Det är de tysta barnen som socionomen Karin Bergelv känner mest för. Det som börjar med hummanden i andra luren och som 5–6 samtal senare kan leda fram till att barnet vågar tro att hon eller han inte måste bära det tunga själv.

De frivilliga ”jourarna” och de fast anställda ombuden som svarar i telefonen måste släppa att barnet kanske blir misshandlat senare den kvällen.

– Respektera anonymiteten, tvinga aldrig fram uppgifter och ring inte föräldrar, är några av reglerna som tillämpas. Jourarna är inga poliser, säger Karin Bergelv.

Bris ombud lyssnar men agerar inte på egen hand.

– Vi är som en låtsaskompis. Vi utgår helt från deras berättelse och försöker ge dem strategier för att klara sig. Om vi agerar så är det bara på barnets direkta uppdrag, och vi ringer endast myndigheter.Det är alltid barnet som ringer Bris, aldrig tvärtom.

För en del är telefonsamtalet ett sätt att släppa ut ångesten. I stället för att skada sig själva ringer de, om och om igen.

– Då ska vi prata om Melodifestivalen och annat vardagligt med dem, och inte gräva i varför de mår dåligt, säger Karin Bergelv.

Både Karin Bergelv och Bris generalsekreterare Göran Harnesk anser att barnen i dag har färre kontakter med vuxna som de kan prata med.

– Skolorna har dragit ned på kuratorer och den typen av resurser till ett absolut minimum, och när det gäller socialtjänsten i kommunerna är det ett lotteri, en del har inte en fungerande socialjour, säger Göran Harnesk.

I dag presenteras Bris rapport för 2010. Med drygt 115.000 kontakter är det fler än någonsin som ringt.

Samtidigt håller Sverige på att bli omkört av andra länder, som till exempel infört dygnet-runt-telefonlinjer för barn.

På 40-årsjubilerande Bris kravlista står därför att införa dygnet-runt-linje för barnens jourtelefon, att inrätta ett barnfridscentrum och att rättsväsendet ska ta barnens berättelser mer på allvar.