– Jag är så trött på den katolska kyrkans skenhelighet och dubbelmoral, säger hon och berättar om hur modern och prästen utåt förklarade att de var släkt. De bodde inte ihop men hade ett sexuellt förhållande mellan 1958 och 1990, något som var mer eller mindre känt för andra präster inom kyrkan på den ort där de bodde.
– De sade att de var kusiner. Han var hos oss nästan varje dag. På sommaren åkte vi alla på semester i Europa. Då delade de hotellrum och presenterade sig som gifta, och vi systrar skulle låtsas att han var vår pappa.
Hon var i de tidiga tonåren och ledare på ett katolskt scoutläger när prästen första gången förgrep sig på henne.
– Han kom in i mitt rum på morgnarna, smekte och tafsade över hela kroppen tills jag vaknade. Jag visste inte hur jag skulle hantera det. Men jag skaffade nyckel så jag kunde låsa om mig. Sedan fortsatte han att antasta mig muntligt och fysiskt i flera år.
Systern var värre utsatt, och övergreppen mot henne pågick under flera år. Att systern utnyttjats kände hon till sedan många år men de båda talade inte öppet om det förrän i slutet av 80-talet.
– Jag kunde säga ifrån. Jag var starkare än min syster. Med henne gick han mycket längre. Inte samlag, men han smekte och tafsade på henne, in under kläderna. Hon kunde inte sätta stopp för det. Det började när hon var 13–14 år och pågick i minst två års tid, kanske längre. Han tog ofta ”hand” om min syster då hon var sjuk och hemma från skolan och min mamma arbetade. Min syster hotade också att ta livet av sig som en följd av övergreppen.
Det som i dag upprör henne mest är dubbelmoralen. Kyrkan sätter upp bestämda regler om inget sex före äktenskapet, om inget sex efter en skilsmässa, förbud mot omgifte, förbud mot abort och homosexualitet, men i praktiken kan höga företrädare för kyrkan tillåta sig att själva ha en helt annan moral.
– De i församlingen som skiljer sig exkommuniceras, men en präst som begår övergrepp omplaceras i tysthet.
Orealistiska regler, som celibatlöftet, skapar också ett utrymme för övergrepp, anser hon. Och de goda, blida, milda männen i kyrkan låter det ske och ser genom fingrarna med förövarna eftersom förövarna kan rena sig genom bikten. Och offren lämnas åt sig själva.
– När man avgivit ett heligt löfte som är svårt att hålla uppstår detta utrymme på grund av ambitionen att hålla skenet uppe. Och genom bikten kan de skyldiga också ångra sig och få förlåtelse. Sedan kan man börja om igen, säger hon.
Det hon har upplevt har påverkat hennes tro. Om man som barn försöker tro på något heligt, och de som är helighetens företrädare överträder gränserna och hädar på det allra grövsta sätt, blir det svårt att fortsätta tro. Hon berättar att i den katolska kyrkan på den ort där hon växte upp kunde man från kyrkans torn se in i husen runt om. Dit upp klättrade prästen för att titta in i lägenheterna runt om för att se vad folk höll på med i sängkamrarna.
– Med altaret under. Jag tyckte att det var så vidrigt. Att häda det som är allra heligast.
Flera gånger genom åren har hon konfronterat prästen med hans övergrepp mot henne och systern.
– Då bagatelliserade han det som hänt och skuldbelade både mig och min syster genom att påstå att vi var dömande, använde Bibeln som slagträ och hävdade att han varit snäll mot oss.
Ett sätt för henne att handskas med det som hänt var att hon ett tag i ungdomen ville bli nunna. Hon hade brevkontakt med ett nunnekloster.
När hon nämnde det för sin mor och prästen berättade han fruktansvärda historier om vad som kunde förekomma i ett nunnekloster, fosterfördrivning, sex med ljus och andra saker som skulle avskräcka henne från att gå i kloster.
– Prästen talade för övrigt mycket om allt det som var förbjudet. Jag var bara ett barn men jag visste mer om nekrofili, sodomi och pedofili och annat ovanligt än om ”normalt” sex.
– Allt detta fick mig att förlora min tro. Jag har fortfarande en andlig inriktning, men jag vill i dag inte tillhöra den katolska kyrkan. Den har gjort oss så illa.