Sverige

Övergödningen ökar när fiskodlingar växer

Problemen med övergödning och bottendöd i Östersjön riskerar att förvärras. I världs­arvet Höga kusten planeras nu för större fisk­odlingar, som skulle innebära ökade utsläpp av kväve och fosfor. Samtidigt påverkas närmiljön och boende i området har tröttnat på att inte längre kunna bada.

Algblomningen har blivit ett säkert sommartecken i Sverige. I grönbruna sjok sprider den ut sig som en slöja över Östersjön. På botten finns desto mindre liv.

2007 enades Östersjöländerna om en gemensam plan för att rädda­ havet. Men inget av länderna når upp till målen. Övergödningen beror på ökande mängder fosfor och kväve – samma ämnen som blir slaggprodukter vid fiskodling i ­öppna nätkassar.

I dag finns fyra större fiskodlingar utanför Västernorrlands kust, som tillsammans står för produktionen av 2 300 ton fisk varje år.

– Det är verkligen inte försumbart. Jag har sett hur man får syrefria bottnar under kassarna, säger Hans Kautsky, marinekolog vid Stockholms universitet.

Längs ostkusten finns bara ett fåtal tillståndspliktiga fiskodlingar och inga lika stora som de på Höga kusten. Nu vill företagen som äger dem dessutom utöka till 3 800 ton fisk per år, vilket skulle innebära utsläpp på 25–30 ton fosfor och 200–245 ton kväve.

– 1 000 ton fisk motsvarar att 10 000 människor sätter sig vid stranden och gör ifrån sig. 3 000 ton motsvarar alltså att hela Kramfors kommun och halva Härnösand låter sitt avlopp gå rätt ut i havet. Då skulle­ ju folk skrika, säger Hans Kautsky.

I en röd stuga i Sörkälsviken, längst ut vid Mjältösundet på Höga kusten, bor Ann-Christin och Bruno Wedin om somrarna. Från den inglasade verandan ser man ned till vattnet och bryggan där de brukade bada.

– Ingen vill bada här längre. Jag har fiskat med nät i hela mitt liv, men nu blir det bara fullt med skit, säger Bruno Wedin.

Hans släkt har funnits här i tre generationer och han har aldrig sett något liknande tidigare. Den gröna geggan av fintrådiga alger täcker strandkanterna. Ibland kan massan­ sträcka sig mer än 20 meter ut i vattnet.

– Det värsta är att det växer igen så att man fastnar i det. Det går inte att simma längre, säger Kerstin Sjögenbo, som bor vid Omnefjärden en bit söderut.

Sedan millennieskiftet är Höga kusten upptagen på FN:s världsarvslista. Flera boende här är övertygade om att fiskodlingarna ligger bakom algerna, eftersom dessa kommit efter att olika odlingar startat. Samtidigt har blåstången nästan försvunnit.

– Höga kusten är ett inarbetat varumärke, men man kan inte komma dragande med turister när det ser ut som det gör, säger Nils-Erik Vigren, ordförande i föreningen Rädda Höga kusten.

När fiskodlingarna startade var det med förhoppningar om arbetstillfällen till regionen, men den nystartade föreningen tycker inte att de få jobben kompenserar för de negativa konsekvenserna. De är dessutom oroliga för att fastighetspriserna ska sjunka och vill att tillstånden varken ska förnyas eller utökas.

Alla är dock inte överens om problemens omfattning. Anders Alanärä är professor i vattenbruk vid SLU och tycker inte att odlingarna innebär några större problem eftersom utsläppen sprids över så stora ytor. Men han medger att de inte är obetydliga.

– Det är ju en rätt stor punktkälla­. Det motsvarar utsläpp från ett kommunalt reningsverk, men man måste se på den totala belastningen i området.

Ett av företagen som vill expandera är Ålands fiskförädling. 1996 kom en ny lag som stoppar nya verksamheter som ökar mängden kväve och fosfor i vattnet utanför Åland. I Sverige är det upp till länsstyrelsernas miljöprövningsdelegationer att ­besluta om större odlingar.

– De som står för verksamheten får bära hundhuvudet, men de har ju sökt tillstånd. Vi är inte emot han som arrenderar ut vattenrättigheterna eller företaget, utan myndigheterna som ger dem tillstånd, säger Bruno Wedin.

Även i Norge är utsläppen en känslig fråga, eftersom laxindustrin är en viktig inkomstkälla, som dock motsvarar kloakutsläpp från åtta miljoner människor.

– Fiskodlingar kan ha enormt stor lokal påverkan, säger Per Stålnacke, forskningschef vid statliga Bioforsk i Norge. Om du haft ett naturligt system med en viss fosforhalt, så kan ett utsläpp ändra hela ekosystemet.

På länsstyrelsen i Västernorrland kan ingen säga vad som kommer att hända med odlingarna. Tidigast i augusti räknar de med att ta beslut om två av de tre ansökningarna och oron för vad som ska hända är stor.

– De lyssnar ju inte på oss boende, säger Ann-Christin Wedin.