Läsarombudsmannen

Plagiering är en allvarlig sak. Att ge erkännande åt den tidning, den artikel eller den undersökning från vilken informationen är hämtad är en journalistisk dygd som inte nog kan betonas. Tyvärr fuskas det alldeles för ofta med detta. Kvällstidningar skriver om konkurrenttidningens nyheter som om de vore deras egna. TT anger källan i samband med ett citat så att det ser ut som om resten var TT:s eget. Den tekniken har jag också sett i tv:s Rapport och på andra ställen. Även i DN har detta förekommit och då har vi påtalat detta för reportern.

När jag kom tillbaka från min semester för en dryg vecka sedan fanns flera mejl i min brevlåda som undrade hur det förhöll sig med plagiat på DN. Är det sant som det påstås på nätet att en DN-journalist vid flera tillfällen plagierat ur artiklar i New York Times? Varför går ni inte ut med information om detta? Vad gör ni åt det? Allt detta sedan den nyöppnade nätsajten Stockholm Spectator den 30 juni publicerat en granskning av DN-journalisten Peter Borgström där man funnit slående likheter mellan sex av hans texter och artiklar i amerikansk press, utan att han angett källan.

Så fort jag fick kännedom om detta tog jag upp frågan med chefredaktören som berättade att kulturredaktionen rett ut frågan. Reportern, som har en 10-procentig tjänst på kulturredaktionen, har fått en reprimand och vet vad som gäller. Här ska källan som ligger till grund för en artikel anges. Det är en självklarhet att denna grundregel ska följas.

Stockholm Spectator visar att reportern vid upprepade tillfällen brutit mot denna regel. Och, vad värre är, i rapporten hävdas att problemet har ignorerats av DN. Är det så?

När dåvarande chefen för kultursidan Lars Linder uppmärksammades på att formuleringar i den korta notisen "Hiphoppen rumsren" var hämtade från en helsidesartikel i New York Times hade det gått tre veckor sedan publiceringen. Han kontaktade reportern som medgav att han borde ha angett källan. Men Linder bedömde inte att det skulle tillföra något så långt efteråt att påtala detta i tidningen. I detta får han stöd av DN:s chefredaktör Jan Wifstrand.

Men tre reportrar i Stockholm Spectator började granska tidigare artiklar som samme reporter skrivit.

De valde ut en handfull artiklar där de såg felaktigheter men också i flera fall slående likheter med amerikanska källor och vände sig åter till Lars Linder för att delge honom vad de funnit. Michael Moynihan, den Bostonfödde reportern som bor i Stockholm sedan åtta månader tillbaka, hade tidigare gjort sig känd hos flera kulturreportrar bland annat genom det mycket konservativa diskussionsforumet Politburo som han har på nätet. Där kritiserades liberala tidningar och reportrar med vänsteråsikter. Detta är en bakgrund till att Lars Linder ifrågasatte varför han "på så lösa grunder" ägnade så stort intresse åt Peter Borgström (som i sina texter inte stuckit under stol med sin Bushkritiska hållning). "Men om ni eller andra läsare har väl underbyggda anklagelser av det här slaget av artiklar som publicerats av oss så vill jag självfallet få kännedom om det" skrev han i sitt svar till Moynihan.

Moynihan återkom inte med fallen utan uppfattade Linders svar som bristande intresse. Linder överlämnade ärendet till Maria Schottenius och chefredaktören Jan Wifstrand när han slutade som chef.

Och i somras kom Stockholm Spectator med anklagelserna. Sedan jag fick del av dessa förra veckan har jag granskat artiklarna, jämfört dem med de påstådda källorna och även med andra artiklar i samma ämne samt talat med berörda personer. Det går inte att vifta bort likheter som påtalas i rapporten. Det finns ytterligare några artiklar som inte nämns där källangivelse saknas. Men en del anklagelser, som till exempel att Borgström inte skulle ha läst en bok som han skrev en krönika om, kan jag inte se belägg för. Hans egna iakttagelser har i flera fall inte tagits med.

- Jag borde ha givit källhänvisningar i en del fall, medger Peter Borgström och tillägger samtidigt att Moynihan vill åt honom av politiska skäl.

Även om så vore är det inte relevant i sammanhanget.

Maria Schottenius har läst och begrundat Spectator och ser i flera fall allvarligt på saken. Hon kommer att sända ett klargörande till NY Times med en ursäkt för att formuleringar använts utan vederbörligt erkännande. Redan i somras blev hon under sin semester uppringd av vad hon uppfattade som medlemmar i en lobbygrupp.

- Det handlade hela tiden om varför vi inte avskedade reportern. De propsade på att han skulle avskedas. Men vi har fackliga regler för anställning, säger Maria Schottenius.

Michael Moynihan hänvisar bland annat till att New York Times gjorde avbön och sparkade reportern Jayson Blair.

- Att göra gällande att detta är en skandal i likhet med Blairaffären är helt oseriöst. Blair hade en lång serie av påhittade artiklar och fejkade citat. Det är faktiskt grövre än denna i och för sig allvarliga förseelse, säger Jan Wifstrand.

Han menar att det är betydligt vanligare med plagiat och bristande källhänvisning än vad Moynihan förstått.

- Det är det vanligaste etikbrottet i journalistiken. Så vill vi inte ha det på Dagens Nyheter, säger han.

Men varför har ni inte gjort någon grundlig intern utredning om detta?

- Det behövs inga utredningar. Det behövs öppna ögon och öron. Men vi välkomnar kritik och vill att våra läsare ska komma med sådan, säger Jan Wifstrand.

Maria Schottenius och Jan Wifstrand anser att en offentlig ursäkt för bristande källhänvisningar blir obegriplig för läsarna många veckor och månader efter att felet begåtts.

- Då är det bättre att det reds ut i läsarombudsmannens spalt, säger Jan Wifstrand.

- Det finns saker som man inte kan skriva av hänsyn till olika personer. Jag väntade mig att Moynihan skulle komma med en debattartikel till DN. Då hade det kunnat bli en naturlig dialog utåt, säger Maria Schottenius.

Moynihan vände sig alltså till Expressens debattsida för att skriva om DN:s hantering av källhänvisningar utan att ha försökt att få artikeln införd i DN dessförinnan. Men jag håller med dem som kritiserat DN:s tystnad. Får man så allvarliga anklagelser riktade mot sig som DN fick i pressmeddelandet från Stockholm Spectator den 30 juni i år så vore det klokt att förklara sig utåt. Det vi kräver av företagsledare, fackföreningspampar, offentliga personer måste naturligtvis gälla oss själva.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut