Det finns en gammal tradition inom polisen att mörka gillrade fällor. Det hävdar åklagare Nils-Erik Schultz.
- Många tycker det är viktigare att skydda polisens medhjälpare än att åtalade får rättvisa rättegångar, säger han.
Nils-Erik Schultz är inte överraskad över att Gotlandspolisen och Stockholmpolisen tillsammans misstänks ha riggat en fälla med hjälp av en privatperson - utan att informera åklagaren eller den dömde.
- Framför allt inom Stockholmspolisen tror många att det här är nånting som kan och ska hållas hemligt. Men det är fel, att inte redovisa alla åtgärder hotar rättssäkerheten och står i direkt strid med Europakonventionens regler om "fair trial" (rättvis rättegång), säger Schultz.
- Utan att gå in på konkreta fall kan jag säga att det finns flera exempel där varken domstol eller försvarare fått full information. Följden är att personer dömts på felaktig grund, hävdar han.
Att polisen aktivt försöker skaffa bevis mot misstänkta - så kallad bevisprovokation - är lagligt så länge det sker utan att någon uppmanas att begå brott. Men praxis säger samtidigt att provokationen ska anses förmildrande för den åtalade och under vissa omständigheter leda till ett mildare straff.
- Man kan tycka att det spelar väl ingen roll om en person som hanterat narkotika döms till tio års fängelse eller sju års fängelse, han är ju ändå en kriminell typ. Men i själva verket är det jätteviktigt, för om vi undanhåller saker för att få hårdare domar är risken att folk inte kan lita på polis och åklagare. Och jag vill att man ska ha förtroende för oss, säger Nils-Erik Schultz.
Schultz arbetar i dag på Riksenheten mot korruption, efter en lång karriär inom åklagarmyndigheten i Stockholm. En av anledningarna till att han bytte jobb var att han fick svårt att samarbeta med Stockholmspolisen, sedan han i rätten röjt en informatör som hjälpt till att sätta fast männen bakom konstkuppen mot Nationalmuseum år 2000.
- Jag blev nästan utfryst. Men min bestämda uppfattning var att det var nödvändigt att redovisa informatörens agerande och att det var polisens sak att ansvara för personens fortsatta säkerhet. För rättssäkerheten måste alltid vägra tyngre än intresset att skydda medhjälparna. Säkerhetsfrågorna får hanteras separat.