DN granskar: Polisens informatörer

De har tillträde till organisationer och ligor som polisens spanare inte får insyn i.

De är oftast själva kriminella och kan förklara hur gärningsmännen tänker.

De tar risker som polismän aldrig skulle utsätta sig för och kan användas för att gillra fällor.

Deras ersättning är låg - och skattefri.

Det handlar om den svenska polisens hemliga informatörer. Flera hundra personer som regelbundet träffar sina kontaktmän på diskreta platser och lämnar muntliga uppgifter i utbyte mot kontanter.

Fram till i fjol var gruppen i det närmaste okänd. Men efter rättegången mot kommissarie Olle Liljegren i Stockholm och hans informatör "Assar" har samarbetet hamnat i fokus.

DN:s unika kartläggning visar att informatörerna i fjol kostade landets 21 polismyndigheter och Rikskriminalen 2,1 miljon kronor (se grafik). Mer än hälften av pengarna stod Stockholmspolisen för: 1 214 845 kronor. Totalt har Stockholmspolisen betalat ut 3,5 miljoner kronor de tre senaste åren.

För landets högsta polisledning, Rikspolisstyrelsen, är DN:s siffror en nyhet. Någon nationell sammanräkning har inte skett sedan 1993. Då var totalsumman 637.000 kronor.

Inom många polismyndigheter har kostnaderna på kort tid ökat kraftigt. Västra Götaland betalade till exempel ut 42.000 kronor år 2002, 142.700 kronor år 2003 och 263.000 kronor i fjol. I Örebro län var motsvarande siffror 593 kronor år 2002, 12.231 kron0r år 2003 och 32.897 år 2004.

Trots ökningarna kan fjolårets totalbelopp på 2,1 miljon kronor tyckas litet.

Men alla som DN pratat med är överens: polisen får sällsynt god valuta för pengarna.

- Spaning i ett grovt narkotika­ärende kan kosta fem miljoner kronor, men med hjälp av en informatör skyndar man på arbetet och får ner kostnaden, säger polismästare Jimmy Klaar, chef för Östgötapolisens kriminalavdelning, där utbetalningarna stigit från 35 857 kronor år 2002 till 125 979 kronor i fjol.

- Det är en betydligt billigare metod än att sitta och lyssna på misstänktas telefoner, säger Pär Rooth, ekonomidirektör på polismyndigheten Gävleborg.

Kostnadseffektiviteten i kombination med att brottsligheten upplevs ha blivit mer organiserad och "svårspanad" har nyligen fått flera lokala polisledningar att besluta om satsningar. Ett exempel är polissamarbetet inom Sydsamregionen, som består av Skåne, Blekinge, Kronobergs och Kalmar län.

- Vi genomför just nu utbildning för att öka användningen av informatörer. Behovet är stort eftersom våra vanliga spaningsmetoder ofta inte räcker för att lösa grova brott, säger kommissarie Sven-Erik Svensson på Blekingepolisen.

Även om informatörernas ersättning är låg kan verksamheten ändå bli mycket dyrare än polisen tänkt sig. Om en informatör avslöjas av dem han tjallat på måste ett skyddsprogram normalt dras i gång. Kostnaden konkurrerar då med annat polisarbete.

- Det kan handla om miljonbelopp i ett enda fall, säger inspektör Christer Håkansson på Skånepolisens personsäkerhetsenhet.

Ingen polismyndighet vill ange hur många informatörer man använder. Men enligt chefen för Rikskriminalens informatörsverksamhet, kommissarie Caj Thorén, handlar det om "betydligt fler än 200" i landet.

2004 betalade alla myndigheter utom Halland och Värmland ut gratifikationer och omkostnadsersättningar, som tipspengarna kallas i bokföringen. Det kan jämföras med lite fler än hälften 1993.

Beloppen bestäms lokalt, ofta av länspolismästaren. Vissa myndigheter betalade i fjol bara ut några tusenlappar i ersättning för bensin, telefonkort, mat etcetera. Andra gjorde åtskilliga utbetalningar på tiotusentals kronor.

- Beloppen beräknas utifrån vilken risk informatören tagit, vilken tid han lagt ner och vilket resultatet blivit, säger kriminalkommissarie Thomas Servin, chef för Skånepolisens kriminalunderrättelseavdelning.

Någon "prislista" finns officiellt inte. Men enligt vad DN erfar samarbetar de större polismyndigheterna för att hålla nivåerna nere. Att tipsare försöker köpslå är något man vill undvika.

- Därför rekommenderar vi myndigheterna att aldrig ge några förhandsbesked, säger Caj Thorén på Rikskrim, som har en rådgivande roll för informatörsverksamheten i hela landet.

För informatörerna skulle betalningen kunna innebära risk för upptäckt. Därför sker all penningöver­föring kontant och på "säkra" platser. Några enhetliga regler för hur detta ska gå till finns inte, men de flesta myndigheter har egna tjänsteföreskrifter. Normalt ska informatörens kontaktman - en så kallad hanterare - betala ut pengarna i närvaro av en kollega.

Även uppgifter om informatören ska dokumenteras. På grund av säkerhetsrisken används emellertid ibland bara ett kodnamn. Den rätta identiteten hålls då hemlig i ett förseglat kuvert, som förvaras i ett säkerhetsskåp.

De flesta av informatörerna är själva kriminella. Värvningen har ofta skett under polisförhör.

- En förhörsledare kan få god kontakt med en misstänkt. Ofta är det så det knyts, säger kommissarie Thomas Servin i Malmö.

Samarbetet skulle kunna bädda för att informatörer försöker få polisen att se mellan fingrarna på den egna brottsligheten. Ingen av dem som DN pratat med säger sig dock känna igen detta.

- Belöningssystemet är ju bland annat till just för att enskilda poliser inte ska hitta på egna belöningar, säger Caj Thorén.

Ändå menar Thorén och andra att det ofta inte är pengarna i sig som får kriminella att spela dubbelt:

- Ibland finns det lite äventyrslusta, lite agentstuk. Andra gånger är det gammal hederlig hämnd eller att man helt enkelt vill sätta dit en konkurrent.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut