För Benniet Henricson ska det bli en intensivare dag än han tänkt sig. Den som drar i en medietråd kan sitta med ett helt drev i knäet innan solen går ner. Men äntligen har det blivit fart i det spår Benniet hävdat från första stund: den svartklädde gärningsmannen.
Chefen pratar vidare om blodspår efter en brutal misshandel i Skänninge, om barnpornografi i en dator i Linghem och om en misstänkt blottare på elmoped.
Benniet Henricson, 60 år i februari, har en gul postitlapp i handen. Där finns numret till dagens förste tipsare och en notering som tyder på att det handlar om ett rykte han hört många gånger förut. Han bestämmer sig för att ta itu med det först efter kaffet. Men han ska ha fel om tipset.
Pia Thevselius, 39 år, skrapar av smöret på sin köpemacka, "det sätter sig som bomull i blodådrorna". Hennes kropp är i toppform. Hon tränar mycket, lyfter skrot, springer många mil med sina tre hundar och äter rätt. På tre år har hon avancerat från att vara brottsutredare vid polisen i Motala till att bli biträdande chef för länskriminalen i Östergötland. "Jag är fokuserad, uppnår de mål jag ställer mig, vill alltid utvecklas och har ambitionen att komma ännu längre".
De flesta i polishuset är civilklädda, men Pia Thevselius bär uniform, hon ska vara representativ, ett ansikte utåt. Det är mycket stjärnor och band på axlarna. De är gula, "kommissariegula", säger hon.
På Pia Thevselius nivå är kvinnor lika sällsynta som en uppklarad cykelstöld och avståndet till själva brottsligheten lång. Hennes dag handlar om budget, utvärderingar, kvalitetskontroll, metodutveckling och kontakter med rikspolisstyrelsen.
Men hon är fortfarande en duktig skytt, hon höll i all skjututbildning i Motala. Hon vet vad hon ska göra om hon själv eller någon annan utsätts för våld. Hon visar ett obehagligt grepp med tryck mot motståndarens näsa och hon demonstrerar sina röstresurser och skriker "polis" till en tänkt våldsman så att rutorna i den gamla polisbyggnaden vibrerar. "Det gäller att utstråla och uttrycka budskapet: du får problem om du ger dig på mig."
På morddagen den 19 oktober förra året blev Pia Thevselius uppringd av myndighetens informationschef och ombedd att omedelbart gå i tjänst som presstalesman. Hon jobbade i stort sett dygnet runt i tre veckor, sedan planade mediernas intresse ut.
Dubbelmordet berör henne fortfarande. Det är hon som tilldelar utredningen resurser. Och känslomässigt släpper det inte. Redan dag ett var hon ute med flera tv-team på mordplatsen.
_ Det svåraste var att hantera den första dagens information från teknikerna. De visade bilder på offren. Våldet var så brutalt. Och så ett barn! Det blev svårt att växla mellan de egna känslorna och de formella ordalagen som var nödvändiga utåt. Jag var tvungen att skapa mig skyddsbarriärer. Man kan inte ha sitt känsloliv på ytan.
Vi står i hjärtat av utredningen. "Ärenderum K 39890-04 Åsgatan". Rummet innehåller nästan tjugotusen dokument, femtusentvåhundra olika uppslag. Den där morgonen för ett år sedan samlades ett fyrtiotal personer i rummet. Alla fick inte plats, några stod i dörröppningen.
Våldsrotelns chef, Jan Staaf, drog vad som hänt: 07.52:56 kom larmet till länskommunikationscentralen, en polisbil var framme 07:59:38. En åttaårig pojke och en femtiosexårig kvinna hade brutalt dödats med en så kallad butterfly-kniv, "ett sladdrigt ungdomsvapen".
Förhörspatruller formerades. Uppdragen var olika: kontrollera psykiskt sjuka, kända missbrukare, vårdinrättningar, knacka dörr och ställ frågor i grannhus, på företag, universitetet och allmänna kommunikationer. Följ upp tänkbara motiv: agg mot pojken och pojkens familj eller mot kvinnan och hennes anhöriga.
Jan Staaf skickade med den klassiska förmaningen: Var försiktiga där ute, mördaren kan stå bakom den dörr ni knackar på.
De anmälda våldsbrotten i Linköping och hela Östergötland har ökat med mellan fem och tio procent varje år sedan nittiotalets början. Det är en långsam men obeveklig ökning. Och utvecklingen är densamma i hela landet.
Under sommaren har det tickat på som vanligt: tjugosju fler anmälda våldtäkter än förra sommaren och totalt sextio fler våldsbrott. Som våldsbrott räknas mord, dråp, misshandel, olaga hot, våldtäkt, våld mot tjänsteman och rån.
Polisgrupper inrättas och upplöses för att följa brottstrenderna och sätta in extra insatser. Det finns brottstyper som minskar, till exempel bilinbrott. Antalet är nu lägre än vid nittiotalets början. Men våldsbrotten ökar ständigt. För sex år sedan anmäldes i Östergötland 4 833 stycken, förra året hade antalet ökat till 6 108.
Våldsrotelns chef, Jan Staaf, är mest brydd över det oprovocerade våldets ökning. Under en helg i Linköping kan han ha flera fall där en tjej eller kille blivit överfallen och sparkad av flera förövare utan att de krävt pengar eller mobil och utan att det föregåtts av bråk.
_ Videovåld? Tristess? Jag begriper mig inte på de brotten. Dessutom är de svåra att lösa, vi har inget att gå på.
Mord är ovanligt. Antalet i Östergötland har genom åren pendlat mellan två och sex per år.
Pia Thevselius anser att dubbelmordet påverkat människor i Linköping mer än alla andra våldsbrott.
_ När jag var liten var jag aldrig rädd. Det är en upptrappning när små barn i Linköping är rädda för att gå ut och leka. Och mördaren är inte gripen än.
Under den första tiden trodde många att lösningen skulle komma snabbt. Gärningsmannen fanns fångad i provrören. Hans genetiska avtryck band ihop mordvapnet, kropparna och en mössa som dumpats i ett tidningsställ nära brottsplatsen. På mössan fanns också hårstrån. Inte mörka, inte ljusa utan mellanblonda, cendrefärgade.
Benniet Henricson fick uppdraget att efter sommaren i praktiken leda utredningen, med titeln biträdande spaningsledare. Fram till i juni hade utredarna varit ett fyrtiotal, nu blev de en handfull. Benniet är övertygad om att lösningen finns inom räckhåll, att någonstans bland dokumenten finns en möjlig kombination av uppgifter som leder till mördaren.
Under några veckor sträckläser han dokument i sitt väl insuttna arbetsrum. Där finns golfpriser (trettio kilo sedan), bilder på hunden, körsångsaffischer, fyra begagnade kaffemuggar, ett stort pappersark med ett nystan av blyertslinjer som illustrerar mobiltrafiken mellan åtta telefoner vid ett rån. "Det hjälpte inte, de jävlarna blev frikända".
Radion står alltid på med sitt bakgrundsbrus: rock, trädgårdstips, nyheter, väderleksrapporter. I plåtskåpet i hörnet ligger banden och förhörsprotokollen från utredningen om polismorden i Malexander 1999. Det var för Benniet Henricson som Jackie Arklöv erkände att det var han som avlossade de dödande skotten mot poliserna.
Benniet Henricson är en veteran som då och då undervisar i förhörsteknik på polishögskolan. Han brukar låta eleverna läsa utskriften och samtidigt lyssna på ett band som innehåller en dryg timmes förhör från Malexander-utredningen. Det är en uppvisning i att snärja en person. Benniet vet det mesta om den som förhörs, han har material från fyra spanare som följt personen.
_ Finessen är att veta mer än den förhörde vet att jag vet och att använda kunskapen i rätt ögonblick så att han ljuger fast sig.
En glimt tänds i Benniets ögon. Han kan inte låta bli att berätta om hur Jackie Arklöv en gång bjöd honom på nybakad nötkaka i fängelset och sa att han fått hjälp med baket av John Ausonius, "Laser-mannen". Benniet fick lite överbliven kaka med sig hem till "frugan", men hon hade ingen lust att smaka när han berättade vem som bakat.
Dagarna går. Benniet Henricson konstaterar att "allt är egentligen slask utom två, tre vittnesförhör plus den tekniska bevisningen. Egentligen har vi inte hunnit längre än några veckor efter morden."
Varje morgon strax före åtta är han på plats och bussen hem till Vadstena går 16.20.
Pia Thevselius ska hålla i en utvärdering av arbetet kring dubbelmordet. Ett fyrtiotal personer samlas. Pia Thevselius har samlat tidningsklipp som hon tänkt sätta upp på väggarna för att återskapa stämningen som den var för ett år sedan. Men när hon läser rubrikerna tvekar hon: "Tidsfråga innan mördaren är fast", "Vi fixar det här", "Linköpingsmördare kan gripas i veckan". Hon bestämmer sig för att inte sätta upp klippen. De skulle kunna uppfattas som kritik och vara demoraliserande.
Dörrarna stängs kring utvärderingen. Efteråt säger Pia Thevselius att de flesta var ense om att arbetet fungerat bra. En negativ detalj håller hon fram. I polisbilarna finns videokameror för dokumentation av brottsplatser. De tar lite tid att få igång. De skulle kunna ersättas med kameror som görs beredda så fort man sätter i tändningsnyckeln vid en utryckning.
Pia Thevselius jobb är att förebygga våld och att utreda de brott som ändå begås. När jag pratade med henne första gången i ett annat polisärende hade man just misslyckats. En typ av tillkortakommande som ofta debatteras. Polisen lägger ner "i brist på spaningsuppslag."
Den här gången handlade det om att någon kastat en sten på femtiofem gånger tjugo centimeter genom ett sovrumsfönster. Och att det var ett hakkors målat på den. Pia Thevselius var då utredningsledare hos polisen i Motala och den som fick tala om att utredningen om stenen lagts ner efter sjutton dagar.
Hon fick förklara att något som heter behovs- och proportionalitetsprincipen måste råda. Det vill säga att polisens arbetsinsats måste stå i rimlig proportion till chanserna att lyckas utreda brottet.
Mannen som fick stenen kastad in i sitt sovrum var en asylsökande somalier. Han blev mycket rädd och flydde till en annan stad.
Så tar utredningen plötsligt fart. En tipsare ringer och han och Benniet Henricson ska träffas ute på stan.
_ Det var en person med hög trovärdighet, säger Benniet.
Han åker till parken nära mordplatsen. Där väntar en fotograf och en av Östgöta Correspondentens kriminalreportrar, Håkan Wasén. Han har hittat en skjorta gömd under några grenar inte långt från mordplatsen. Benniet fotograferar fyndet och poserar för tidningen med skjortan hängande längst ut på en pinne. Han får inte besudla den med sina egna fingeravtryck eller DNA-spår.
Håkan Wasén har gått omkring på mordplatsen för att samla stoff till en artikel inför årsdagen. Han har haft en hypotes i huvudet. Gärningsmannen kan ha kommit till Linköping av en ren tillfällighet och blivit strandsatt i staden utan pengar. Då kan han ha sökt sig till socialförvaltningen som ligger nära mordplatsen. Och i väntan på att den ska öppna på morgonen har han gått omkring i parken och av en slump träffat sina offer. Kanske har hans skjorta blivit blodig och han har gömt den under grenarna.
Skjortan transporteras till polisens tekniker. De undersöker den med ultraviolett ljus. De finner någon slags utsöndring på skjortan. Teknikerna beslutar att skicka den för vidare undersökning hos Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, ett par trappor upp i huset.
När SKL är klara med sin undersökning kommer skjortan att hamna på teknikern Christer Branthammers lagerhylla. Där finns alla beslag och alla fynd som har med mordet på Åsgatan att göra. Butterfly-kniven ligger i ett vitt plaströr, sorgligt liten och tunn. "Inte ett mordverktyg, men bevisligen ett mördarverktyg", säger Christer Branthammer.
Mössan, mer svart än blå, av märket Pointer, ligger i en brun papperspåse. Mössan har hål, SKL har klippt ut små bitar för sin analys. På nästa hylla finns ett tiotal andra mössor och på hyllan under flera jackor och knivar. Det är rena hittegodsavdelningen säger Branthammer.
Teknikerna har två undersökningsrum. Det ska vara möjligt att undersöka kläder från gärningsmannen i ett rum, och från offret i ett annat. Inga fibrer får blandas. I ett rum står tre skyltdockor. Ibland kläs de med plagg från offer och gärningsmän och fotograferas. Bilder som kan används vid vittneskonfrontationer.
_ Vi hade ingen barndocka, säger Christer Branthammer, vi var tvungna att köpa en.
Någon vecka senare, torsdagen den sjätte oktober på eftermiddagen hajar Benniet Henricson till. Han läser ett av alla otaliga dokument med vittnesuppgifter. Det är från dagen efter mordet. En kvinna har ringt in iakttagelser om en svartklädd man till polisens tipsmottagning. Anteckningarna är inte särskilt detaljerade.
Med den kunskap Benniet har i dag beslutar han sig för att göra en fördjupning, ett "omtag", och kallar in kvinnan till förhör på fredag förmiddag. Hon ger detaljerade uppgifter om klädsel och anger också att det var något särskilt med mannen. Något som fick henne att behålla honom i sitt minne när hon mötte honom på ett övergångsställe inte långt från mordplatsen. Denna detalj präntades in trots att hon inte hade en aning om att två människor blivit mördade på andra sidan gatan, bara några minuter tidigare.
Benniet kombinerar den här informationen med uppgifter från en annan kvinna, som anonymt ringde in dagen efter mordet, och en tredje kvinna som iakttog delar av det ena mordet från sin lägenhet. Det sista ett vittne som han själv hört flera gånger, vid ett tillfälle under hypnos.
Alla tre ger ett likartat signalement: höftlång, något bylsig svart täckjacka, mörk, stickad mössa, vita gymnastikskor och svarta träningsoverallsbyxor med vita inslag på sidorna.
Det säregna med mannen som ett av vittnena iakttagit är inte något som Benniet avslöjar, men signalementet vill han få ut. Han berättar redan på fredagseftermiddagen om det nya förhöret med kvinnan för Ekot, TV3:s "Efterlyst" och DN:s nyhetsredaktion. Alla beslutar dock att vänta med publicering för att göra större inslag närmare årsdagen.
Men tisdagen den 11oktober får Östgöta Correspondenten nyheten och dagen därpå publicerar de. Artikeln får stort genomslag under onsdagen, hamnar på TT:s bevakningslista och snart är alla medier i Benniets mobiltelefon. Med häpnadsväckande precision säger han samma sak till alla trots snärjande frågor. "Jag är för rutinerad för att svara på den frågan", säger han till Expressens reporter. Han har inte heller något svar på Metros fråga: "När tror ni att ni har honom?"
Benniet är trött. Efter jobbet har han femton mils bilkörning framför sig. Han ska så småningom göra ett framträdande med sin kör. En La Dolce Vita-dräkt finns att hämta och låna hos lokalrevyn i Eksjö. Benniet piggar upp sig med några textrader:"Jag ska bada i champagne min vän".
Efter morgonmötet, "utsättningen", onsdagen den 12 oktober, ringer Benniet Östgöta Correspondenten. Tidningen har publicerat en bild på fel övergångsställe. Det finns fyra möjligheter i korsningen. Nu finns risk att vittnen som sett den svartklädde mannen blir förvirrade. Tidningen lovar att rätta.
Benniet säger att han hela tiden trott på den svartklädde och att han hoppas att man definitivt kan dumpa den första tidens uppgifter om beiga rockar och stickade polotröjor.
_ Det fanns många människor på övergångsstället. En del mötte den svartklädde, en del gick i samma riktning som han. Det finns alltid de som tror att deras historier inte är något värda eller som är rädda, nu kanske de kommer fram.
Benniet ringer upp morgonens första tipsare med lätt skepsis. Det verkar handla om ett uppkok på gamla rykten om pojkens familj. Men snart säger han:
_ Jag skulle vilja träffa dig. Det du säger har jag absolut inte hört tidigare.
Polisen har arbetat i alla riktningar för att hitta ett motiv. Även sökt i de mördades familjebakgrund och historia.
Den mördade kvinnan var invandrarlärare. Hennes kontakter på skolan har kartlagts. Den mördade pojkens familj kom från Libanon för fem år sedan. Polisen har besökt hembyn och ställt frågor. Alla anställda i pappans affär i Linköping har intervjuats.
Benniet försöker vara förutsättningslös. Inte låsa sig vid att något motiv skulle vara mer troligt än något annat. Varje motivbild har sina frågetecken.
Om det var en lejd mördare varför då använda en halvsladdrig butterflykniv? Om det var en psykiskt sjuk person borde han ha avslöjat sig själv, "självmarkerat sig", som polisen säger. Om det varit en person känd på socialförvaltningar eller inom vården borde något tungt tips kommit in. Om det varit en simpel biltjuv som blev överrumplad borde det varit brytmärken på någon av de parkerade bilarna. Om mördaren tagit livet av sig varför har polisen inte hittat något självmordsfall i landet som skulle kunna passa in?
På eftermiddagen skriver Benniet Henricson ett brev och försäkrar en person att han inte är den skyldige. Hans DNA-prov stämmer inte med mördarens. Mannen var psykotisk under morddagen och har haft svårt att släppa tanken att han skulle vara mördaren.
Intervju med Östnytt. Reportern gör sitt fjortonde inslag om morden. Han frågar Benniet Henricson om inte genombrottet i spaningarna är lite väl vältajmat med årsdagen. Benniet säger nej, det går inte att styra så.
Benniet visar sina arbetskamrater resultatet av gårdagens resa till Eksjö. I digitalkameran syns hans fylliga kropp utstyrd i orange, vitt och svandun, på benen sitter långa, brandgula stövlar. "Jag måste bara sminka mustaschen bättre".
En Aktuellt-reporter ringer och vill göra en intervju ute på parkeringen. Benniet skickar en medarbetare. Dagen därpå beslutar polisledningen att informationen i fortsättningen ska gå via en särskild talesman. Benniet måste kunna arbeta i fred för medietrycket.
Torsdagen den 13 oktober ska Benniet vara med i TV3:s "Efterlyst", direkt i studion och i ett bandat inslag. En fotograf på Aftonbladet har tagit en bild från mordplatsen. Där syns en ung man som stämmer exakt med signalementet. Tipsen rinner till. En man kallas in för DNA-provtagning och förhör. Han kan snart avföras från utredningen. Han gick dock aldrig över något övergångsställe så Benniet behåller intresset för den andre svartklädde.
Vi går till övergångsstället. Aftonbladet är på plats och vill ta en bild. Nu är Benniet själv på plats och säker på att det blir rätt övergångsställe.
Brottsplatsen är femtio meter bort. Solen strålar. Detta är ett av Linköpings mer fashionabla områden, med dyra villor och bostadsrätter. Några dagar efter mordet gjorde Benniet en rekonstruktion. Hela förloppet klockade han till ett par minuter.
Vi går på parkvägen. Benniet visar hur nivåskillnader gör att det är möjligt att se rakt in i den mördade pojkens lägenhet. Men mamman följde honom med blicken ända tills han svängde om hörnet och hon såg inget onormalt. Familjen flyttade strax efter morden till en förort till Stockholm.
Benniet tycker att det är konstigt att vittnena är så få. Mitt på dagen är det folktomt här, men på morgonen bör många ha passerat på väg till skolor och jobb. Han befarar att någon tiger av rädsla.
Exakt en vecka efter mordet var polisen här och ställde frågor till alla som passerade, samma tid, samma plats.
_ Jag är envis, säger Benniet. Den här gången känner jag en extra stark drivkraft att få fast mördaren. Det kan ju vara någon som kan bli triggad att handla på ett liknande sätt en gång till.
Pia Thevselius ska bli intervjuad av två blivande kvinnliga chefer inom polisväsendet. De går samma chefutbildning som hon själv gjorde för några år sedan. En av dem jobbar i receptionen, den andra är ordningspolis.
Pia får berätta för dem om hur hon började Polishögskolan 1993, jobbade som ordningspolis i Nyköping i tre år och sedan tre år i Stockholm. År 2002 kom hon till Motala och Östergötland och nu sitter hon på chefsvåningen i Linköping.
En av chefsaspiranterna frågar hur det är att vara kvinna i en mansdominerad organisation. Pia svarar att det inte handlar om könet utan om ledarstilen och att den kanske tidigare varit kopplad till könet och en äldre generation. Pia vill inte i första rummet peka med hela handen. Hon säger att hon vill vara en synlig chef och vara med på utsättningar och i kafferum.
_ Visst finns det en manligt skämtsam jargong. Den är som pokerspel, det gäller att höja hela tiden. Men jag gillar den. Vi har roligt på jobbet.
Hon tror att snart kommer tjugo procent av cheferna på kriminalavdelningen att vara kvinnor.
Hon trivs i polisens värld.
_ Strukturen passar mig. Här finns inget utrymme för velande.
Hon berättar om hur det var när hon var liten. Hennes mamma krävde alltid raka besked. Om mamman ställde frågan, "vad vill du ha att äta i kväll?", gick det inte an att svara, "jag vet inte". Det ansåg hennes mamma inte var något svar.
_ Jag lärde mig att gå min egen väg. Jag gillade inte alkohol och inte godis och inte kött, jag kunde stå emot grupptryck. Ibland blev jag ensam. Men den som vill göra på sitt eget sätt blir ofta stark.
Pia Thevselius har tre spanska strykarhundar som hon tagit hand om och räddat från avlivning.
_ Jag lever intensivt med hundarna. Jag studerar deras språk. Jag är chef i deras flock. De blir trygga och vet vad som förväntas av dem. Det är som i arbetslivet.
Det duggregnar i Linköping. Samma väder som på morddagen. Klockan är tio minuter i åtta onsdagen den 19 oktober och det är precis ett år sedan morden begicks. Då, när så många såg så lite. Folk stod i duschen, åt frukost, hade ögonen i morgontidningen.
Benniet Henricson har just hållt emot en impuls att ta vägen förbi mordplatsen. Men han ska vara med på morgonmötet och dessutom vara beredd att ta emot tips.
Östgöta Correspondenten gör fyra specialsidor denna morgon och uppmanar allmänheten att höra av sig. P4 ska sända direkt från mordplatsen dit pojkens släkt väntas under eftermiddagen. Den högsta polisledningen inviger ett nytt polishus i Norrköping och Pia Thevselius är i Luleå, på nätverksträff med kvinnliga polischefer.
_ God morgon i stugan detta tragiska datum, säger Jan Staaf, våldsrotelns chef. Det har i alla fall varit ett ganska bra dygn.
Han berättar om en rattfylla, fyra ringa knarkbrott, en kvinnomisshandel, sju omhändertaganden för krogfylla, en mindre stöld, misshandel, ett ofredande, ett förtal, ett olaga hot och ett knivlagsbrott.
En av våldsmännen denna dag är välkänd och finns noterad i sju, åtta andra ärenden.
_ Bra att vi har honom nu, säger Jan Staaf. Då kan vi beta av alla ärendena och hyfsa statistiken.
"Vi borde kanske skicka tackkort", viskar Benniet. Myndigheten är inne i ett intensivt skede, med mycket övertid på helgerna, för att nå upp till målet att redovisa 7 500 ärenden till åklagaren innan året är slut.
Benniet har bråttom till sitt tjänsterum. Dagen innan har han förhört och fått DNA-prov från en ung man som stämmer in bra på många sätt och som dessutom ljög på flera punkter. Benniet är upptänd. Han ska själv gå över till teknikerna med sin Biopack, den lilla bruna kartonnerade påsen för blod, saliv, sperma eller andra biologiska spår. Där finns de två bomullspinnarna, topsarna, med nytaget DNA. Den unge mannen gjorde det frivilligt och fick själv skrapa med bomullstoppen på kindens insida. Spår av DNA kan också säkras från tuggummi, snus och cigaretter.
Benniet får klartecken från en hög polischef att det här provet ska behandlas med förtur. Då tar analysen en vecka mot annars ett par, tre.
Teknikern Christer Branthammer tar emot provet. Han börjar med att köra det mot det DNA-register polisen har med prover från några tusen personer som dömts till mer än två års fängelse. Christer Branthammer ska höra av sig så fort som möjligt. I förbifarten säger han att skjortan som hittades nergrävd nära mordplatsen, några veckor tidigare, enligt preliminära besked inte har några spår av mördarens DNA.
Efter lunch går vi förbi mordplatsen. Ett vitt gravljus och två små ljusgröna, en vit ros och en bukett röda rosor. En frilansfotograf och en stund senare en vilsen reporter från Aktuellt som väntar på att pojkens släkt ska dyka upp. Annars folktomt.
På eftermiddagen ringer en tekniker. Träff. Den topsade mannen fanns i polisens register med ett DNA som inte alls stämde. Det blir inte heller denna dag några historiens vingslag.
_ Jag hade skruvat ner mina förhoppningar till en chans på tio att det skulle vara rätt man, säger Benniet, men man blir besviken ändå.
Han karvar fram en äppelbit med sin stora fruktkniv, sätter sig till rätta bakom skrivbordet och dyker ner på ett nytt ställe i dokumenthögen. Det är tjugofyra år kvar till brottet är preskriberat.