Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Polisen som aldrig gav upp

Per-Åke Åkesson vid den plats där Helén Nilsson hittades, intill den lilla byn Bröd utanför Kristianstad.
Per-Åke Åkesson vid den plats där Helén Nilsson hittades, intill den lilla byn Bröd utanför Kristianstad. Foto: André de Loisted
Hans envishet och skarpsinne fick fem brutala kvinnomördare dömda. Per-Åke Åkesson var kriminalkommissarie i Kristianstad och avslöjade männen som hatar kvinnor. Bland andra den man som dödade 10-åriga Helén Nilsson i Hörby.

Per-Åke Åkesson är 177 kostymklädda centimeter lång. Något under medellängd. En gång på sextiotalet höll det på att hindra honom från att bli polis. Han höll inte längdmåttet men blev ändå så småningom antagen till polisutbildning. Först 1991, efter ganska många år, tog poliskarriären fart. Han hade hunnit bli 48 år och utnämndes till chef för kriminalavdelningen i Kristianstads polisdistrikt i nordöstra Skåne. Det blev början på drygt tio intensiva år med ett antal svårlösta kvinnomord. De klarades upp men flera gånger var det ett arbete utfört på tvärs mot själva polisorganisationen.

Det var strax före jul 1991. Per-Åke Åkesson tyckte att han haft ett bra förs­ta halvår som chef, även om det varit långa dagar. Och nu skulle det bli en efterlängtad julledighet.
Då dök det upp en anmälan om en försvunnen 17-årig ung kvinna. Hon hette Pernilla och hade varit förlovad i två år. Pojkvännen hade anmält att hon bara försvunnit en kväll och sagt att hon skulle träffa två arbetskamrater. Det skulle ta tre månader innan Per-Åke Åkesson och hans utredningsgrupp löst sitt första kvinnomord.

Turen hjälpte dem. Pernillas kropp hittades av två småpojkar, inte av systematiska spanare eller de hundratals frivilliga som deltagit i letandet. Med fyndet av en kropp och konfrontation gick det att slå hål på pojkvännens berättelse, och han erkände att han dödat Pernilla med en kniv. Hans motiv var svartsjuka och kontrollbehov. Han var förtvivlad över att hon ville lämna honom.

Hemma hade Per-Åke Åkesson två döttrar i senpuberteten. Han minns att han förmanade dem mycket att vara försiktiga. Han var noga med att skjutsa dem, hämta och lämna.
– Pernilla var i deras ålder. Det är klart att jag blev extra berörd.

Det har gått arton år. Per-Åke Åkesson är 65 år, har gått i pension och dragit sig tillbaka på fädernegården utanför Kristianstad. Nu sitter han i en fåtölj på sitt förlag och kommer just från en intervju i TV 4:s ”Nyhetsmorgon”. Per-Åke Åkesson är uppmärksammad för att han är huvudperson i journalisten Tobias Barkmans bok ”Jakten på en mördare”, en spännande skildring av verklighetens polisarbete.

Varför lyckades du och din grupp lösa så många mord?
– Vi försökte alltid i detalj läsa av mordplatsen. Återskapa situationen, få grepp om alla som passerade. När vi i den lilla utredningsgruppen hade en gemensam bild kunde vi komma vidare. Det är viktigt att snabbt förhöra de viktigaste 10–15 personerna. Sedan läste jag förhören, reagerade ofta på något och kallade in personer på nytt. Det är jämförelsen av två förhör med samma person som kan ge något.

Vad har förändrats?
Ibland ljuger människor inte för att skydda någon utan bara för att försköna. Som den unga flickan i Höganäs som tilldelade sig själv en stor roll som väninna till en mördad ung kvinna med en god social position. Per-Åke Åkesson såg snart att ”väninnans” berättelse inte alls stämde.

Hur reagerade du på all brutalitet du såg?
– Det hände att jag hade svårt att varva ner när jag jobbat sent. Jag försökte få bort tankarna med kex och mjölk. Något som grep tag var kontakten med anhöriga. Som när den mördade Pernillas lillasyster, hon var väl fyra fem år, ritade teckningar till oss för att uppmuntra oss att hitta hennes storasyster. Jag trodde ju redan då att Pernilla var död och att hennes sambo var gärningsman eller i alla fall ljög. Det var svårt att tala om dessa misstankar med Pernillas föräldrar. Men det var ett oundvikligt samtal. Jag tror att de båda egentligen anade hur det låg till.

Ser du några gemensamma drag hos mördarna? Varför hatar de kvinnor?
Per-Åke Åkesson rättar till sin röda slips och styr undan från frågan.
– Jag grubblade inte så mycket. Koncentrerade mig på brottsplatsens fakta och överlät det där till psykologer och psykiatrer. Men det är klart att jag kan se att flera av mördarna hade en barndom som var kärlekslös. Ett par av de fem var tydligt socialt udda.

Men det fanns undantag. Som ”Nattvandraren”. En stilig, socialt etablerad man, visar sig vara något som Per-Åke Åkesson inte kan kalla något annat än en lustmördare, en som strypte sina offer och samlade deras underkläder som troféer.

I boken ”Jakten på en mördare” finns en bild där mannen tar emot ett pris för sina insatser som nattvandrare i Kristianstad. Det dröjde innan Per-Åke Åkesson och hans medarbetare hittade något belastande i ”Nattvandrarens” bakgrund. Han hade som underårig, innan han fyllt arton, dömts till att hanteras av socialtjänsten för sexuella övergrepp som han utfört. Men noteringarna om detta hade fallit ur eller rensats ur registren.

Utredningen om mordet 1989 på tio­åriga Helén Nilsson i Hörby är den största polisutredningen i svensk kriminalhistoria efter Palmeutredningen. Tio tusen förhör, 60 000 sidor. Först i och med dom i hovrätten 2005 blev det uppklarat.
Hösten 2001 hade Per-Åke Åkesson, utan att förankra det hos sina överordnade, börjat ta itu med det ouppklarade Helénmordet. Två misstänkta kusiner satt häktade under lång tid. Men en dna-teknik som ständigt utvecklades friade dem så småningom.

Per-Åke Åkesson koncentrerade sig på miljön där Helén försvann. Hörby lågprisaffär där hon skulle träffa två lekkamrater. Kartläggningen av vilka som rörde sig runt affären den 20 mars 1989 vid 19-tiden var förskräckande. Den gav en lista på tjugotalet män varav några var kända pedofiler eller fällda för någon form av sexuellt utnyttjande, några psykiskt sjuka och några våldsamma.

– Jag tänkte att hur kan det finnas så många belastade människor i min del av Skåne? säger Per Åke Åkesson. Vi vet inte, men tyvärr, om man går på djupet så kan nog bilden bli likadan var som helst i Sverige.

Sex dagar efter försvinnandet hittades Helén mördad tre mil från affären. Ihjälslagen, våldtagen, avklädd och inslagen i tre sopsäckar.
Först många år senare och med ett språng i utvecklingen av dna-analys kunde Per-Åke Åkesson lösa fallet. Med en dna-profil på mördaren och en lång lista på personer som polisen ville skulle lämna prov blev det till sist träff. Den skyldige var Ulf Olsson, bosatt i Vimmerby. Och enligt Per-Åke Åkesson var han skrämmande lik den gärningsmannaprofil som skrevs redan 1989 av psykologen Barbro Roslund.

Ulf Olsson var den siste mannen på listan över för utredningen intressanta personer. Frivilligt ställde han upp på att ta ett prov med saliv och celler från munhålan. Det matchade. Resultatet kom när Per-Åke Åkesson var på väg att packa ihop efter att i två och ett halvt år gett Helénmordet en förnyad men lönlös genomlysning. Utredningen fick åter fart och till slut fälldes Ulf Olsson. Mot sitt nekande.

I materialet ingick ett antal anonyma telefonsamtal och meddelanden formulerade med hjälp av urklippta bokstäver från tidningar.
I meddelandena tog en man på sig Helénmordet och mordet på den prostituerade Jannica Ekblad. I ett telefonsamtal den 6 april 1991 säger mannen:
– Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är så djävla ensam. Ensam och mobbad på jobbet. Jag klarar inte av ensamheten. Djävla ensamhet. Det är jag som gjort bägge.

Per-Åke Åkesson

Ålder: 65 år.

Aktuell: Huvudperson i ”Jakten på en mördare” (Albert Bonniers förlag) av Tobias Barkman.

Familj: Hustru och två vuxna döttrar.

Karriär: FN-soldat i Kongo. Polis i Stockholm, Helsingborg och Kristianstad.

Åsikt: Skapa en kommunal ordningspolis. Behåll en statlig kriminalpolis, organiserad som en enda polismyndighet.

Intressen: Aktiv i hembygdsföreningen, läser böcker om historia, deckare. Imponerad av CSI på teve, en kriminalserie om brottsplatsundersökare.

Klarade upp 14 mordfall

Åren 1991–2004 avslöjade Per-Åke Åkessons grupp förövarna till nio mord på kvinnor och fyra på män i norra Skåne. Senare ytterligare ett. Summa fjorton.

Fem av fallen beskrivs utförligt i boken ”Jakten på en mördare”. Mest uppmärksammat var mordet på Helén i Nilsson i Hörby. Ulf Olsson dömdes mot sitt nekande för detta liksom för mordet på Jannica Ekblad. Påföljden blev rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

I den ”Cold Case-grupp” som inrättades i Skåne 2005 lyckades gruppen strax innan Per-Åke Åkesson gick i pension klara upp ytterligare ett kvinnomord, i Höganäs.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.