalade styckmordet känner jag den misstänkte, vi spelade golf ihop. Förr jag än han, så otänkkbart är det ...
– Men det är motsägelsefullt, för å andra sidan inser ju de flesta att det handlar om isolerade tragedier.
Hans tystnar, tänker. Bordsgrannen Gunnar Melkersson, pensionerad taxichaufför, listar utan tvekan en handfull våldsdåd av olika karaktär som ”drabbat” Örebro under de senaste åren börjar. De kommer överens om att värst, det är nog ändå de här med serievåldtäktsmannen, han satte verkligen skräck i stan.
Sedan harklar sig Hans. Han vet att det i sammanhanget ekar lite ihåligt, men i alla fall:
– Örebro är en fantastiskt stad. Den har allt! Den är snygg, det är nära till allt, föreningslivet blomstrar, kroglivet sjuder. Vi har kultur och turister och Kilsbergens friluftsliv, vad kan man mer begära av en stad?
– Ju mer man tänker på det, desto svårare är det att förstå varför det händer så mycket just här…
Påtåren kallnar. På andra sidan gatan, intill ett jättelikt schakt, stort som ett kvarter, står Kurt Björk. Här ska Örebros nya rättscentrum stå klart hösten 2012. Polisen behöver mer utrymme, häktet måste blir större, och åklagarmyndigheten, tingsrätten.
– Jo, den branschen, den går bra den, säger Kurt torrt och utan avsikt att skämta.
– Nog tror jag det blir svårt att tvätta bort stämpeln, särskilt den som serievåldtäkterna gett stan, fortsätter han.
En gul lyftkransarm sveper över himlen. Uppe från hytten kan man se nästan hela Hjälmaren, Sveriges fjärde största insjö.
Visste vi det?
Örebro är en utpräglad, expanderande tjänstemannastad. När några talar om storstadskomplex talar andra om höga ambitioner och starka drivkrafter. Växtvärken är påtaglig.
I takt med att nya, dyra bostadsrätter skjutit upp ur varenda grusplan har den socioekonomiska och etniska segregationen ökat i samma fart.
Trots stadens akademiska karaktär går det bara så där med måluppfyllelsen för barnen i grundskolan, och trots att i princip hela den anrika citykärnan under de senaste åren genomgått en varsam och smakfull makeover är det som att det fortfarande finns något som skaver.
Örebroarna har problem med stoltheten, får vi veta av flera. De förstår inte riktigt vilken dynamisk stad de bor i.
I stället gnäller de över att busslinjer lagts om, över att uppfräschningen av de tre centrala torgen är så dyr och tar sådan tid och över att det inte längre finns många p-platser i stan.
Medan stadens marknadsförare sliter hårt med att lyfta faktiska framgångar är det som att urinvånaren beter sig lite motsträvigt.
Det går inte att komma ifrån att trots att två bestialiska mord har kopplingar till Örebro universitet så går det bra för lärosätet. Numera kan man till och med läsa till läkare i Örebro.
Utöver det kom ÖSK trea i fotbollsallsvenskan, den nya arenan stoltserar centralt i stan. Strax intill den nosar Örebro Hockey på Elitserien, vilket är en sensation i sig. Att fixstjärnan Conny Strömberg super och slåss på en så hög nivå att han nu lovat offentligt att ta tag i det är en extra krydda.
Ett annat pålitligt dragplåster och verklig ambassadör för staden är Peter Flack som konstant gör succé med sina Hjalmarrevyer.
Den senaste, Örebroadway, har haft 80.0000 besökare på tre säsonger.
Så varför denna motsträvighet?
Örebroaren är misstänksam och luttrad. Svårcharmad. Om han får beskriva sig själv. Och innerst inne gillar han sin stad.
Redaktionen
Är det något som Örebroarna är bra på så är det att vända blad. På Nerikes Allehandas redaktion konstaterar nyhetscheferna Stellan Noren och Daniel Lagerqvist att det varit lite av ur hand i mun när det gällt våldsamma nyhetshändelser, något som lett till att den ena snabbt överskuggats av det andra.
– När vi tittade igenom 2010 års tidningar slog det oss vilken enorm tur det var att vi hade O-ringen, besök av kungen och en av ”Melodifestivalens” deltävlingar här förra året. Utan det hade det varit nattsvart, säger Stellan.
På varje morgonmöte anstränger sig redaktionen för att hitta någonting positivt. Just nu går det bara så där.
Förutom bevakningen av serievåldtäktmannen och styckmordet präglas spalterna av det politiska kaos som råder.
Valresultatet från i höstas är överklagat, just nu styr majoritet och opposition varannan månad, ingen vet någonting om något och mitt i alltihop skjuter kriminella varandra i benen i bostadsområdet Vivalla och världen får veta att den höjda terrorberedskapen i Sverige beror på ett konkret hot som återigen riktats mot tidningen.
Daniel Lagerqvist noterar att läget inte direkt inbjuder till krystade försök att hitta roliga vinklar.
Just den här dagen skickas i alla fall en reporter ut för att på vingliga ben testa den nyspolade isbanan på Järntorget. Alltid något.
City
Från tidningsredaktionen i den gamla borgen är det inte långt till Stina Storms kontor. Hon är vd för City Örebro, affärsidkarnas intressebolag. Hon talar förstås om den kraft som finns, om näringslivets och medborgarnas engagemang.
Ur rädslan som de många åren av grova överfall och våldtäkter skapat har det vuxit en solidaritet. Nattvandring, fokus på trygghet, konstruktiva samtal om belysning och lyckosamma försök med att anlita ordningsvakter som patrullerar på stan är bara några av de spinn-offeffekter det hemska haft, menar hon.
Och på centralstationen springer vi in i Sofia Brus och Malin Eliassons, båda snart 18. De glädjs åt att antalet gentlemen har stigit med flera hundra procent det senaste året. Ingen av deras killkompisar skulle längre låta dem gå hem själva en endaste kväll.
Men trots att gärningsmannen sitter häktad och de inte är riktigt lika rädda längre är de även i fortsättningen ytterst försiktiga med vart de går.
– Det är verkligen sinnessjukt hur mycket som hänt här, konstaterar de i samma andetag som de liksom nästa alla vi möter försäkrar att Örebro är världens bästa stad. Här är det ju nära till allt.
Nya Parkteatern, Brunnsparken
Örebro är en stor liten stad, på väg att bli större. Däri ligger förklaringen till det som händer, tror revykungen Peter Flack. Det är varken enklare eller svårare än så – stora städer rymmer allt, plus och minus, ont och gott.
Just nu kommer omvärlden möjligen att förknippa stan med en massa elände, men inte på sikt. Några skämt på temat kommer aldrig på fråga, tvärtom har ha redan plockat bort ett inslag i den pågående föreställningen som han ger tillsammans med Svenska kammarorkestern – bara för att det gick att associera till det nu pågående mordfallet.
Flack gillar sitt Örebro, även om den inneboende trögheten han kan uppfatta ibland är irriterande. Liksom flera andra har han noterat att här styr jantelagen. Men det finns också ett slags frimurarstämning, de personliga och informella nätverken är starka. Det är viktigare att känna rätt person än att verkligen vara kompetent, något som ibland lägger lock på saker och ting.
Den nye kommundirektören Stefan Isling, är dock rekryterad från Tyresö – ett vågat tilltag.
Men det tar emot även för honom. Han fick ta över stadens ”nya” slogan ”Överraskande Örebro” en slogan som retat och retar gallfeber på många.
– Ja, nog fan överraskar vi, garvar Alex Buccholtz, 18, när vi träffar honom på en sportbar samma kväll som Sverige spelar VM-handboll mot Polen på storbildsskärm.
Det finns en vardag i Örebro. Den lunkar på. Den tryfferas med trevliga evenemang, mässor och alla möjliga slag möjligheter och ett jättelyxigt, alldels nytt magasin där unga stadens talanger och framgångsrika entreprenörer lyfts fram.
På universitet närmar sig den första perioden av tentor och de allra flesta vill bara gå vidare.
Några svar på varför Örebro så ofta hamna i de svarta rubrikernas rike de senaste tio åren, förutom att det faktiskt är en stor stad numera, det får vi inte.
Vid bardisken på O’Learys ler någon lite snett och säger det som egentligen inte får sägas:
– Jaja, till syvende och sist, även om det känns makabert att säga så i dag – så i längden, är inte all reklam bra reklam?
Men det håller långt ifrån alla med om.