Det är 23 år sedan han till slut lyckades fly för gott från sitt fosterhem. Fortfarande går det inte en dag utan att plågsamma minnen tränger sig på.
– Det har påverkat hela mitt vuxna liv, säger Joakim Friman.
Efter en stökig uppväxt avverkade han ett antal uppfostringsanstalter och fosterhem som han hela tiden rymde från. Hösten 1986 fick samhället nog. Joakim Friman stämplades som värsting och en man som ansågs speciellt lämpad att ta hand om sådana kom och hämtade honom i häktet i Kalmar.
– Jag glömmer aldrig vårt första möte, säger Joakim Friman och berättar att mannen kort efter att de lämnat Kalmar börjar kritisera hans frisyr.
Men 14-åringen, som är stolt över sitt lockiga blonda hår som räcker nästan ända ner till midjan, skrattar bara. Han tänker inte klippa sig.
Då tvärnitar fosterpappan plötsligt bilen. Han sliter ut Joakim på en åker vid vägen och pang! Ett kraftigt knytnävsslag rakt i magen. Joakim trycks ner i marken och får flera slag samtidigt som fosterpappan förklarar att han inte tolererar trots. Håret åker av så fort de kommer hem.
– Jag förstod direkt vad det var för typ jag hade att göra med, säger Joakim Friman i dag.
Ögonen blir då och då glansiga, men rösten är stabil. Han ger ett samlat intryck när han berättar om det två år långa helvete som tog sin början på den där åkern utanför Kalmar.
Den uppfostran som fosterpappan bedrev på en ensligt belägen gård i närheten av Löberöd i Skåne utfördes till stor del med en stålkäpp. Han kallade den för sin indiska läkepinne och använde den obarmhärtigt mot njurar och huvud.
– Vid ett tillfälle ställde han upp mig och en yngre kille som hette Rasmus nakna i en lada. Vi tvingades att hålla armarna sträckta rakt ut från kroppen, sedan spände han ett snöre från ena lillfingret till midjan och vidare till nästa lillfinger. Därefter fick vi en tung hammare i vardera handen. Så fort snöret slakade lite slog han oss på njurarna, berättar Joakim och förklarar att fosterpappan ofta filmade bestraffningarna som barnen alltid skulle utföra nakna.
Självklart rymde Joakim, men fångades in och var snart tillbaka i fosterpappans våld. 1988 lyckades han till slut fly till Stockholm där Maranatapastorn Arne Imsen hjälpte Joakim att bli kvitt fosterhemsplaceringen.
Därefter lämnade socialen den 16-årige pojken helt åt sitt öde. Han flyttade ensam till ett hus utanför Kalmar eftersom hans mamma bodde i närheten.
– Men vi hade egentligen ingen kontakt. Hon var som en främling för mig, säger Joakim.
Han började jobba på ett slakteri men efter ungefär ett halvår började han drömma otäcka mardrömmar och sa upp sig. Då hade han redan börjat ta droger. Efter hand tog missbruket över helt och Joakim tog allt han kunde komma över; heroin, amfetamin, hasch, piller och alkohol. Vad som helst som dämpade ångesten och drog tankarna från det han upplevt i fosterhemmet.
Drogmissbruket pågick fram till 2001. Då blev hans dåvarande flickvän gravid och det blev vändpunkten, Joakim slutade tvärt.
I dag är han 39 år och sjukpensionär och lever tillsammans med sambo och två barn. Förutom familjen träffar han inte många.
– Sociala kontakter är svårt. Jag tänker så mycket på det jag upplevt att jag sällan har någon kraft kvar att sätta mig in i hur andra har det. Jag känner mig ofta väldigt egocentrerad, säger Joakim Friman och förklarar att relationen till sina barn - han har ytterligare tre från tidigare relationer - många gånger har varit svår att hantera.
– Jag är ju vuxen men många gånger känns det inte så. Då är det svårt att vara förälder. Jag hittar inte min roll i förhållande till barnen. Det gäller egentligen även när jag möter andra vuxna, speciellt myndighetspersoner. Det känns inte som vi är på samma nivå, jag känner mig underlägsen.
Sedan han blev drogfri har han haft nära kontakt med en psykoterapeut. Det är det som gjort att han i dag kan tala öppet om sina upplevelser, även de mest brutala och förnedrande. Som att fosterpappan krävde att bli kallad hans ”herre och gud” och tvingade Joakim att berömma hans ”magnifika” könsorgan som han stolt visade upp.
– Det var heller inte ovanligt att jag tvingades klä av mig naken och att han sedan sög av mig med dammsugaren. Ofta satt han i kalsongerna i soffan och tvingades oss att lyssna på inspelade tal som Hitler hade hållit. Han hade dem på skiva, spelade högt på stereon och skrek ”mein papa”. Det var rena dårhuset, säger Joakim Friman.
Det var Kalmar kommun som placerade honom hos fosterpappan i Skåne. Detta trots att mannen tidigare dömts för misshandel. Då och då gjordes föranmälda besök i fosterhemmet men Joakim fick aldrig chansen till enskilda samtal, fosterpappan var alltid med.
Joakim har gjort två JO-anmälningar och även polisanmält fosterpappan – men ingenting har hänt.
Att regeringen svängt om ersättningen till dem som vanvårdades före 1980 innebär kluvna känslor. Dels ser han det som att chanserna att själv få ersättning ökar och han är beredd att kämpa vidare för sina rättigheter, dels smärtar det att han och flera med honom inte omfattas.
– Vi har ju kallats de glömda barnen. Och nu glöms vi bort igen, säger Joakim Friman och förklarar att en ursäkt i form av en ersättning handlar om så mycket mer än pengar.
– Det skulle vara ett viktigt steg för mig, ett sätt att göra avslut. Som det är nu river detta bara upp allting igen. Till ingen nytta.