Den 7 januari 2002 beslutar sig 14-årige Joshua Kumi för att skippa fotbollsträningen. I stället tar han pendeltåget till centrala Stockholm för att gå på bio med en kamrat.

Väl inne i stan går de Drottninggatan upp. Plötsligt knakar det till ovanför dem och en stor isklump rasar ned från en av fastigheterna. Blocket träffar Joshua Kumi i huvudet. Sannolikt avlider han direkt.

Händelsen utlöser sorg och bestörtning. Samt en ”istappsdebatt”.  

Medier, allmänhet – och inte minst de direkt berörda av olyckan – vill veta vem som bär ansvaret.

I februari året därpå avgörs fallet i Stockholms tingsrätt. Chefen för det plåtslageri som ansvarade för snöröjningen döms till villkorlig dom och 60 dagsböter för vållande till annans död, ett domslut som senare ska fastställas
i såväl hovrätt som Högsta domstol.

Det skäl som anges är att plåtslageriet genom ett avtal hade övertagit fastighetsägarens ansvar. Beslutet kommer att påverka hela branschen; från och med nu blir de flesta företag som erbjuder takskottning ytterst måna om att inte garantera bevakning av byggnader utan endast röjning.

På så vis kan de aldrig ställas till svars om något skulle inträffa.

År 2003 startar också det privata initiativet ”Istappstelefonen”. Dit kan huvudstadens invånare vända sig för att slå larm då snö och is ser ut att kunna falla ned över fotgängare.

I övrigt sker inte mycket.

Vintrarna fortsätter att komma och med dem faller istapparna. Varje år inträffar en rad olyckor med personskador till följd.

– Jag kan inte förstå att man inte gör mer i Sverige. I Oslo är medvetenheten högre. Här arbetar man hårdare för att komma åt problemet, säger Frode Olav Smith, daglig ledare för Rasfare.no som är grannlandets motsvarighet till Istappstelefonen.

Också i Norge var det en olycka som på allvar utlöste såväl debatt som åtgärder.
I mars i fjol fick Robin Aleksander Helmersen ett isblock i huvudet då han gick genom stadsdelen Frogner i centrala Oslo, på väg till sin käresta. Skadorna han ådrog sig var omfattande: kraniet sprack från panna till nacke och lungorna fylldes med blod. I flera månader gick han in och ut ur koma, först efter fjorton operationer kunde läkarna i juli konstatera att han skulle överleva.

– Han kan fortfarande inte röra ben eller armar, inte heller tala. Men det som hände fick politikerna att vakna. Nu vidtar de åtgärder för att minimera riskerna, säger Frode Olav Smith.

Och just det är den största skillnaden mellan Norge och Sverige, menar han. Att de norska folkvalda faktiskt agerar.

Också i vårt västra grannland är det fastighetsägarens sak att röja is och snö från taken. Där väntar dock vite om de inte fullföljer uppgiften, 500 kronor per dag kan det kosta för den som inte sköter sig.

Och uppgiften att dokumentera dem som slarvar, den åligger – lapplisorna. Eller trafikbetjänterna, som de kallas i Norge.

– Vi säkrar bevis genom att fotografera istappar och överhäng. Sen uppmärksammar vi fastighetsägaren på problemet. Om de inte gör något då så får de böta, säger Vigdis Johansen vid Oslo kommun.

Vitet till trots är det många som inte tar problemet på allvar. Ofta går en vecka eller två utan att fas­tighetsägarna gör något. Summor på några tusen kronor är nämligen ingenting som skrämmer, tror Vigdis Johansen, och eftersom kommunen ändå tvångsskottar alla tak om tillräckligt lång tid får passera så väljer många att helt ignorera uppgiften.

Efter fjolårets olycka ska det dock bli ändring på den saken, anser politikerna – som i december beslutade om en höjning av bötessumman från 500 till 5.000 kronor.

– Den fastighetsägare som inte tar tag i röjningen på två veckor kommer alltså att få betala 70.000 kronor. Det är mycket pengar. Vi hoppas att det ska få folk att ta sitt ansvar.

Sveriges bostadsminister Stefan Attefall säger att han ska studera det norska exemplet. Dock tror han inte att vakande lapplisor är hela lösningen på problemet:

– Parkeringsvakterna befinner sig på gatan och kan bara se en del av snön och istapparna som utgör fara. Det viktigaste är att fastighetsägarna inser att ansvaret ligger på dem. Det är det enda som bär i längden, där måste vi vara ruskigt tydliga.

Regeringen har nyligen tillfört landets kommuner en halv miljon kronor i informationspengar. Förhoppningen är att bättre kunskap ska minimera riskerna.

– Kommunerna har tillsyns­ansvar. Är det så att de känner att de inte klarar av sitt uppdrag måste de säga till, säger Attefall.

Inte heller i Finland finns några bötfällande parkeringsvakter. Där saknas också privata initiativ likt Istappstelefonen:

– Nej, vi har inget sådant, konstaterar Tarja Posti vid byggnadskontoret i Helsingfors stad.

Enligt Ralf Sundberg, reporter på Hufvudstadsbladet, väcker olyckor med fallande istappar inte heller så stor uppmärksamhet.

– Om någon skadas noteras det så klart. Som efter en trafik­olycka. Diskussionen pågår väl en vecka eller två och tidningarna skriver, säger han.

Enligt både Posti och Sundberg ligger fokus i Finland snarare på problemet med tung snö. Så sent som i december i fjol varnade bostadsminister Jan Vapaavuori för att det hårda vintervädret riskerar att utsätta taken för en alltför stor belastning.

– Situationen är väldigt dålig just nu. Det är mycket snö på taken och då kan de kollapsa, bekräftar Tarja Posti.

Dock är det inte snön i sig som bekymrar, enligt Vapaavuori. Problemet är i stället att den tunga snön alldeles för ofta avslöjar konstruktionsfel – precis som i Sverige förra vintern.