Redan samma kväll som planet sköts ned satte militär och hutu-milisen Interhamwe upp vägspärrar i Kigali och började mörda tutsier. Det hördes skottlossning i nattmörkret, och precis som John Ntarindwas föräldrar befarat kom turen snart till dem. Klockan nio på morgonen dagen efter attentatet mot presidenten hade hemmet omringats av ett stort antal hätska män beväpnade med machete, påkar, spikklubbor och skjutvapen.
De var grannar. Folk som John Ntarindwa kände igen. Personer hans pappa umgåtts med. Mobben drev ihop ett 20-tal familjemedlemmar och närboende på gårdsplanen framför huset och sköt sedan rakt in i samlingen innan de slutförde massmordet med machete. Startsignalen var ett skott i luften som sköts av en man iklädd en knälång jacka. Enligt John Ntarindwa, den enda som överlevde, var den mannen Sylvere Ahorugeze.
– Jag såg honom till och med tidigare, när de höll på att slita ut folk från husen för att samla upp dem här, berättar John Ntarindwa för DN i hemmet i Kigali.
Sylvere Ahorugeze var sannolikt en av de första att höra talas om attentatet mot president Habyarimanas flygplan. Han satt i sitt hem och åt middag när han som chef för landets luftfartsverk omedelbart efteråt blev uppringd av personalen i trafiktornet på flygplatsen. För sin fru konstaterade han att landet drabbats av en katastrof. Sedan försökte han ringa sin chef, transportministern, men ministern gick inte att få tag på.
Nästa morgon vaknade Sylvere Ahorugeze vid sjutiden som vanligt. När han försökte ta sig till jobbet blev det dock stopp. Bara drygt 200 meter från hemmet fanns en vägspärr, och det gick inte att få tag på transport in till staden. I stället vände han hem, där han satt och sörjde situationen ett tag innan han gick ut för att träffa sina grannar vid klockan 10 eller 11.
Enligt Ahorugeze förekom inga våldsamheter på hans gata. Grannarna diskuterade hur de skulle kunna skydda dem i kvarteret som var tutsier. Ahorugeze gick ingenstans. Han gick aldrig över till nästa gata där massakern på John Ntarindwas familj ägde rum. Faktum är att han aldrig besökt deras hus, aldrig varit vän med Ntarindwas pappa. Han har aldrig hållit i ett vapen, aldrig varit hutu - extremist. Alltihop är ren lögn, hävdar han.
– Det är den rwandiska regeringen som använder honom (mot mig), säger Sylvere Ahorugeze när DN träffar honom i Kronobergshäktet där han suttit sedan han greps i samband med ett besök på Rwandas ambassad i Stockholm i juli i fjol.
Ingen vet exakt hur många människor som mördades under det 100 dagar långa folkmordet, men man brukar uppskatta dödstalet till mellan 800 000 och 1 miljon. Förövarna var kanske lika många. Folkmordets bödlar var ingen anonym militär utan grannar, släkt, vänner, lärare, läkare, familj till offren. De som inte själva mördade pekade ut tutsier för Interhamwemilisen, hjälpte till att fösa ihop offren i kyrkor och skolor för massmord, stal och plundrade.
I den rättsprocess som Rwanda driver för att ställa folkmördarna till svars har förövarna delats in i fyra kategorier. Till den första kategorin räknas de som planerade, organiserade och uppviglade till folkmord samt de som begick sexuellt våld mot offren. I den andra kategorin finns de som utförde folkmordet, i den tredje de som deltog men inte mördade, och i den fjärde de som plundrade eller förstörde offrens egendom.
Enligt utredarna på den rwandiska riksåklagarens särskilda enhet för jakten på förrymda folkmördare, genocide fugitive tracking unit, GFTU, är det framför allt personer som misstänks för folkmordsbrott av den högsta graden som befinner sig på flykt. De tillhörde det ledande samhällsskiktet under president Habyarimanas regim, och de hade tillgångar och kontakter att ta sig utanför landets gränser när rebellrörelsen RPF, under ledning av Rwandas nuvarande president Paul Kagame, slutligen tog makten i landet i början av juli 1994.
För närvarande har GFTU ögonen på runt 400 av tusentals misstänkta folkmördare som befinner sig utanför landets gränser, varav de tror sig ha lokaliserat omkring 60. Den FN-stödda Rwandatribunalen i Arusha i Tanzania, som sattes upp efter folkmordet för att pröva själva arkitekterna bakom dådet, söker fortfarande13 personer. Många av dessa gömmer sig troligtvis i Europa och Nordamerika samt på den afrikanska kontinenten.
– Det är väldigt svårt att få reda på var de befinner sig, särskilt som många av dem har bytt till falska namn, säger Jean-Bosco Mutagana, GFTU:s 37-årige chefsutredare.
GFTU:s kontor är inhyst i två prydliga villor i en av Kigalis mer fashionabla stadsdelar, men där finns ingen lyx. Personalen består av endast fyra åklagare och tre poliser. Utredningen om Sylvere Ahorugeze ryms i fem pärmar, och enligt Mutangana har han inte bara deltagit i massakern på John Ntarindwas familj utan även varit med och planerat och uppviglat till attackerna på tutsier i grannskapet och delat ut vapen till angripare.
Stora delar av utredningsarbetet har skett i samarbete med polisen i Danmark, där Sylvere Ahorugeze levt som flykting sedan 2001 och där han först greps 2006 efter en efterlysning från Interpol. Den danska polisen gjorde sju besök i Rwanda och förhörde ett stort antal vittnen, men väckte till slut att inte åtal eftersom man ansåg att bevisen inte räckte för fällande dom. De rwandiska utredarna, som eftersökt Ahorugeze sedan 1997, gör en annan bedömning.
– Om vi anser att bevisen håller i Rwanda så tror jag att de håller i Danmark, men jag respekterar deras beslut, säger riksåklagare Martin Ngoga.
Svenska riksåklagaren, Högsta domstolen och regeringen har samtliga gjort bedömningen att misstankarna mot Sylvere Ahorugeze är tillräckligt starka för att hans fall bör prövas i domstol. Huruvida bevisen räcker för fällande dom har man i beslutet om utlämning inte behövt ta ställning till. Knäckfrågan har varit huruvida Ahorugeze kan få en rättvis rättegång i hemlandet eller om han i stället bör ställas inför rätta i Sverige.
Torsdagens regeringsbeslut att Ahorugeze ska utlämnas till Rwanda går på tvärs mot den bedömning flera andra europeiska länder gjort tidigare.
Endast en vecka före det svenska beslutet meddelade Schweiz att landet inte lämnar ut en misstänkt folkmördare. Högsta domstolen i Storbritannien tog ett liknande beslut i april i år, och i Finland har man nyligen inlett en rättegång mot en folkmordsmisstänkt rwandier i stället för att lämna ut honom.
Samtliga gör bedömningen att rwandierna inte kan få en rättvis rättegång i hemlandet, en slutsats som även domarna i Rwandatribunalen i Arusha tidigare dragit. Den svenska regeringen hänvisar dock till de juridiska reformer som Rwanda genomfört på senare tid, genom vilka man bland annat avskaffat dödsstraffet helt och hållet och livstids isolering för misstänkta som utlämnats från andra länder. Rwandierna hoppas på ett trendbrott.
– Vi tror att andra länder kommer att ta Sveriges exempel på allvar och göra på samma sätt, och förvägra förrymda folkmordsmisstänkta personer med blod på sina händer möjligheten att leva fritt och bekvämt i dessa länder, säger justitieministern Tharcisse Karagurama.
Hittills har Rwanda prövat över en miljon fall av misstänkta folkmordsbrott av de lägre graderna i så kallade gacaca -domstolar, en enklare juridisk process som bygger på traditionella bydomstolar och som fått hård kritik av flera internationella människorättsorganisationer för bristande rättssäkerhet. Rättegångarna genomförs ofta snabbt, domarna är inte utbildade jurister och de anklagade har som regel inte hjälp av advokat.
Cirka 15 000 fall av den allvarligare graden av folkmordsbrott har istället prövats i landets vanliga domstolar, men det senaste året har man av praktiska skäl även börjat pröva några av de allvarligaste fallen i gacaca -domstol. Vid en rättegång i staden Gitarama i veckan dömdes bland annat en före detta skolinspektör och tidigare borgmästare mot sitt nekande till livstids fängelse i isolering för att ha pekat ut ett antal lärare som var tutsier för mördarna.
Detta trots att han sade att han inte blivit informerad om anklagelserna förrän på själva rättegångsdagen samt att ett tiotal vittnen, däribland lärare som överlevt, tog honom i försvar. En särskild lag från i fjol innebär att folkmordsmisstänkta rwandier som lämnas ut ska prövas i vanlig domstol och inte kan dömas till livstids isolering. Human Rights Watch anser dock att ingen misstänkt bör lämnas ut till Rwanda så länge straffet finns kvar över huvud taget.
Rwanda ger i dag intryck av att vara ett relativt välskött och säkert land, och åtminstone i Kigali sluter landets välklädda och välutbildade elit upp bakom president Kagames ambition att göra Rwanda till föredöme för Afrika. Nyligen stängdes dock BBC:s lokala sändningar ner för att ha tillåtit diskussion om folkmordet, och Sverige avbröt i fjol sitt bistånd till Rwanda i protest mot landets stöd till rebeller i grannlandet Demokratiska republiken Kongo.
Till östra Kongo flydde många av förövarna i folkmordets slutskede, varifrån en del fick hjälp av aningslösa internationella hjälporganisationer att ta sig som flyktingar till Europa och Nordamerika. Kvar i östra Kongo finns i dag en ombildad hutu -milis, FDLR, som terroriserar civilbefolkningen och enligt Rwanda utgör ett fortsatt säkerhetshot mot landet. Det finns också utlandsbaserade organisationer som på nätet ifrågasätter den ”ensidiga” beskrivningen av folkmordet 1994 och som aktiv lobbar mot utlämning av folkmordsmisstänkta.
Sylvere Ahorugeze hävdar att han kommer att dödas om han skickas tillbaka till hemlandet, och han har anmält regeringens utlämningsbeslut till Europadomstolen. Åtalet mot honom är en komplott från den rwandiska regimen, hävdar han, därför att han som försvarsvittne vid Rwandatribunalen för några år sedan berättade att han ansåg att RPF låg bakom attentatet mot president Habyarimanas flygplan.
– Jag är förvånad, jag trodde inte Sverige skulle göra såhär. När jag kom hit för att förnya min frus pass visade jag myndigheterna alla mina dokument, säker på att (den danska) utredningen redan hade gjorts och frikänt mig, säger Sylvere Ahoruguze om utlämningsbeslutet.
Han hävdar att huvudvittnet, John Ntarindwa, ljuger för att få pengar. Ahorugezes systrar har varit tvungna att sälja familjens hus i Kigali för att betala skadestånd till Ntwarinda sedan Ahorugeze i sin frånvaro dömts i en gacaca-domstol för den lägsta graden av folkmordsbrott, förstörelse av egendom. Anklagade som inte dyker upp efter tre inkallelser prövas ändå.
– Jag är glad att han ska komma hit. Det är jag som anklagar honom, och jag tänker möta honom. Jag är säker på att han kommer att skämmas för att ha försökt döda någon som överlevde, säger John Ntarindwa.