Peter Englund kommer med långa kliv och hörlurar i öronen in från höstmörkret. Vi har stämt möte i Filmhuset där han senare på kvällen ska introducera visningen av "The battle of the Somme", en av få filmer som skildrar första världskrigets helvete. Han banar väg genom restaurangen och väljer sin favoritplats, Garbohörnan, ett bord i skymundan. Han bär stickad grå tröja, jeans och t-shirt men om några veckor åker fracken på, Nobelfracken.
- Jag gillar fracken. Den kommer på när det är något slags teater och hjälper mig att understryka att jag då går in i en roll, i frack-jaget, och att jag har klivit utanför mitt vanliga jag. Fracken hjälper mig att leka den där leken.
Men hur kul är det egentligen att medverka i den minutiöst och strikt regisserade högtidssammankomsten i Konserthuset som knappt tillåter en nysning?
- Det är helt ångestfritt och prestigelöst. Man ser detaljer som inte går fram i teve som Nobelpristagarnas ansiktsuttryck när de går tillbaka för att sätta sig. En del är nära att gråta, andra är mycket sammanbitna. En av de svåraste sakerna som kan drabba en människa är väldigt stor framgång. Det går upp för en del av dem där och då, säger han och tar en tugga av sitt wienerbröd.
Nobel i all ära, men just nu har Peter Englund annat i tankarna. Två förlossningar har skett. Han är klar med sin bok "Stridens skönhet och sorg, första världskriget i 212 korta kapitel" och i dagarna blev han också, vid 51 års ålder, pappa för fjärde gången.
I "Stridens skönhet och sorg" - som bygger på brev, dagboksanteckningar och memoarer - får läsaren följa 19 människors vardag under krigsåren 1914-18. Alla påverkades de av kriget, vare sig de befann sig utanför slagfälten eller mitt i stridens smutsiga skyttegravar.
2004 besökte Peter Englund franska Normandie och kunde med egna ögon se hur första världskriget hamnat i skuggan av det andra. Där högtidlighölls 60-årsdagen av D-dagen med banderoller, turister och ceremonier. Längre inåt landet, vid det stora australiska monumentet över saknade utanför Amiens, låg däremot kyrkogården öde och tom. Där hade minnestalen, flaggsmattret och trumpetfanfarerna för länge sedan tystnat.
- I andra världskriget finns en moraliskt överskådlig dramaturgi. Det onda mot det goda. Första världskriget är mycket mer komplicerat. Det gamla Europa tar slut med det och 1900-talet börjar. Första världskriget har mer drag av en tragedi medan andra världskriget är en melodram.
- Att första världskriget hamnat i minnesskugga handlar om vilken historia vi har bestämt oss för att minnas. 1944 är den goda berättelsen. Det är rädda menige Ryan som stiger i land och räddar världen. 1914 är den hemska berättelsen om en civilisation som snubblar in i ett krig, som begår självmord.
Peter Englund är i första hand historiker. Han ser sig inte på samma sätt som författare eller akademiledamot och absolut inte som debattör, även om han skulle kunna skriva alla dessa titlar på sitt visitkort.
- Få saker är så tråkiga som åsiktsmaskiner. Bara tyckande utan kunskap eller erfarenhet är otroligt billigt.
Men att bli historiker var från början inget självklart val.
- Jag gick vårdlinjen på gymnasiet, är undersköterska i botten, men gick sedan teoretisk humanistisk linje. Där fick jag en bra historielärare och alla rätt på alla skrivningar och började då fundera på om det kanske var något för mig.
När han så sökte sig till Uppsala universitet var det inte fädrens spår han följde.
- Nej, pappa var ölutkörare och mamma hemmafru. Jag kommer från en helt icke-akademisk familj. Det var en fördel, ingen hade några förväntningar på mig. Det gav mig stor frihet.
Men med i bagaget fanns också taskig smak, gott förnuft och dålig självkänsla, för att låna ett citat från Lasse Åberg.
- Jag är aldrig riktigt nöjd med vad jag gjort. Beröm och priser hjälper inte. Tvivlet sitter inuti en och man kan inte prestera sig bort från det. Det går inte att bota, det är existentiellt. Men det är ett bra tvivel, utbrister han plötsligt och med emfas. Det är en sorts bondförnuft.
Efter några år på universitetet, men innan disputationen, drabbades Peter Englund av den för honom skrämmande insikten att där skulle han kunna bli kvar i årtionden. Han tog då en paus och började på FRA, Försvarets radioanstalt, och jobbade där med analyser (han är hemlighetsfull) och, förkunnar han inte utan stolthet, avancerade till byråchef.
1989 doktorerade Peter Englund med avhandlingen "Det hotade huset". Men redan året innan hade han debuterat som författare med boken "Poltava". Det blev braksuccé. Kanske kunde han leva på sin penna? Ja, det kunde han. Den akademiska världen ville han inte stanna kvar i.
- Universitetsvärlden är ett slutet system, man kan stanna där hela livet utan att intressemässigt gå utanför murarna. Du behöver inte appellera till andra än dina kolleger. Det är inte sunt.
Så långt i samtalet blir Peter Englund väldigt engagerad. Han gestikulerar och ett och annat ord får norrländsk betoning.
- På 1600-talet öppnade man för första gången upp universitetet genom att börja skriva på folkspråket, på svenska, och överge de lärdas språk latin. Nu finns en motsatt rörelse. Nu går man från svenska till det som man uppfattar som de lärdas språk - engelskan! Det är i grunden en synnerligen olycklig utveckling. När man försöker undervisa på ett annat språk än sitt ursprungliga så tappar studenterna i precision och ordförråd. De blir dummare.
Peter Englund bor i ett hus utanför Uppsala. Han gillar disciplin och hans dag är strängt inrutad. Upp vid halv sju, till skrivarstugan senast 08.30, lunch på slaget tolv och sedan fortsatt skrivande till tjugo i fem.
- Jag är en lustskrivare som tror på strikta rutiner. Lusten att skriva ger energi och disciplinen anger riktningen för denna lust.
Hans motto "sällan liggande ulv ett lårstycke får eller sovande man seger", det vill säga att ständigt vara aktiv, satte krokben för honom häromåret då han med en översvämmad almanacka plötsligt drabbades av panikångest.
- Jag satt i baksätet på en taxi på Strandvägen på väg från ett möte till ett annat och trodde jag höll på att dö. Kroppen sa ifrån. Nu räcker det. Jag var mitt uppe i planeringen av teveserien "Värsta landet". Jag klev av serien och åkte utomlands, till Irak. När jag kom tillbaka hade de ändrat upplägget av serien och jag kunde vara med. Det hela löste sig. Och ja, panikattackerna har släppt.
2002 blev Peter Englund invald i Svenska Akademien och han säger att ledamotskapet har varit mycket mer stimulerande än han trodde. Han gillar den drygt 200-åriga institutionens välsmorda rutiner och gläds åt att där aldrig har sprungit någon "klåfingrad organisationskonsult".
- En hel del människor är provocerade av akademien. De från vänster för att vi är självständiga och icke-statliga, de från höger för att vi inte behöver böja nacke för marknaden. De senare vill att Nobelpriset ska gå till någon väldigt läst författare som alla har hört talas om, som Camilla Läckberg eller så.
Kritiken för akademiens ovilja att ta offentlig ställning för italienske maffiahotade författaren Roberto Saviano ser han som ett sätt att försöka komma åt akademien, "en käpp att slå oss med".
- Men det är en poäng att akademien då och då använder sin prestige och lägger den i vågskålen i vissa viktiga fall. Men man måste vara noga när man gör det.
Framtiden då, något nytt projekt på gång? Han rycker avspänt på axlarna.
- Just nu är jag som en ilandspolad fisk som kippar efter vatten. Jag behöver alltid en paus efter ett större projekt. Nu vill jag skriva mindre saker som blir klara samma dag.
Nej, det nya projektet stavas nog Turid, hans nyfödda dotter.
- Det är lite omtumlande att bli pappa igen och fascinerande att all ens tidigare erfarenhet, hur de ska bäras och skötas och om skriket betyder hunger eller ilska, bara finns där. Den största omställningen var när första barnet kom. Första månaderna tänkte jag - hjälp, när ska jag återuppta mitt liv? Nu är det tvärtom. Nu tänker jag med fruktan på när de ska flytta hemifrån. Jag gillar att vara förälder. Barnen bekräftar något viktigt för mig.