Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Raoul Wallenbergs syster Nina Lagergren vittnade om Gestapos våld när de flesta var tysta

Nina Lagergren har fört en livslång kamp för att bringa klarhet i sin försvunne bror Raoul Wallenbergs öde. Sina egna erfarenheter av andra världskriget har hon inte sagt mycket om. Ingrid Carlberg porträtterar en kvinna som tidigt reagerade på nazisternas övergrepp när de flesta andra fortfarande blundade.

Majdagen är magisk. Nittiosexåriga Nina Lagergren får kisa mot ljuset när hon kommer ut på trappan till sitt nya boende. Samma leende. Samma busiga glimt i ögat när hon ser mig.

– Åh, Ingrid, vad har du nu hittat på för tossigheter?

Vi går ut i grönskan, bland koltrastar och vitsippor.

Nina har just varit och träffat femteklassare på Lidingö. Sexhundra elever har jobbat i flera veckor med en utställning om hennes halvbror Raoul Wallenberg. Barnen fick ställa några frågor. Nina fick svara.

– Det var underbart! säger hon lyckligt.

I juni ska Nina träffa skolbarn i Rinkeby. Jag tänker: Ledsnar hon aldrig?

Vi har känt varandra sedan jag skrev en bok om hennes bror. I ett helt år körde jag hem till Nina Lagergren regelbundet. Kopierade dokument. Frågade och spelade in. Frågade igen och spelade in.

Ofta sa hon: Ledsnar du aldrig?

Foto: Fredrik FunckTill sist hittade jag nästan bättre än henne i skåpen. Hon bannade mig familjärt när jag snötunga dagar grep efter skoveln.

– Beröva mig inte min vardagsmotion!

Då var hon ju bara 89 år.

Nu ger Nina Lagergren inga långa intervjuer längre. Det är därför jag har kommit. DN Lördags redaktör vill att jag porträtterar henne, eftersom jag ju ”har så mycket material redan”.

Det visar sig vara si och så med den saken. Jag har gått igenom mina gamla intervjuer och generad insett sanningen. För att travestera författaren Lena Andersson: Vi pratade nästan aldrig om henne. Vi var båda mer intresserade av honom.

Så typiskt Nina Lagergren, tänker jag.

Vi går in. Ovanför de rosa fåtöljerna från farfarsfar, hovmålaren Fritz von Dardel, hänger tre vackra tavlor. Nina visar och pekar. Två har hennes pappa Fredrik von Dardel målat. Den tredje är en reproduktion av hans lillebror Nils Dardel. Bägge bröderna hade konstnärsdrömmar och reste som unga till Paris. Fredrik åkte hem och blev jurist i stället, Nils slutade som en av Sveriges mest berömda konstnärer.

Som barn lekte Nina Lagergren ofta i släkten von Dardels hus vid Nybrokajen. Kusinen Ingrid, Nils dotter, var en av hennes bästa vänner. Nina berättar att när farbror Nils var hemma från Paris stod han helst bakom sitt staffli vid fönstret i salongen, med utsikt över det som i dag är Raoul Wallenbergs torg.

– Jag såg honom måla och jag minns att jag beundrade honom oerhört redan då. Han var så skicklig. Och så var han barnslig. Han gillade barn och han hade humor.

Foto: Fredrik Funck

Ninas pappa, Fredrik von Dardel, hade gift sig med hennes mamma Maj 1918. Maj, som då hette Wallenberg, var änka och ensamstående mor sedan sex år tillbaka. Hennes son bar samma namn som den för tidigt bortgångne maken – Raoul Wallenberg. När lillasyster Nina föddes i mars 1921 skulle Raoul fylla nio år och helbrodern Guy två. Raoul och hans kompisar brukade knäböja vid vaggan och leka att nyfödda Nina var en prinsessa.

Maj von Dardel hade haft det tufft och var inte precis den som uppfostrade några porslinsdockor. Skulle pojkarna skickas på språkresor utomlands gällde samma sak för Nina. Sommaren 1938 åkte Maj och Nina till USA, med baktanken att hitta en skola där Nina kunde läsa ett år. Men allt de fann var förnedrande hemmafruskolor. Maj blev upprörd och Nina landade på en modern medborgarskola i London i stället.

USA-resan var ändå oförglömlig. Innan de återvände blev de genom släktingar inbjudna till den berömda svenska sjuksköterskan Elsa Brändström, ”Sibiriens ängel”. Elsa Brändström hade vårdat krigsfångar i Sibirien under första världskriget, blivit en internationell kändis och försökte nu rädda judar över till USA undan nazisternas förföljelser i Tyskland. Hennes strategi var ett slags fejkade skyddsdokument.

Sjuttonåriga Nina sög i sig vartenda ord. Bröderna fick höra allt om den inspirerande humanitära räddningsinsatsen när hon kom hem. När kriget bröt ut ryckte Nina in som marinlotta på ett sjukhus vid Norrtull, där hon hjälpte till i vården av krigsskadade från Finland.

Åldersgapet till storebror Raoul kändes mindre ju äldre Nina blev. Under de första åren på 1940-talet umgicks halvsyskonen i samma gäng. Ett tag jobbade Nina också som skrivbiträde åt honom. Fester och skidutflykter avlöste varandra. Som i februari 1943, då de gick på samma maskerad. Där blev Nina uppbjuden av juristen Gunnar Lagergren, som var jämnårig med Raoul. Han släppte henne aldrig mer. Under en valborgskväll vid Sylarna samma år friade Gunnar. Det var så varmt att Nina åkte skidor i baddräkt dagen därpå.

Två veckor före bröllopet erbjöds Gunnar Lagergren med kort varsel ett jobb i krigets Berlin. Det hade uppstått ett akutbehov på svenska legationen, eftersom många ville vända hem från traumat i de ständiga bombanfallen. ”Bara om jag får följa med”, sa hans 22-åriga blivande fru.

Så typiskt Nina Lagergren.

Champagneglasen står färdiga i räta rader. Sorlet stiger mot glastaket. Det är en tisdag i mitten av maj 2017 och som så många gånger förr tar Nina Lagergren plats med barn och barnbarn på första bänk. För en gångs skull handlar ceremonin inte om hennes modige bror.

Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut håller release för en bok om Ninas man, Gunnar Lagergren. Han gick bort 2008 och var, får vi veta, en av världens främsta internationella skiljedomare. Författaren Anders Johnson varvar brevcitat, fakta och foton. Det är högt tempo, ömsom privat, ömsom mer för fackfolket.

Krigets första dag bröto sig Gestapo in hos polackerna, häktade, slog dem i ansiktet och på kroppen.

Ett antal kända familjeanekdoter dyker upp. Johnson berättar om att den då ännu okände Povel Ramel, Ninas släkting, spelade till dansen på bröllopet, att storebror Raoul i sista minuten band en blomsterportal till brudparet samt att Raoul mycket bestämt avrådde sin syster från Berlinäventyret. Det var på tok för farligt.

Den överraskande nyheten är att Nina om någon borde ha vetat. Anders Johnson förvånar även delar av familjen med ett citat ur ett brev som Nina skrev under andra världskriget, när hon var tillfälligt skrivbiträde vid konsulatet i den polska staden Sopot. Han har hittat fjorton ”ursinniga” sidor från Nina till föräldrarna, med exempel på tyska soldaters övergrepp mot polackerna.

Var Nina i det ockuperade Polen? Häpna rörelser sprider sig i salen. Jag läser brevcitatet flera gånger: ”Krigets första dag bröto sig Gestapo in hos polackerna, häktade, slog dem i ansiktet och på kroppen. (- - -) Jag har ännu inte träffat en tysk som har haft den ringaste medkänsla med en polack”. När jag senare får fatt i hela brevet ser jag att det måste vara skrivet i november 1942. ”Röda Korsets representanter som besöker fånglägren får inte se de polska. Där dör de väl som flugor”, skriver Nina insiktsfullt till sina föräldrar.

Hon var en 21-åring på första parkett, som inte var rädd för att protestera mot det hon såg. Hon gjorde det i ett läge när de flesta fortfarande blundade för Förintelsen.

Vi är några stycken som skakar på huvudet. I decennier har Nina Lagergren berättat om sin brors kamp mot nazisterna under andra världskriget. Sina egna erfarenheter har hon inte sagt något om.

– Vilket powercouple! utbrister min bänkgranne.

Dramatiken i Berlin 1944 hör trots allt till det som Nina Lagergren har lyft fram. Det har hon gjort för att brodern Raoul Wallenberg stannade till hos dem på vägen till Budapest 1944, för övrigt sista gången hon såg honom. På natten utsattes de för ett bombanfall. Det var Raouls första, så han var lite skärrad, minns Nina. Själv hade hon tappat räkningen vid det laget. Bilar besköts, några legationshus brann upp och en dag hittade Gunnar och Nina en död pilot i trädgården.

Var inte oroliga, skrev de till föräldrarna. Skyddsrummen är ”alldeles förträffliga”.

På sommaren reste Nina hem mot sin vilja. Själv tyckte hon inte att en graviditet var skäl nog för att lämna krigets Berlin. Men Gunnar höll inte med och i oktober föddes första dottern Nane i säkerhet i Stockholm.

Mot slutet av året skrev Gunnar till Nina att han hade hittat sin uppgift för livet. Kunde det finnas något mer angeläget i framtiden än att försöka förhindra nya krig, denna ”mänsklighetens förbannelse”. Det livsvalet skulle ta dem ut i världen tillsammans, tyvärr först efter två stora familjetragedier. Våren 1945 kom det sorgliga beskedet att brodern Raoul var försvunnen. Därefter branden.

På luciadagen 1946 firade Gunnar och Nina bröllopsdag på restaurang, med barnvakt för sina då två döttrar i hemmet på Lidingö. De tog taxi hem. ”Men är det inte huset som brinner?”, sa chauffören när de gav adressen. Paniken var fullständig, tills de hittade barnen oskadda hos grannen.

Huset brann ner till grunden. De förlorade nästan allt de ägde. Däribland en dyrbar målning av Nils Dardel: ”Det brinnande hjärtat”.

– Vad spelar det för roll? Alla lever ju! var Nina Lagergrens reaktion.

Foto: Fredrik FunckJag frågar Nina varför hon alltid pratar så mycket om brodern Raouls språkkunskaper. Han klarade tre och möjligen lite knagglig ryska. Efter många år utomlands var hon ju själv uppe i fem: släktens franska, engelska, tyska, italienska och spanska. Nina skrattar.

– När Raoul talade olika språk lät det som olika språk. Det är ju skillnad.

Maken Gunnars karriär som internationell skiljedomare tog familjen till städer som Rom, Paris och Tanger. Nina Lagergren gick på visit hos påve Pius XII och hörde Edith Piaf sjunga live. I femtiotalets Tanger engagerade hon sig för tuberkulossjuka barn och tillbringade många kvällar med ”Revolver-Harry” Söderman, legendarisk svensk kriminaltekniker. Hon tog en fil kand i konstvetenskap i Göteborg. Hon fick fyra barn: Nane, Mi, Bengt och Astri.

Framför allt deltog hon och brodern Guy i föräldrarnas kamp för att få hem halvbrodern Raoul Wallenberg. Det var ett slit i ständig uppförsbacke. Nog hände det att Ninas egen familj emellanåt kom i kläm.

Raouls familj hade tidigt förstått att han förts till Sovjetunionen och fängslats. Den svenska regeringen trodde motsatsen, eftersom det var vad makthavarna i Kreml påstod. Tyvärr tog det tolv år innan den sovjetiska lögnen motbevisades. När det väl hände kom sanningen ändå inte fram. Nya vittnen kom och gick, de flesta galningar och mytomaner. Hoppet tändes, sår revs upp och mörkret föll igen. Gång på gång. Till slut orkade inte föräldrarna längre.

Fredrik von Dardel hade länge varit aktiv i dödshjälpsdebatten. Det var en djup tragedi, men ingen överraskning, när Fredrik och Maj valde att själva avsluta sina liv i februari 1979. Deras sista vädjan var ett uppdrag till Guy och Nina: För kampen vidare och lev i övertygelsen att Raoul fortfarande är vid liv, om så krävs ända fram till millennieskiftet.

De skulle hålla det löftet – med råge.

Foto: Jan Collsiöö

Scenen är ett mötesrum i sovjetiska utrikesministeriets representationsvilla i utkanten av Moskva. Året var 1989 och syskonen Nina Lagergren och Guy von Dardel hade flugit till Moskva på inbjudan av säkerhetstjänsten KGB. Det sena åttiotalets sovjetiska töväder hade öppnat dörrar. Ett genombrott verkade vara på gång.

Det var en fruktansvärd känslopress. Raouls privata minnen. Och hans handstil!

Plötsligt reste sig en KGB-general och överräckte en trälåda till Nina. Han hjälpte henne också att öppna den. Syskonen fick en chock. Där låg Raoul Wallenbergs pass, hans telefonbok från 1944, hans kalender och andra tillhörigheter.

Generalen sträckte fram en penna. Om Nina Lagergren bara signerade ett papper så var klenoderna deras.

– Det var en fruktansvärd känslopress, berättade Nina för mig för några år sedan.

– Raouls privata minnen. Och hans handstil!

Men KGB visste inte vem de hade att göra med. Nina samlade sig. Hon visste att en underskrift skulle vara detsamma som att bekräfta broderns död. Utan några bevis.

Foto: Arthur Max

Hon la ned pennan och sköt papperet osignerat ifrån sig. En upprörd KGB-general tog tillbaka allt, stängde lådan och bar bort den.

Att de till sist ändå fick Raouls tillhörigheter med sig hem är en helt annan historia.

– Hon har en enorm inre styrka. Hon gör aldrig någonting halvhjärtat. Nina var min pappas favoritkusin och jag förstår varför, säger hennes kusinbarn, finansmannen Sven Hagströmer, som lekte hemma hos Lagergrens när han var liten.

Nära vännen och samarbetspartnern Anna Belfrage tecknar bilden av en kvinna som helst inte står i rampljuset själv, men som ofta är den starkaste och viktigaste spelaren i bakgrunden.

– Hon är liksom ingen blomma på väggen. Hon ger sig aldrig. Där tror jag att hon har många drag gemensamma med Raoul Wallenberg. De är ju syskon. När man ser Nina in action tycker jag ibland att man får en känsla för hur det kom sig att han lyckades så väl i Budapest.

Nina Lagergrens dotter Mi Ankarcrona ordnar kaffe och kakor. Vi sätter oss på glasverandan, som har utsikt över den soldränkta båtbryggan vid Värtan. Mis dotter Cecilia Åhlberg bubblar av barndomsminnen.

Foto: Fredrik Funck

– Vi tyckte alltid du var så stark, mormor. Du flyttade stenar och grävde diken i trädgården. Sydde massor gjorde du också. Har du inte sytt allas studentklänningar? Och minns du mina åttiotalsjeans med hål i, som du sydde lappar på?

Få har träffat så många presidenter och premiärministrar som Nina Lagergren. Maken Gunnar var riksmarskalk vid hovet i sex år, med allt vad det innebär av internationell representation. Och de senaste decennierna har många prominenta världsledare velat skaka hand med Raoul Wallenbergs syster.

Nina Lagergren är inte den som låter sig bländas. Hon har lärt sig. Hon vet att de flesta potentater försvinner så fort kamerorna har slocknat. Nina säger att för henne är det bara familjen som har verklig tyngd.

Foto: Thomas Karlsson

I den långa kampen för Raoul blev arbetsfördelningen naturlig mellan henne och brodern Guy. Forskaren Guy lade sin kraft på arkiven, på att försöka ta reda på vad som hänt, Nina på att lyfta Raouls gärning som en förebild för nya generationer. Bryr hon sig om något i dag, så är det skolsatsningarna kring mänskliga rättigheter från stiftelsen Raoul Wallenberg Academy.

Familjen tog häromåret det stora steget att begära Raoul Wallenberg dödförklarad. Men det betyder inte att de lagt ned kampen för att få veta sanningen om hans öde. ”Det är väl det minsta man kan begära. Vad kan det skada nu? Vad har Ryssland att förlora?”, sa en uppgiven Nina Lagergren när jag frågade henne för några år sedan.

Nu är hon uppfylld av nyheten att Sveriges Television hittat rörliga bilder på Raoul Wallenberg från 1940 i sitt arkiv. De första någonsin.

– Det var otroligt gripande, en välsignelse, säger Nina.

– Att plötsligt få se hela Raouls rörelsemönster, efter så många år av nonexistence. Det var magiskt.

Tror du att vi någonsin får klarhet i hans öde?

– Det är en stor fråga…

Nina lutar sig tillbaka, reflekterar.

– … men det här med filmen visar väl att vad som helst kan hända.

  • Läs mer:

Första filmen på Raoul Wallenberg hittad efter 77 år

Mer om Raoul Wallenberg

Fynd i arkivet

Skärmdump från svt.se

Den 25 sekunder långa filmsekvensen hittades nyligen i SVT:s arkiv. Filmen är inspelad i samband med en hemvärnsövning 1940, och är första gången någonsin som Raoul Wallenberg, då 29 år, fångats på film. Det var den ungersk-svenske Wallenbergforskaren Gellert Kovacs som upptäckte filmen, när den av en slump användes i ett inslag i SVT:s Kulturnyheterna.

Nina Lagergren

Nina Lagergren föddes 1921 och bar som barn efternamnet von Dardel.

Hon har en fil kand i konstvetenskap och är för den svenska allmänheten mest känd som halvsyster till Raoul Wallenberg.

Nina Lagergren var gift i över sextio år med Gunnar Lagergren, en av världens mest framstående internationella skiljedomare.

År 2001 var Nina Lagergren med och grundade Raoul Wallenberg Academy.

Raoul Wallenberg

Raoul Wallenberg, född 1912, var en svensk affärsman och diplomat.

Hösten 1944 tjänstgjorde han som andresekreterare vid svenska legationen i Budapest, ansvarig för en större svensk-amerikansk räddningsaktion för de ungerska judarna.

Han arresterades i januari 1945, fördes till Lubjankafängelset i Moskva och återvann aldrig sin frihet.

Hans öde har förblivit oklart.

Raoul Wallenberg dödförklarades 2016, på familjens begäran.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.