Polisen jobbar treskift för att hålla lugnt i Rosengård

Den 7 maj brann det ännu en gång i Rosengård. En förrådsbyggnad som brandkåren släckt samma natt, började brinna igen tolv timmar senare.

– Det var ingen gammal glöd som legat och pyrt, sade en brandman uppgivet. Någon har använt mycket tändvätska för att få fart på den brasan igen.

På förrådets baksida stod en annan brandman på en stege och sprutade in vatten i byggnaden. En liten bit därifrån fanns ett 20-tal ungdomar. En pojke i 13-årsåldern tog upp en sten ur fickan. Han var klädd i grå keps och röd jacka. Han såg sig omkring, ställde sig lite bakom de andra och kastade stenen mot brandmannen. Pojken missade, stenen träffade plåttaket med en smäll strax intill brandmannens huvud. Den som iakttog pojken noggrant under hela förloppet såg hur han efter kastet vände sig bort, blixtsnabbt stoppade ner sin grå keps i fickan, dök upp på en annan plats i gruppen av ungdomar, nu utan sin röda jacka.

Polisen har inte lyckats gripa någon för vare sig de anlagda bränderna eller för attackerna mot polis och brandmän efter kravallerna i Rosengård, som nådde sin kulmen strax före jul.

– Nej, det är en hopplös uppgift, säger Börje Aronsson, närpolischef i Rosengård. De skyldiga känner väl till sina kvarter. De kan försvinna ner i en källare och dyka upp i en annan port med andra kläder. Eller gömma sig bland andra ungdomar. Om vi lyckas gripa någon som vi anser vara skyldig så är bevisläget så dåligt att det är svårt att få någon dömd. Många är dessutom för unga för att åtalas.

Branden i förrådsbyggnaden den 7 maj var nummer 250 som Jägersro brandkår ryckte ut på i år. 180 av bränderna var anlagda, 42 i byggnader och 138 var anlagda i annat än byggnader, oftast sopcontainrar.

Men sedan pojken i den röda jackan kastade sin sten har ingen attackerat brandmännen i Rosengård. För samma dag som det brann i förrådsbyggnaden beslöt länspolismästaren i Malmö att uppgradera Herrgården till status av ”särskild händelse”. Det innebar att polisen inkallade poliser från hela Skånes län för att bevaka Herrgården dygnet runt och patrullera till fots, till häst och i bil.

– Sedan dess har vi inte haft ett enda fall av våld eller hot mot min personal, säger Attila Jensen, som är chef på Jägersro brandstation.

Tre veckor innan polisen inledde sin aktion hade Attila Jensen infört en lika exceptionell åtgärd på brandstationen.

– Vi beslöt att inte åka på de larm vi fick i Rosengård, om det inte var bränder med klar spridningsrisk. Mina brandmän hade helt enkelt fått nog av hot och våld.

Droppen kom den 7 april.

– Vi släckte en brinnande sopcontainer i Rosengård. Plötsligt upptäcker brandmännen att någon skurit sönder brandslangen. Det var att passera en skarp gräns för oss, man måste nästan vara brandman för att inse vidden av en sådan sak.

– Hela vår yrkesroll bygger på att göra något gott och att hjälpa folk i nöd. Att då mötas av hot och våld innebär en psykisk påfrestning som är lika allvarlig som det fysiska hotet. Efter denna händelse har stationens alla brandmän vart på psykologkurs om hot och våld. Jag hoppas att kursen gör att personalen kan må lite bättre när de går hem från jobbet.

I brandstationens kök har sju brandmän hällt upp eftermiddagskaffet när Dagens Nyheter besöker stationen. När Rosengård kommer på tal sänker sig en sorgsen stämning runt bordet.

Har ingen av er haft lust att vända slangen mot marodörerna?

Brandmännen svarar först inte, de sitter tysta och ser allvarligt på varandra. Sedan brister de ut i skratt, nästan lite ertappade.

– Om någon av oss hade blivit skadad hade vi nog gjort det. Men man hinner aldrig se vem som kastar. Ungarna är jättetrevliga när man står och pratar med dem. Så vänder man ryggen till och plötsligt är brandslangen sönderskuren.

En av stationens 40 brandmän har fått nog.

– Jag har bett om förflyttning, säger Jörgen Söderlund. Jag trivs jättebra här, men Rosengård står mig upp i halsen. Att åka ut och släcka samma container fyra gånger på en dag och så mötas av den attityden.

– Nu har det varit lugnt i två månader, men i samma ögonblick som polisen försvinner börjas det igen. Det är jag säker på.

Det finns en polisstation i Rosengårds centrum. Men polisens specialkommendering för Herrgården utgår från den Shellmack som attackerades under kravallerna före jul. Här står ofta tre, fyra eller fem polisbilar med en stor husbil i centrum. I den sitter åtta deprimerade poliser när Dagens Nyheter knackar på. Ytterligare två är på väg in.

De är hitkommenderade från Kristianstad, Laholm och Helsingborg, för Malmös poliser räcker inte för att bemanna denna uppgift.

Känns det som ni gör en viktig insats här?

En lång tystnad brer ut sig.

– ”Ja”, ska du svara, säger till sist en av poliserna till en kollega och försöker skämta om det politiskt korrekta svaret man borde ge. För ingen i den stora husbilen tycker att man gör en viktig insats med denna dygnetrunt bevakning.

– Om man pratar med allmänheten här i Herrgården säger de att vi gör en bra insats, säger Anna som tillhör närpolisen i Rosengård. De vågade knappt gå ut förut. Men själva problemen som finns här, de skjuter vi bara framför oss.

Efter en stund börjar de sju kvinnliga och tre manliga poliserna ändå prata. De vill helst inte stå med sina namn i tidningen.

– Denna massiva polisiära insats har haft effekt, men var är samhällets andra aktörer? säger en polis från Helsingborg. Den här insatsen kostar många miljoner. Vad spelar den för roll på sikt när inte skola, socialen, fritidsförvaltningen eller föräldrarna är på plats.

Är kommenderingen kontraproduktiv?

– Det är väl att sticka ut hakan lite väl långt, men tanken har slagit mig. Ser man ut på ett visst sätt blir man föremål för poliskontroll. Om någon då blir kollad för 17:e gången, då är det inte kul för honom. Och då kan vår närvaro här bli kontraproduktiv. Ilskan mot oss ökar i stället för att minska. När man frågar killarna i Rosengård varför de kastar sten på polisen är svaren alltid på samma tema:

– Polisen mobbar oss, dom förföljer oss, dom slår oss.

Ofta berättar de om någon kompis som råkat illa ut hos polisen.

– Det är ju inte pojkscouter, grabbarna som vi kollar, säger Anna. Vi kan ju inte gärna säga ”Slutar ni kasta sten på oss om vi slutar att kolla er.”

På väg ner genom Herrgården möter den första polispatrullen för kvällen tre män från Irak.

– Vi är så tacksamma att ni är här, utbrister de i munnen på varandra och överöser poliserna med lovord. Jag hoppas att ni fortsätter att vara många poliser här.

Dagens Nyheter får gärna fotografera männen men när vi frågar vad de heter blir de oroliga.

– Vi har barn och dom killarna, som bråkar, dom är farliga. Vi vågar inte säga vad vi heter.

Borde inte ni vuxna hjälpas åt att hålla ordning här?

– Vi vågar inte. Men varje gång det brinner i Herrgården gör det ont här, säger en av männen och lägger höger hand över sitt hjärta.

Utanför Näröppet samlas kvarterens unga män som vanligt framåt kvällen. Två av de kvinnliga poliserna försöker småprata lite med dem. Det går inget vidare.

Poliserna ÄR inte populära. Inte blir det bättre av att några manliga kolleger kontrollerar två bilar och deras kriminella ägare strax intill. Ungdomarna ser det som ännu ett bevis på polisens trakasserier.

Och de kvinnliga poliserna har svårt att låta ärligt vänskapliga när de kallas ”jävla hora” och ”jävla fitta” så fort de vänder ryggen till. De har varit här tillräckligt ofta för att även förstå det på arabiska.

Framåt midnatt går Fia från Kristianstad en sista runda med två kolleger genom området.

Vid en lekplats sitter några ungdomar och Fia slår sig ner och försöker få kontakt med en ung man.

– Jag vill ha upprättelse, säger han. Jag vill ha upprättelse av dom som kallade oss apjävlar.

– Det förstår jag, säger Fia. Men det var inte jag som sade så. Det skulle jag aldrig göra.

Just som den unga mannen och den unga polisen börjar få kontakt kommer en kaxig typ och slår sig ner mellan dem. Han vill ställa Fia till svars för att han blev av med körkortet under den tid det tog att få svar på en drogtest.

– Jag var inte drogad ändå blev jag av med körkortet. Typiskt översitteri från polisen.

Fia försöker förklara att lagen är sådan och att lagen gäller lika för alla. Då bryter ytterligare en ung man in och vill hetsa upp stämningen. Han vill att hela gänget ska säga nej till att Dagens Nyheter ska få fotografera och han vill att alla som hatar poliser ska räcka upp handen. Men denna varma kväll har ungdomarna ingen lust att ställa upp i någon kaxighetstävling.

Några nätter senare fick de kaxigaste med sig resten av gänget. Då attackerade 15–20 ungdomar en polisbil med stenar, en ruta krossades och en sopcontainer sattes i brand. Det var i onsdags natt.

– Denna tävlan i kaxighet, i manlighet, är en av orsakerna till oroligheterna i Rosengård, säger Aje Carlbom. Han är socialantropolog vid Malmö högskola och bodde tre år i Rosengård för att skriva sin doktorsavhandling.

– En bortglömd orsak till vandaliseringen är den tilltrasslade kombinationen av kultur och manlighet i Rosengård. Pojkarna befinner sig i en situation där olika intressenter konkurrerar om hur de förväntas bli män. Att visa aggressivitet, mod och att sätta sig upp mot auktoriteter är ett sätt att visa att man är tillräckligt mycket man för att vara med andra män.

– Många familjer vill att deras pojkar tillägnar sig patriarkala normer och blir auktoriteter som försörjer och bestämmer över kvinnor och minderåriga. Muslimska församlingar lockar med sina verksamheter för att få dem att följa religiösa normer.

Kriminella nätverk lockar med snabba pengar. Till sist kommer skolan och sociala myndigheter som vill överföra svenska värderingar om jämställdhet till pojkarna.

Aje Carlbom tror att de svenska normerna ligger sämst till i konkurrensen om pojkarna.

– De svenska normerna erbjuder en mycket otydlig bild för dem av vad en beundransvärd man är eller ska vara.

Vad händer när samhället inte kan svara på killarnas utmaningar?

– De uppfattar samhället som svagt. Brandmännen får inte vända sina brandslangar och spruta vatten mot stenkastarna, men det kanske de borde göra i alla fall. Som ett experiment. De här pojkarna behöver bjudas ett hårdare motstånd.

Hur då?

– Visa mer allvar. Killarna möts ju inte av några repressalier i dag. Man borde plocka in även minderåriga och tydligt visa var gränserna går. Skolorna borde ha absolut nolltolerans när det till exempel gäller oförskämdheter mot flickor.

– Ska man få acceptans för ett mångkulturellt samhälle i de breda befolkningslagren i Sverige måste man visa att man har situationen under kontroll. Annars uppstår ett uppror mot det mångkulturella.

De flesta anser att oroligheterna beror på utanförskap, arbetslöshet och fattigdom?

– Jag har svårt att se sambandet. Det finns många som är arbetslösa men ytterst få som går ut och kastar sten. Jag vet inte hur mycket intifadan och upproret i Gaza har spelat in för att inspirera stenkastarna. Tyvärr har ingen studerat den saken.

Varför?

– Många uppfattar ämnet som alltför känsligt att forska i. I Sverige kan många vara väldigt toleranta mot invandrares intolerans, men inte ett dugg toleranta mot svenskars intolerans. Det ena kan tolereras men inte det andra. Det är konstigt.

Hur ska man lösa problemen?

– Ju fler invandrare som flyttar till Malmö, desto större blir marknaden för olika etniska produkter och för extrema tolkningar av islam. Det blir enklare och enklare att leva som i hemlandet även om man bor i Sverige.

– Man måste bryta segregationen. Enda sättet att göra det är att stoppa inflyttningen av fler invandrare till Malmö. Men det ställer ingen upp på i det politiska systemet. Därför är det som vi ser nu bara början. Det kommer att bli värre.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut