DN:s granskning visar att Stockholmspolisen i fall efter fall undvikit att ingripa mot kända kriminella som förbereder rån eller utför grova stölder.

Förhoppningen har varit att följa personerna och slå till i det läge där bevisningen är starkare och straffen kan bli längre. Följden har blivit att livsfarliga situationer uppstått. En person har skjutits ihjäl, andra har skadats.

Senaste exemplet är från i höstas. En av Sveriges farligaste rånare, den så kallade Maskeradligans ledare, kunde då köra från Stockholm till Tyskland i en stulen bil - utan att polisen ingrep. Tre dagar senare orsakade han en våldsam polisjakt i tyska Lübeck, där flera personer var nära att bli överkörda.

Chefer inom andra polismyndigheter tar avstånd från metoden, som kallas "interimistisk passivitet". En av dem är Bo Andersson, som fram till nyligen var operativ chef vid polismyndigheten i Västmanland.

- Personalen på fältet vill gärna gå så långt det går, men som chef måste man lägga sig i och våga bromsa. Finns det risker för allmänheten får man nöja sig med att ta gärningsmännen för ett mindre allvarligt brott, säger Andersson, som på 1980-talet själv grep Maskeradligans ledare efter en lång serie väpnade rån.

- Den otäckaste jäkel jag har mött under mina 32 år i yrket, säger han.

Enligt Bo Andersson är narkotikaspaningsärenden egentligen det enda undantaget där gripande kan skjutas upp, eftersom riskerna för allmänheten bedöms som små. Samma uppfattning har Sven Alhbin, operativ chef vid länskriminalen i Västra Götaland.

- Man ska inte släppa i väg saker och ting för långt, särskilt inte om det handlar om våldsamma personer. Det innebär att vi i ibland måste slå till för tidigt och missa beslag. Det är heligt att inte låta en situation gå överstyr. Vi får aldrig schackra med folks liv.

Rikskriminalen går på samma linje.

- Vi gör inte så här, vi tycker inte det finns anledning med tanke på riskerna, säger Stefan Erlandsson, chef för Rikskrims spaningssektion.

De tre polismyndigheterna får stöd av Leif GW Persson, professor vid Polishögskolan.

- Grundregeln är klar: polisen ska ingripa när den ser brott. Avvaktar man måste man ha full kontroll. Problemet är att det aldrig går att försäkra sig helt, det skulle kräva omänskliga polisresurser. Därför anser jag inte att polisen har mandat att släppa i väg en kriminell av den här kalibern.

Håkan Wall, ställföreträdande chef på länskriminalen i Stockholm, fortsätter dock att försvara att misstänkta rånare inte grips direkt. Att det skulle råda en särskilt offensiv kultur inom avdelningen vill han inte kännas vid, något som antytts då personal och chefer nyligen utretts för så kallad brottsprovokation.

- Vissa av länskrims arbetsmetoder har varit omdebatterade och ifrågasatta historiskt, men min uppfattning är att vi i dag följer regelverket mycket noga. Syftet i vissa förundersökningar är att avslöja huvudmännen, då kan det ibland vara försvarbart att skjuta upp ett gripande. Men vi strävar alltid efter att säkerställa att ett gripande kan ske vid ett senare tillfälle, säger han.