Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Sverige

På väg mot ett öppnare samhälle

Foto: Lotta Härdelin

Iran börjar långsamt släppas in från kylan, men regimen tänker inte rucka på sina islamiska grundsatser. Efter den historiska uppgörelsen om kärnenergin kan sanktionerna mot Iran börja lyftas nu efter årsskiftet. DN:s Michael Winiarski och Lotta Härdelin har besökt ett land på väg ut ur isoleringen och mötte en längtan efter en öppning mot omvärlden.

Redan efter ett par timmar i den iranska huvudstaden kommer rethostan som en svidande påminnelse om att Teheran är en av världens mest luftförorenade storstäder.

Med tanke på den stinkande grågula smogen som omsluter 16-miljonerstaden är det en aning vågat att hävda att luften har blivit lättare att andas. Men det är ändå med en känsla av försiktig optimism som många iranier går in i det nya året: efter lång tid av försämrad levnadsstandard, hårt politiskt förtryck och varubrist finns det till slut en strimma av hopp om bättre tider. Och kanske till och med ett lite friare liv.

Det som har hänt är att Iran efter år av fruktlösa förhandlingar med omvärlden i somras skrev på ett avtal med omvärlden: Islamiska republiken Iran går med på att radikalt dra ner på sitt omstridda kärnteknologiprogram, som västländerna misstänkte syftade till att bygga en atombomb. I gengäld ska de internationella sanktionerna mot Iran upphävas.

I första hand riktades USA:s och EU:s sanktioner mot det som skulle göra mest ont i ayatollornas plånböcker: finans- och energisektorn. Oljeexporten halverades av sanktionerna, investeringarna föll och utrikeshandeln sjönk. Följden blev att Iran fick ont om hårdvaluta.

Det har gjort det svårt för iranierna att få tag på olika importerade produkter, till exempel läkemedel. Det har inneburit brist på en rad mediciner, avgörande för vård av sjukdomar som ms, gulsot, cancer och diabetes.

– Doktorn ordinerade mig en amerikansk medicin mot min artros, men det gick inte att få tag på, säger Zari Jalalzadeh, en medelålders kvinna som vi möter på ett särskilt apotek som Röda halvmånen har öppnat i centrala Teheran.

Här köar hon för subventionerade läkemedel, av iranskt fabrikat.

– De fungerar också, och har ett överkomligt pris. På den svarta marknaden är det sex gånger dyrare.

Iran kommer nu stegvis att lämna sin status som internationell paria och släppas in från kylan. Av DN:s enkät bland Teheranbor framgår att många räknar med bättre tider när sanktionerna hävs och Iran börjar släppa in utländska investeringar.

Tar man sig runt i de mer välbärgade delarna av norra Teheran, men inte bara där, kan man tolka utvecklingen som att den obönhörligt går mot ökad frihet och tolerans.

Men det finns anledning att inte skruva upp förväntningarna alltför högt. Iranska ekonomer bedömer att det kommer att dröja månader om inte år innan avskaffandet av sanktionerna kommer att märkas. Irans främsta exportvaror är olja och gas, men de låga världsmarknadspriserna gör det svårare för landet att klättra upp ur sin depression.

Dessutom har Iran andra utvecklingshinder att ta itu med som kan vara större än sanktionerna: korruption, ekonomisk ineffektivitet och politisk repression. Regimen är uppenbarligen livrädd för opposition och kritik, särskilt i ett läge när Iran är på väg att öppna upp sig. Därför har dussintals tidningar stängts och många journalister arresterats.

En mildare form av denna kontroll utsätts utländska journalister för. Under vårt besök tvingas vi att anlita en ”mediefirma”, i realiteten en privatiserad del av Ministeriet för islamisk vägledning, som mot en försvarlig summa dollar anvisar vad i Irans verklighet vi får eller inte får se eller göra.

Till det kommer sharia, en religiös lagstiftning av medeltida snitt. Den drabbar inte minst kvinnorna.

När DN:s reportageteam kliver på bussen i Teheran måste vi gå åt olika håll: fotograf Lotta Härdelin mot kvinnorna i ena änden, jag mot männen i den andra. Iran är ett av världens mest könssegregerade länder, och lär så förbli under överskådlig tid.

Foto: Lotta HärdelinVarje dag klockan sju kommer Neda (i mitten med blå sjal) till Mellatparken i norra Teheran för morgongymnastik. Foto: Lotta Härdelin

Men ingenting är entydigt i detta land. Tar man sig runt i de mer välbärgade delarna av norra Teheran, men inte bara där, kan man tolka utvecklingen som att den obönhörligt går mot ökad frihet och tolerans. I varje fall om man tar till den mest lättköpta mätaren; hur långt bak har kvinnorna skjutit tillbaka sin hijab (huvudduk). Om jag jämför läget i dag med mina tidigare fem besök i Iran under det senaste decenniet – utifrån hur mycket hår de iranska kvinnorna tillåts visa offentligt – går det klart åt det mer liberala hållet.

Men formellt är den islamiska klädkoden fortfarande i kraft. Den innebär för kvinnornas del att huvudet täcks, men tillämpningen är inte alltid så strikt, och hårlockar får titta fram. Kroppens former ska döljas med en löst sittande kappa, ”manteau”, som räcker ned till knät. Färgen är dock valfri.

Klädkoden protesterar många iranska kvinnor mot, bland annat på sociala medier. På en Facebook-sida som kallas för My stealthy freedom delar hundratals kvinnor bilder på sig själva utan att ha huvudduk på sig.

I Teherans gatuvimmel är det tydligt hur kvinnorna steg för steg vidgar utrymmet. Det är i de mer religiösa södra förorterna och i konservativa städer som Yazd och Qom som man ser större mängder av kvinnor som klär sig i chador, heltäckande svarta skynken.

I Iran tvingas alla medborgare till ett Orwellskt dubbeltänk: kvinnor får inte sjunga, eller höras sjunga i det offentliga rummet. Samtidigt finns det överallt skivor att köpa eller ladda ner från nätet med de mest älskade sångerskorna.

För Khamenei är det USA som fortfarande är huvudfienden, eller Stora satan, som han upprepade i ett tal inför en grupp militärer i oktober.

Vart är Iran egentligen på väg? En svårighet med att få ett svar på det är att den framtida politiska utvecklingen i landet är oförutsägbar, inte minst därför att maktsystemet närmast är omöjligt att genomskåda.

När jag ställer iranier inför den till synes enkla frågan om vem som egentligen bestämmer – Högste ledaren ayatolla Ali Khamenei eller den folkvalde presidenten Rouhani – rycker de oftast på axlarna.

Även ärrade politiska insider går bet på att ge ett svar. En av dem, den ledande utrikespolitiske analytikern Davoud Hermidas-Bavand, säger att den Högste ledaren försöker finna en kompromiss mellan konservativa hard-liners och de politiker som förespråkar en mjukare linje, såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Men hur styrkeförhållandet är i denna maktkamp kan, eller vill, han inte reda ut.

Och för Khamenei är det USA som fortfarande är huvudfienden, eller Stora satan, som han upprepade i ett tal inför en grupp militärer i oktober. Där varnade han sina landsmän, indirekt också premiärminister Hassan Rouhani, för att glömma islam och revolutionen:

”Genom revolutionen sparkade folket ut USA. Nu efter kärnenergiavtalet, försöker vissa människor släppa in dem igen. Vi ska inte låta amerikanerna komma in genom fönstret, när vi sparkade ut dem genom dörren. Vi ska inte låta dem vinna inflytande, för deras fiendskap gentemot Iran har inget slut”, sade Khamenei.

Rouhani, som just har förespråkat bättre relationer med USA och västvärlden, och dessutom ökade medborgerliga friheter, är den uppenbara måltavlan för Khameneis bannor.

Foto: Lotta HärdelinEtt vanligt sätt bland männen att umgås är att röka vattenpipa tillsammans. Här i en lokal i de södra delarna av Teheran. Foto: Lotta Härdelin

Utöver den ogenomskinliga maktstrukturen finns ytterligare en osäkerhetsfaktor: att Iran trots att det är en religiös diktatur ändå håller sig med allmänna val. Det har delvis sin grund i att Iran har gamla demokratiska traditioner; redan 1905 skapades ett första parlament. Såväl president som parlament och andra maktorgan i Islamiska republiken, till exempel expertrådet, utses i val. Visserligen är valen strikt kontrollerade uppifrån och inte fria i västerländsk mening, eftersom ett väktarråd, utsett av Högste ledaren, avgör vem som över huvudtaget får kandidera.

Ytterst är det det icke-valda prästerskapet och den Högste ledaren som beslutar i alla avgörande frågor. Men väljarnas dom har i flera fall kunnat skaka om den klerikala staten. 1997 svepte en opinionsvåg upp reformisten Mohammed Khatami till presidentposten. Tolv år senare, i samband med valet 2009, fann regimen det för säkrast att stoppa den gröna reformrörelsen i sin linda. Miljoner iranier gick ut på gatorna för att protestera mot att valet riggats till förmån för den konservative Mahmoud Ahmadinejad. Demonstrationerna krossades brutalt, ett okänt antal dödades, hundratals arresterades och utsattes för tortyr och våldtäkter i regimens fängelser. Oppositionens ledare Mehdi Karroubi och Mir-Hossein Mousavi befinner sig fortfarande i husarrest.

Redan den 26 februari 2016 kommer en temperaturmätare på vart maktbalansen lutar i Iran. Då är det allmänna val, både till parlamentet och till expertrådet, den 86-mannaförsamling av shiamuslimska teologer som har till uppgift att utse den präst som ska vara Irans högste andlige och politiske ledare den dag 76-årige Ali Khamenei går bort.

Vi har varit isolerade och världen har en negativ syn på oss. Att sanktionerna nu ska avvecklas hjälper förstås vår ekonomi. 

Pikant nog har en av de som tänker ställa upp ett bekant namn: Hassan Khomeini. Han är präst och sonson till ayatolla Ruhollah Khomeini, den man som 1979 skapade den islamiska republiken. Den 43-årige Hassan Khomeini är en kontroversiell person i det hårdföra islamistiska prästerskapet, eftersom han betraktas som en reformist och står Rouhani nära.

Inom den närmaste tiden avgör det konservativt dominerade väktarrådet om han tillåts ställa upp i valet. Får han det anser många bedömare att han har goda chanser att bli invald i rådet, och det kommer att ge den reformvänliga falangen en bättre position inför framtida maktstrider.

Ska man döma av stämningen i Mellatparken i den burgna norra delen av Teheran finns det anledning till optimism.

Varje morgon i veckan klockan sju samlas män och kvinnor – givetvis var för sig – för sin dagliga morgongymnastik.

Politik är fortfarande för känsligt att prata om, men Neda (hon vill inte framträda med sitt efternamn), som arbetar som producent på den nationella tv-stationen intill parken, hoppas på bättre tider.

– Vi har varit isolerade och världen har en negativ syn på oss. Att sanktionerna nu ska avvecklas hjälper förstås vår ekonomi. Personligen är jag optimist och tror att vårt land går åt rätt håll.

 

Enkät. Hur kommer din tillvaro att förändras när det blir lättnader i de internationella sanktionerna?

Foto: Lotta Härdelin

Mohammed Khalaqmasoumi, ingenjör, med mamma Azadeh:

– De flesta jag känner är optimistiska. Visst har mängder med högutbildade lämnat landet, men vi har en stor potential, vi har olja och andra rikedomar och vi kan försörja oss, och vi är fredliga – vi har aldrig anfallit ett annat land. Och så har vi numera en reformvänlig president.

Foto: Lotta Härdelin

Reza Mohammadi, säljer granatäpplen på stora basaren i Teheran:

– Jag hoppas att mitt liv blir bättre, och jag kanske kan slippa sälja granatäpplen, förtjänsten är så låg så allt annat är bättre. Tycker du förresten att det här är ett riktigt jobb?

Foto: Lotta Härdelin

Hamid Meghdadi, matthandlare i Teheran:

– Ingen vet hur landets framtid blir. Men det är klart att det borde vara positivt. Dels kommer vi kunna exportera till marknader som nu är stängda, som den amerikanska. Och dels så kommer det turister hit.

Foto: Lotta Härdelin

Rabeh Joghan Doniamali, försäljare:

– Vi har ju levt under ett mycket svårt tryck och allt är fruktansvärt dyrt. Det borde väl bli bättre nu, om regeringen verkligen börjar måna om sitt folk.

Foto: Lotta Härdelin

Nilufar Samadpour, arkitekturstudent:

– Priserna kommer att gå ner, och folk kommer att kunna leva ett liv som de vill ha det. Några av mina vänner tänker lämna Iran, men jag är optimist och kommer att stanna och ägna mig åt design och att rita hus.

Foto: Lotta Härdelin

Omolbanin Afshangi (med barnbarnet Mohammed)

– Nu råder brist på många varor och arbetslösheten är hög. Allting kommer att bli bättre när vi återupprättar relationer med andra länder. Då kommer vi att kunna köpa vad vi vill.

Fakta. Sanktionerna

 

  • Den 14 juli 2015 slöt Iran ett avtal med den så kallade 5+1-gruppen (USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Kina och Tyskland) om landets kärnenergi. Uppgörelsen syftar till att minska Irans förmåga att skaffa sig kärnvapen, något som regeringen i Teheran har förnekat.
  • I gengäld kommer flertalet av de internationella sanktionerna mot Iran att upphävas. Landet släpps in på den internationella oljemarknaden och får tillgång till cirka 100 miljarder dollar som har frusits på utländska konton.
  • Sanktionerna hävs när FN:s atomenergiorgan IAEA bekräftar att Iran uppfyllt sina åtaganden. Det väntas ske under januari.
  • Konkret innebär avtalet att den tid det skulle ta för Iran att bygga en atombomb (”breakout time”) ökar från några månader till minst ett år.
Fakta. Iran
  • Officiellt namn: Islamiska republiken Iran.
  • Huvudstad: Teheran.
  • Folkmängd: 82 miljoner.
  • Statsskick: Sedan shahen störtades i revolutionen 1979 är Iran en islamisk republik som ytterst styrs av en präst som har titeln Högste ledaren (1979–1989 var det Ayatolla Ruhollah Khomeini, sedan 1989 heter han Ali Khamenei).
  • President: Hassan Rouhani.
  • Etniska grupper: Perser 60 procent, Azerer 16, kurder 10, lurer 6, balucher 2 och araber 2.
  • Religion: Majoriteten (över 90 procent) är shiamuslimer, men det finns också en minoritet sunnimuslimer (drygt 5 procent). Övriga erkända religioner är kristendom, judendom och zoroastrism.
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.