Resursbrist ger långa köer

Publicerat 2002-06-27 20:41

Barn och Ungdomspsykiatrin i Frölunda i Göteborg har landets längsta köer enligt barnombudsmannen. Man arbetar med att korta dem, men bedömer själva att det kommer att ta lång tid att komma ner i rimlig väntetid.

Skriv ut Tipsa Textstorlek

0 kommentarer
0 Bloggar

Som värst kan man få vänta 104 veckor, två fulla år, innan man kommer under behandling.

- Vi går mer och mer över till metoder med korttidsbehandling och det innebär att de flesta som kommer hit inte behöver vänta 104 veckor. Men som i annan sjukdom måste vi prioritera och efter 90-talets nedskärningar och blir det så att rena akutfall som djupt deprimerade tonåringar eller tonåringar med stor självmordsrisk, kommer de i första hand, säger Björn Rasmussen, psykolog på BUP i Västra Frölunda.

Han påpekar att man i Göteborg under 90-talet gjorde sig av med i stort sett alla behandlingshem och även skar ner personalstyrkan kraftigt. På BUP i Frölunda har man två behandlingsteam på flera folkrika stadsdelar.

- Men jag är glad att debatten kommer upp och jag gillade BO:s artikel och hennes sätt att resonera, säger Björn Rasmussen.

Arne, styvpappa till en tonåring med damp och adhd, kan skriva under på att väntetiderna är långa:

- Vi tyckte vår situation var mycket akut. Grabben hade stora problem i skolan och kunde inte styra sina impulser. Han kom in i ett kriminellt gäng och det finns minst 20 polisanmälningar och en massa som inte är anmält mot honom. När vi långt om länge fick ett inledande samtal med BUP erbjöd de oss behandlingstid som väl var nästan två år framåt i tiden.

Arne nöjde sig inte med det utan lyckades efter omfattande bråk och stök med skola, socialkontor och andra instanser få de nödvändiga undersökningarna på annat håll. Sonen är nu placerad på skola på annat håll i Sverige. Det verkar gå bra och familjen försöker nu få en lägenhet i någon av kranskommunerna för att han ska bli av med det destruktiva gänget.

- Men det värsta är inte BUP utan socialkontoret och bristen på samordning mellan skola, social och vård. Vi har varit på hur många möten som helst där folk talat om vad de tycker bör göras, men ingen som GÖR någonting. Jag råder alla som hamnar i den här situationen att skaffa sig skriftligt på allt som sägs och lovas, annars är det ingenting som gäller, säger han trött.

Tord Ivarsson, överläkare och tillföreträdande verksamhetschef för barnpsykiatrin i Göteborg ger honom delvis rätt.

- Mycket av det som hamnar på BUP i Frölunda skulle kunnat stanna på skolan om skolhälsovården varit vad den borde varit och skolan anpassat situationen för de här eleverna. Men skolpsykologerna försvann från skolorna under nedskärningarna och anlitas av skolorna enligt ett köpa/säljasystem och jag vet hur oerhört få timmar de anlitas.

En annan svårighet är bristen på personal. Det senaste decenniets forskning om damp/adhd har inneburit att man förstår och kan hjälpa barnen bättre, men också att man behöver neuropsykiatrisk personal och sådan är det ont om.

- Jag tycker också att Frölunda missgynnats i resursfördelningen. Vi har inga mekanismer för att fördela om efter behoven och det dominerande intresset från politiskt håll är att till varje pris hålla budgeten. Men det ger orimliga skillnader både mellan olika platser i regionen och mellan till exempel Stockholm och Göteborg. Det senaste jag hörde om från regionen var att man i en tjänstemannapromemoria säger att det inte behövs någon resursförstärkning, säger Tord Ivarsson.

Inom Göteborg är skillnaderna stora. Mottagningen i Angered har i stort sett ingen kö. Det kan bero på en något bättre personaltilldelning, men i Angered hävdar man att det huvudsakligen beror på arbetssättet. Man kan i allmänhet erbjuda ett första samtal inom två till tre veckor och snart efter det inleda behandling. Ungefär 70 procent av fallen kan man klara med upp till fem besök, medan bara cirka åtta procent kräver mer än 20 besök.

- Vi har alltså även mycket långvariga vårdinsatser men de är ganska få. En anledning till att vi klarar detta är ett smidigt samarbete med de kontaktteam vi har på skolorna. Det var också en av anledningarna till att vi klarade av de stora behoven efter brandkatastrofen, säger Marie Hellsten, socionom och psykoterapeut på BUP i Angered.

Peter Sandberg