Polisens uttalade satsning på att lösa fler vardagsbrott med hjälp av dna har misslyckats. Organisationens eget laboratorium, SKL, får allt mindre att göra, visar DN:s granskning. Nu riktar SKL skarp kritik mot landets polismyndigheter.
Dna-bevisning har fått en allt mer avgörande betydelse för att brott ska kunna klaras upp. I samband med att Sverige fick fler poliser inleddes därför en storsatsning på att hitta dna, inte bara vid grov brottslighet, utan även vid så kallade mängdbrott – till exempel inbrott, bilstölder, misshandel och skadegörelse.
Justitieminister Beatrice Ask (M) har vid flera tillfällen uttryckt att rättsväsendet måste bli bättre på att utreda brott med hjälp av dna.
Men DN:s granskning visar att Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) i Linköping tvärtom får allt mindre att göra på området.
Förra året hanterade de 9.134 dna-spår som hittats vid vardagsbrottslighet. Tre år tidigare, 2007, låg nivån på 9.938, alltså har en minskning på åtta procent skett – trots satsningen.
– Vi är bekymrade över situationen – och det står vi för. Man utnyttjar inte den potential som finns för den här typen av brott. Vi har lagt mycket pengar på att bygga upp en stor kapacitet för mängdbrottshantering, säger Liselotte Nielsen Sundberg, verksamhetsexpert vid SKL.
En bra brottsplatsundersökning ger en kraftigt ökad sannolikhet för att brott ska klaras upp. En undersökning som SKL gjort visar att spår med dna som hittas vid mängdbrott får träff mot en person vid 60 procent av fallen.
Metoden är dessutom billig för samhället. Ett ärende kostar i genomsnitt 3.000–3.500 kronor, inklusive personal- och lokalkostnader.
DN har i en serie granskande artiklar visat att allt färre andel brott klaras upp i samtliga kategorier, trots storsatsningen på 3.000 fler polisanställda.
– Regeringen har lagt på uppdrag efter uppdrag till Rikspolisstyrelsen om att man måste bli bättre på att klara upp mängdbrott. De nya poliserna borde ha gjort avtryck i statistiken, säger Liselotte Nielsen Sundberg.
Polisen tar dessutom allt färre salivprov, så kallade topsningar, från misstänkta gärningsmän. Förra året hanterade man 40.149 ärenden – drygt 3.000 färre jämfört med 2009.
I samband med den nya dna-lagstiftningen som infördes 2006 rustade SKL för att kunna ta hand om så mycket som 50.000 prover per år. Redan 2008 var Riksåklagaren kritisk mot att polisen missar att topsa.
– Dna-tekniken har stor betydelse för våra möjligheter att utreda och lagföra brott. Får vi ett färdigt förundersökningsprotokoll och man inte tagit dna-prover där man haft möjlighet att göra det kan det leda till problem, säger vice överåklagare Mikael Björk.
När det gäller grov brottslighet har polisen däremot blivit marginellt bättre på att samla spår.