Bortsjabblade bevis, felaktiga hot- och riskbedömningar, långa handläggningstider och utpekade gärningsmän vid våldtäkter som aldrig tas in till förhör.

Polisen har vid ett flertal tillfällen fått svidande kritik för hur man handlägger ärenden som rör vålds- och sexualbrott mot kvinnor. Trots stora satsningar och nationella riktlinjer för att öka kunskapen på området de senaste tjugo åren är bristerna fortfarande stora.

– Chefer som vill förändra arbetssättet blir snabbt impopulära, säger Magnus Lindgren, generalsekreterare vid Stiftelsen Tryggare Sverige och före detta polischef.

Bara tre polislän har rutiner för arbetet med dessa fall och hos andra satsar man inom tidsbegränsade projekt eller lutar sig mot enstaka eldsjälar. Det visar den granskning av landets polismyndigheter som stiftelsen Tryggare Sverige gjorde 2010. Även i Rikspolisstyrelsens egen undersökning i fem län får arbetet underkänt.

För brottsoffren resulterar det i att rättsäkerheten sätts ur spel: de är helt utlämnade åt slumpen om de får adekvat hjälp eller inte vid en polisanmälan om våldtäkt.

Standardlösningen när frågan hamnar i fokus från politiker och polisledning är densamma: löften om nya satsningar. Men tjugo års erfarenheter och forskning visar att fler poliser, hårdare tag eller mer utbildning inte är rätt väg att gå för att minska brottsligheten och ge våldsutsatta kvinnor hjälp, enligt Magnus Lindgren.

– Det är inte mer resurser som behövs, men man hamnar hela tiden i den retoriken. I stället handlar det om mod att förändra förlegade attityder och gamla strukturer.

Men där är motståndet kompakt. De polischefer som försökt införa nya arbetsmetoder för de här brotten har snabbt blivit bortplockade av fack och personal.

– Personalen är obenägen att förändra sitt sätt att jobba och det går som en röd tråd genom hela polisorganisationen. Det handlar om ett synsätt och en kåranda, säger han.