Var det några överraskningar i den utrikespolitiska debatten?
– Det mest överraskande var nog oppositionspartiernas alternativa presentation av vad de är överens om på utrikesområdet som lämnades ut inför riksdagsdebatten. Den var 20 sidor lång men innehöll ingenting om Sveriges kanske två viktigaste utrikespolitiska engagemang, EU och Afghanistan. Genom att komma ut med det dokumentet just i dag la de rödgröna i praktiken upp bollen på straffpunkten för Carl Bildt i riksdagsdebatten.
– Bildt kunde vifta med de rödgrönas papper och prata om "rödgrön röra".
Regeringen tog för första gången upp Dawit Isaak i utrikesdeklarationen. Har det någon betydelse?
– Ja, utrikesdeklarationen betraktas som ett viktigt dokument av andra länder. Och det är sällsynt att man tar upp individuella fall i sådana.
– Regeringen har hittills sagt att den ägna sig åt "tyst diplomati" i fallet Dawit Isaak. Men när den utrikesminister nu tar upp det i utrikesdeklarationen är det en upptrappning i den diplomatiska hanteringen och en signal om skärpt tonläge mot Eritrea.
– Men det betyder ju inte att man tagit något steg närmare en frigivning av Isaak. Det finns inget som talar för att regimen i Eritrea förändrar sin inställning på grund av detta.
Det sägs väldigt lite om Ryssland i utrikesdeklarationen. Hur ska det tolkas?
– Ja, och så var det i fjol också. I utrikesdeklarationen från 2008 varnade regeringen för att utvecklingen i Ryssland gick i "auktoritär riktning".
– Sedan kriget mellan Ryssland och Georgien har Sverige och hela EU haft svårt att bestämma sig för hur man ska bemöta Ryssland. Till slut har man bestämt sig för att det är viktigt att ändå försöka utveckla relationerna; EU-toppmötet i Stockholm i höstas var ett första steg.
– Det är väl därför regeringen väljer att inte säga någonting i den här utrikesdeklarationen. Dessutom är ju tongångarna mellan regeringspartierna olika, där Folkpartiet kräver ökade resurser till försvaret för att bättre kunna försvara Gotland vid ett eventuellt ryskt angrepp.
Sedan förra årets utrikesdeklaration har ju EU:s Lissabonfördrag trätt i kraft, där det finns långtgående åtaganden om att medlemsländerna ska ställa upp för varandra vid angrepp. Men det sägs inget om vad det betyder för alliansfriheten i regeringens deklaration?
– Jo, det finns en formulering om det. Det står att "den säkerhetspolitiska linje ligger fast". Det är en hänvisning till överenskommelsen över blockgränsen om säkerhetspolitiken, där det också står att Sverige är "alliansfritt".
– Men samtidigt understryker Carl Bildt i årets utrikesdeklarationen att Lissabonfördraget innebär ett "avgörande steg" och att Sverige inte ska förhålla sig passivt vid ett angrepp mot ett annat medlemsland eller ett annat nordiskt land.
– Att Sverige kallar sig alliansfritt står i dag främst för att vi inte är fullvärdig medlem i militäralliansen Nato.
Hur stora skillnader är det egentligen mellan regeringen och de rödgröna? Hur skulle det ha låtit om det stått en rödgrön utrikesminister och läst upp en utrikesdeklaration?
– Socialdemokraternas Urban Ahlin inledde debatten med att deklarera att det är mycket som har är helt överens om med Carl Bildt. Och det stämmer verkligen.
– Om det hade varit en S-regering som skrivit utrikesdeklarationen skulle skillnaden inte ha varit särskilt stor. I frågor som Afghanistan och EU står de borgerliga partierna och Socialdemokraterna nära varandra.
– Men hur en utrikesdeklaration skriven av de rödgröna tillsammans skulle se ut är svårare att förutse. Vänsterpartiet har valt att profilera sig allra hårdast på det utrikespolitiska området i förhandlingarna mellan de tre partierna. När det gäller den svenska truppen i Afghanistan fortsätter partiet att kräva att den ska tas hem omedelbart.
– Det är nog först efter V-kongressen i maj som vi får besked om partiet är berett att kompromissa ihop sig med S och MP om hela utrikespolitiken.
– Men i en regeringsförhandling mellan de rödgröna partierna i höst kommer nog ändå Vänsterpartiet att tvingas backa mest på utrikesområdet, och i slutändan kommer inte utrikespolitiken att skilja sig särskilt mycket oavsett vilken regering det blir.