Det var den 21 oktober 1950. 36 personer, 35 män och en kvinna, samlades hos en vän i Solna för att tillsammans bilda en svensk sektion av den danska organisationen Forbundet af 1948. F-48 hade, som namnet antydde, startats två år tidigare som en intresseorganisation för homosexuella. Vid 1950 hade föreningen fått flera svenska medlemmar och idén om en svensk avdelning hade tagit form.
Två år senare bröt sig den svenska sektionen ut ur det danska förbundet och tog namnet Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL. Namnet skulle 2007 ändras till Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter.
Men den nya organisationen kämpade för att hitta sin roll i det svenska samhället. Med undantag för de första, trevande åren fungerade RFSL under 50- och 60-talen framför allt som en social plattform för homosexuella.
– Vid den här tiden var homosexualitet helt tabubelagt. Att komma ut som homosexuell var väldigt riskabelt. RFSL fungerade som ett andningshål och ett sätt att komma i kontakt med andra personer, säger folkpartisten Martin Andreasson, som varit engagerad i RFSL och var redaktör för boken ”Homo i folkhemmet” som kom ut vid RFSL:s 50-årsjubileum för tio år sedan.
Organisationen anordnade under 50- och 60-talen fester och aktiviteter. Man startade också Albatross, en slags korrespondensklubb där homo- och bisexuella i hela landet fick hjälp att komma i kontakt med varandra.a
Men de politiska frågorna fick i mångt och mycket stå åt sidan.
– Man försökte under de första åren. Bland annat kom man redan 1953 med ett krav på att homosexuella skulle få ingå äktenskap. Men de här frågorna var mycket kontroversiella även internt inom organisationen. Många var rädda för att klimatet skulle hårdna ytterligare om RFSL hade en för tuff framtoning, säger Martin Andreasson.
Den 28 juni 1969 stormade polisen i New York baren Stonewall Inn – en bar som gjort sig känd för att tillåta homosexuella gäster. Det var långt ifrån första gången polisen genomförde en razzia i lokalen, men den här blev den berömda droppen som fick bägaren att rinna över. Besökarna slog tillbaka. Upploppen spred sig under natten och kravallerna kom i efterhand att kallas startskottet för den moderna hbt-rörelsen. Året efter hölls den första Pridefestivalen, i San Francisco, som stöd till dem som deltog i kravallerna.
Kravallerna blev också drivkraften till den radikalisering av gayrörelsen som skulle komma att ske i Sverige.
– Debatten efter Stonewallkravallerna betydde oerhört mycket för att vi skulle få en mer aktivistisk och politisk hbt-rörelse, säger Martin Andreasson.
En av de drivande bakom förändringen i Sverige var Stig-Åke Petersson. 20 år gammal, ung och arg som han själv beskriver sig, var han missnöjd med RFSL:s arbete.
– Vi tyckte att organisationen var mossig. Medelåldern i styrelsen var hög och de var inte så förtjusta i det här lite mer aggressiva sättet att jobba på som man kunde se på andra håll i världen. Många av dem levde på sätt och vis i en ganska trygg värld med ett socialt nätverk och inga stora problem med förföljelser. De var rädda att om vi började ställa krav skulle det förändras, berättar han.
Men vid ett extrainsatt årsmöte i januari 1971 antogs, trots motståndet, en rad formella förändringar av organisationen. RFSL fick en mer utåtriktad och politisk profil och en ny styrelse valdes.
– En av de viktigaste frågorna som vi drev var att åldersgränsen för sexuella relationer mellan personer av samma kön skulle sänkas från 18 år till 15, vilket var gränsen för heterosexuella par. Det blev en viktig fråga eftersom det återspeglade att samhället såg olika på kärlek och kärlek, säger Stig-Åke Petersson.
1973 gjorde riksdagen ett uttalande som enligt många skulle bana väg för en rad förändringar i lagstiftningen. I lagutskottets betänkande angående förändringar av giftermålsbalken fanns visserligen inga reformer som rörde homosexuella, men riksdagen slog fast att ”samlevnad mellan två parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform”.
– Uttalandet blev en viktig milstolpe eftersom politikerna därefter hade mycket svårt att argumentera mot följdfrågor som ”varför har vi i så fall en högre åldersgräns för sexuella relationer?”, eller ”varför får vi inte registrera samlevnad på samma villkor som heterosexuella?”, säger Martin Andreasson.
En rad lagförändringar följde också. 1978 sänktes åldersgränsen för sexuell samlevnad för personer av samma kön och 1979, bland annat efter att ett 30-tal demonstranter ockuperat trappan inne på Socialstyrelsens kontor i Stockholm, avskaffades sjukdomsklassificeringen av homosexualitet.
Under 1980-talet spelade RFSL enligt många en avgörande roll i att minska smittspridningen av hiv. Tack vare sina kontakter med utländska hbt-organisationer fick de snabbt information om den nyupptäckta sjukdomen, och RFSL var bland annat före de svenska myndigheterna med att rekommendera homosexuella män att inte lämna blod innan man visste mer om sjukdomen.
– På 80-talet var det fortfarande lite kontroversiellt att prata om sex, och speciellt om att bögar hade sex. Det var mycket skygglappar på myndigheterna och man visste inte hur man skulle tackla de här frågorna. På RFSL kände man till hur subkulturen fungerade och kunde använda den information till att göra något vettigt, säger Stig-Åke Petersson.
1994 kom partnerskapslagen – ytterligare en viktig seger, som sedermera banade väg för den könsneutrala äktenskapslag Sverige fick i fjol.
I dag är RFSL en av de tyngsta aktörerna inom sexualpolitiken. Organisationen har vunnit pris för sin lobbyförmåga och är en av de starkaste hbt-organisationerna i världen. De enorma framgångar som RFSL vunnit sedan den nya inriktningen 1971 kan delvis tillskrivas den allmänna förändring i synen på könsroller och sexualitet, och det uppbrott från en konservativ livsstil, som hela västvärlden gick igenom under 60- och 70-talen.
Men framför allt handlar det om individer. Homo-, bi- och transpersoner som tvingade fram en öppenhet som det svenska samhället dessförinnan förtryckt.
– På 70-talet hade man fått nog. Många gick ut i medierna och berättade om sin sexuella läggning, och det hade en positiv påverkan på medierapporteringen, säger Stig-Åke Petersson.
Allt fler ställde upp i intervjuer i tv och tidningar, skrev insändare och kontaktade politiker.
– Deras insatser ändrade hela spelplanen. Nu tvingades politiker och journalister till samtal med homosexuella, öga mot öga. Ju fler homosexuella som vågade leva öppet, desto mer tvingades samhället att förhålla sig till deras situation, säger Martin Andreasson.
– På 70-talet var det fortfarande så att de flesta trodde att de inte kände någon homosexuell. Till och med på 90-talet var det en sensation när någon offentlig person kom ut. I dag är det ganska odramatiskt, och den förändringen är enorm och fantastisk.
Men många problem och orättvisor kvarstår fortfarande, säger Ulrika Westerlund, som i dag är förbundsordförande på RFSL.
Hon tror att organisationen kommer att fortsätta att fylla en viktig funktion som ett sexualpolitiskt organ, såväl som en organisation för mänskliga rättigheter och som en social plattform.
– På många mindre orter är de fester RFSL anordnar de enda festerna för hbt-personer.