Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Polisens starkaste kort i Kevin-fallet: Ett erkännande som inte fanns

Foto: Eva Tedesjö

Åklagarkammaren i Karlstad har beslutat att återuppta förundersökningen i Kevinfallet.

Polisens bevisning vilar tungt på brödernas erkännanden som ska ha skett i slutet av oktober 1998 - i det enda förhör som aldrig spelades in.

DN kan nu avslöja nya detaljer om polisens starkaste bevisning.

Det fanns ingen teknisk bevisning, inga vittnen.

Ändå pekade Arvikapolisen ut två bröder, fem och sju år gamla, som skyldiga till fyraårige Kevins död 1998. Förundersökningen lades ned efter elva veckor, då hade bröderna förhörts vid minst 31 tillfällen – efter kontroversiella instruktioner från psykologiprofessor Sven Å Christianson. Avgörande för polisens slutsatser var det så kallade erkännande som ska ha gjorts den 26 oktober. ”När de berättar om själva händelseförloppet, då är de stenklara”, sa förundersökningsledaren Rolf Sandberg i första avsnittet av SVT-dokumentären ”Dokument inifrån: Fallet Kevin”.

DN har granskat hela förundersökningen och kunde redan den 26 april konstatera att denna inte rymmer något tydligt erkännande från pojkarna.

Läs DN:s granskning av Kevin-fallet

Det Rolf Sandberg sannolikt syftar på är ett förhör han själv leder med pojkarna på ett kontorsrum hos polisen, men som varken finns inspelat på film eller band. Det är första gången bröderna förhörs tillsammans. DN kan nu avslöja nya detaljer kring detta helt avgörande förhör för utredningen.

Formen på förhöret tyder på att förundersökningsledaren är pressad att nå ett avslut i utredningen. Hittills har polisen haft ett relativt avslappnat förhållningssätt till pojkarna: förhörsledarna har oftast varit civilklädda och försökt komma under skinnet på pojkarna genom att grilla korv och gå skogspromenader tillsammans. Men Rolf Sandberg tar nu emot bröderna i uniform och går tillsammans med poliskollegan Anders Forsman in på ett rum där bröderna sitter med sin biologiska mamma och styvmamma. Efter att ha ritat en ring på en karta och, enligt Sandberg, gett sin lillebror ”klartecken” att berätta lämnar 7-åringen rummet tillsammans med sin mamma och Anders Forsman. Kvar i rummet finns Rolf Sandberg, pojkarnas styvmamma och 5-åringen.

Enligt Rolf Sandbergs refererat av mötet, en A4-sida långt, ska 5-åringen ha berättat ungefär följande:

Bröderna och Kevin befinner sig på stranden. Kevin hamnar på rygg. Sjuåringen tar en pinne med bägge händer och trycker mot Kevins hals. När han släpper pinnen knäar femåringen och nyper Kevin i halsen med sin högerhand. Då böjer sig sjuåringen ned och nyper Kevin i halsen. De konstaterar att han är död.

Rolf Sandberg skriver i sina minnesanteckningar:

”Efter det att de nupit honom i halsen ställde de sig var sin gång med fötterna på Kevins hals. [5-åringen] säger att då var han redan död. Efter en stund tog de upp Kevin och släpade honom till en sten mellan bryggan och lastpallarna. När de kom till stenen var de tvungna att vila en stund. När de hade vilat en stund lyfte de upp Kevin och släpade/lyfte Kevin tills de kom till lastpallarna där de lade ned honom på en lastpall i vattnet. [5-åringen] säger att [7-åringen] blev blöt då.”

Den nya versionen, som alltså Rolf Sandberg betraktar som ett erkännande, en ”stenklar” redogörelse, bekräftas aldrig genom teknisk bevisning. Berättelsen bygger på att pojkarna släpat kroppen till lastpallen. Men polisen kontrollerar aldrig via bärprov huruvida pojkarna verkligen skulle ha haft kraft att bära den 18-kilo tunga Kevin utan att skapa skrapmärken på hans kropp, vilket den inte har.

I ett sista uppföljande och inspelat förhör, dagen efter ”erkännandeförhöret”, försöker förhörsledaren Anders Forsman få 5-åringen att upprepa sina berättelser så att brödernas uppgifter är samstämmiga.

Han säger:

”Det är så viktigt för mig att veta detta ser du och nu sitter Rolf i Arvika och väntar på att du ska berätta om här nu så som du berättade för honom. Jag ska ringa till honom här och berätta sedan vad du har talat om mig då. Han väntar på det för han tyckte det var så jättebra det du berättade för honom i går och han vill att vi ska spela in det på bandet här”.

Uppgifter i förundersökningen tyder på att Rolf Sandberg har hotat pojkarna med att de ska tvingas återvända till polisstationen om de inte berättar samma historia om mordet när bandspelaren är på.

Det sista förhöret med 5-åringen pågår i en timme och 45 minuter. Den första halvtimmen är styvmamman närvarande i rummet, resten följer hon utifrån. Innan hon lämnar rummet hinner hon säga:

– Och du lovade mig att du skulle berätta det för Anders. Du var ju så duktig i går, kan du berätta det i dag då? Kommer du ihåg vad Rolf sa annars vad vi skulle göra? Att om inte du berättar hur det var så får vi åka till polisstation.

5-åringen svarar jakande men vill under det långa förhöret hellre prata om innebandy, tuggummi, spöken, mjölkpaket och säger plötsligt att han var hemma då mordet begicks.

Ingen av bröderna förmår att tydligt upprepa vad de hävdas ha sagt på Rolf Sandbergs kontor. Femåringen är mycket villrådig, ändrar sig och talar om sitt dåliga minne när det gäller den avgörande frågan hur 4-årige Kevin hamnade på rygg. Den allra sista delen av det sista nedtecknade samtalet under den stora utredningen lyder:

Förhörsledaren: Du har berättat om en annan grej också, att du fällde Kevin någon gång också.

5-åringen: Ja, det var också rätt, nej, det var fel.

Förhörsledaren: Var det fel det?

5-åringen: Ja.

Förhörsledaren: Vad var det som var fel då? Du berättade om det och det var fel kanske?

5-åringen: Ja, för då hade jag så dåligt minne.

Förhörsledaren: Då hade du så dåligt minne den gången ja. Men då tror jag att vi slutar här då. Klockan är halv fyra nu.

Läs mer: Brödernas advokat kräver att förundersökningen återupptas

Och så här låter den i slutskedet av förhöret med sjuåringen:

Förhörsledaren: Får jag säga en sak till dig innan vi skiljs åt? Kom hit ska du se, sätt dig ska vi prata lite annat så här. Du, det var tänkt så här att du inte skulle behöva komma tillbaka något mer hit. Det här skulle vara sista gången som vi skulle prata om det här. Vad tycker du om det?

7-åringen: Nej.

Förhörsledaren: Va?

7-åringen: Jag orkar inget mer.

Förhörsledaren: Nej, men vad tycker du om det då? Det skulle vara sista gången.

7-åringen: Det skulle vara bra men jag orkar inte.

Förhörsledaren: Det skulle vara bra ja, ja.

7-åringen: Jag orkar inget mer.

Förhörsledaren: Nej, du har varit så duktig. Blir det rätt om jag säger att du och [5-åringen] gjorde det här tillsammans då?

7-åringen: Mmm.

Förhörsledaren: Det gjorde ni? Ni gjorde det här tillsammans?

7-åringen: Mmm.

Förhörsledaren: Ja, så det är inte fel allt som [5-åringen] berättade heller då?

7-åringen: Inte allt.

Förhörsledaren: Inte allt, nej, vad bra att du säger det då. Det tycker jag att det var, annars har jag ”grönne” jag vet du. Det här sista då, var det rätt som [5-åringen] sa?

7-åringen: Det med nöpinga (nypningarna, reds anm.)?

Förhörsledaren: Ja.

7-åringen: Nej.

Förhörsledaren: Det var det inte, nehej. Var det rätt som du sa? Jaha, men ni gjorde det tillsammans?

7-åringen: Njaaa.

Sex dagar senare, den 2 november 1998, kallar polisen till presskonferens i Arvika. Där får Rolf Sandberg frågan om pojkarna har erkänt att de dödat Kevin.

– Ja, de har berättat det ja, svarar Sandberg.

DN har sökt Rolf Sandberg som i dagsläget inte vill låta sig intervjuas.

Läs mer: Åklagarens dokument om Kevin-fallet förstörda

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.