Hovrätten fastställer också domen för tjänstefel mot Göteborgs Universitets rektor Gunnar Svedberg, för att han inte tillräckligt aktivt försökt förmå Christopher Gillberg att lämna ut forskningsmaterialet.
Hovrätten anser att Gunnas Svedberg var brottsligt passiv under en längre tid än tingsrätten skrev i sin dom. Men påföljden blir densamma - 40 dagsböter.
Universitetets styrelseordförande Arne Wittlöv, som frikändes i tingsrätten, frikänns även av hovrätten. Att lämna ut enskilda handlingar är, även om Arne Wittlöv var väl insatt i frågan, något som ligger på rektorns tjänstemannaansvar anser hovrätten.
Juridisk gäller den här domen frågan om ett antal personer begått tjänstefel genom att inte följa en dom i kammarrätten i Göteborg 6 februari 2003. Då fick barnläkaren Leif Elinder och sociologiforskaren Eva Kärfve rätt att ta del av grundmaterialet i den så kallade Göteborgsundersökningen.
I domen ingick att universitetet fick ställa upp förbehåll för hur materialet skulle användas, förbehåll som gjorde det omöjligt för Elinder och Kärfve att se det. Förbehållen överklagades och kammarrätten bestämde att de förbehåll som innebar att materialet inte alls kunde lämnas ut undanröjdes, medan förbehåll avsedda att garantera försökspersonernas integritet stod kvar. Det här kan ses som slutdom eftersom den inte kan överklagas.
Materialet omfattade 21 hyllmeter journaler, intervjuer bandinspelningar med mera från 141 som fått diagnosen MBD, något som senare kommit att kallas damp eller adhd och bland annat innebär svåra koncentrationssvårigheter och ofta problem med rörelsekontroll.
Elinder och Kärfve menar att materialet ligger till grund för bedömning och behandling av barn med de här "bokstavsdiagnoserna". De tvivlar på att materialet ger underlag för de slutsatser Gillberg och andra forskare dragit och misstänker att det ligger rent forskningsfusk bakom. Därför ville de granska uppgifterna.
Materialet började läggas upp på 70-talet, då Christopher Gillberg blott var en lovande forskarstudent. Det förvaras på avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri i Göteborg, en avdelning där Gillberg sedan lång tid är chef.
Materialet är inte datoriserat och kan därmed inte lämnas ut avidentifierat. Det innehåller förutom uppgifter om de 141 deltagarna även omfattande uppgifter om deras familjer.
När Gunnar Svedberg begärde att Gillberg skulle lämna över materialet till Universitetet för att det skulle göras tillgängligt för Elinder och Kärfve, vägrade Gillberg. Han menade att han lovat deltagarna absolut sekretess och att detta löfte dessutom från början var en förutsättning för att genomföra forskningen.
Hur han än gjorde skulle han begå sekretessbrott.
Men hovrätten menar att frågan om sekretess regleras av svensk lag och att löftena om sekretess gått längre än vad sekretesslagen medger och att sekretessöftena:" inte har företräde framför gällande rätt eller domstols tillämpning av rättsreglerna."
Striden om forskningsmaterialet är död eftersom hela materialet strimlades av tre medlemmar i Gillbergs forskargrupp, medan han var utomlands. De kommer senare i vår upp i tingsrätten för "undertryckande av urkund".
Det är oklart om åklagare eller försvar ämnar gå vidare till Högsta domstolen. Men Gunnar Svedbergs försvarare Claes Östlund säger om den 31-sidiga domen:
- Jag väntar fortfarande på att en domstol förklarar vad min klient skulle gjort för att få materialet som skulle fått Gillberg att lämna ut det.