Personligt ombud kan vända allt

- De klienter som har använt sig av personliga ombud har varit väldigt nöjda, säger Kjell Broström på RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa.

Försöksverksamhet med personliga ombud, PO, startades 1995 tack vare en kraftfull lobbying från RSMH. En uppföljning som kom i år visar på stor framgång. Klienterna är nöjda. Deras slutenvård hade halverats under den första artonmånadersperioden. Minskningen har fortsatt och under den andra perioden minskade även behovet av öppenvård. Fler har fått skyddat boende och färre är arbetslösa.

Ombudens uppgift är att vara en länk mellan personer med ett psykiskt funktionshinder och olika myndigheter. De ska lotsa dem rätt i paragrafdjungeln, ta reda på deras rättigheter, bevaka deras intressen och följa upp att det verkligen blir något resultat. Det kan till exempel handla om att boka möten där samtliga myndigheter runt en person finns med: försäkringskassan, arbetsförmedlingen, socialtjänsten, kronofogdemyndigheten, psykiatrin, primärvården och kanske en hyresvärd.

Med ett personligt ombud vid sin sida vågar den psykiskt sjuke ge uttryck för vad han själv vill. Lösningar blir också enklare att hitta när de olika intressenterna kan tala med varandra direkt.

- Det säger sig självt att det blir enklare och effektivare när alla sitter vid samma bord, säger Christina Bohman, projektledare på Socialstyrelsen. Folk är inte ondsinta. De har bara inte helhetsperspektivet, och ser därför inte vilka konsekvenserna blir när de säger nej.

I och med psykiatrireformen 1995 gjordes en skatteväxling. Kommunerna fick överta sådana verksamheter för psykiskt sjuka som tidigare hade skötts av landstinget men som egentligen låg inom deras ansvarsområde, till exempel sysselsättning och boende. Olika myndigheter med olika penningpåsar ska samverka. Resultatet blir ett myndighetsbollande som inte gagnar någon. Christina Bohman ger ett exempel:

- Säg att en person går till socialtjänsten för att begära försörjningsstöd: "Ja", säger de, "det kan du få. Men då måste du först gå till arbetsförmedlingen och söka arbete." På arbetsförmedlingen säger de: "Du kan inte söka arbete. Du är för sjuk, du står inte till arbetsmarknadens förfogande." Personen får då vända sig till psykiatrin eller primärvården, träffa en läkare där och be att få bli sjukskriven. "Men du är inte tillräckligt sjuk", säger läkaren.

År 2000 beslutade regeringen om ett årligt statsbidrag på 90 miljoner kronor till kommunerna för att inrätta permanenta PO-verksamheter. Bidraget täcker ungefär 75 procent av lönekostnaderna. Resten måste kommunerna skjuta till själva. För ett år sedan hade 81 procent av landets kommuner PO-verksamhet, men oron för nedläggning är ständigt aktuell.

- Det är en stor och reell hotbild, säger Ann Leverud, personligt ombud i norra Stockholm.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att ta ett helhetsgrepp på PO-verksamheten. Man går in i journaler och akter, samlar fakta om kostnader och resultat och analyserar dem. Utvärderingen ska vara klar i vår, men myndighetens åsikt är redan klar: PO-verksamheten bör vara en laglig rättighet, och då blir det nödvändigt med en lagstiftning.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut