Sverige

Ryssland tillämpar ”sjätte generationens” krigföring

Såväl statsminister Stefan Löfven som överbefälhavare Sverker Göranson aktar sig mycket noga för att peka ut nationaliteten på den mindre ubåt som i oktober utsatte Sveriges territorium för en ”grov och oacceptabel kränkning”. Vid fredagens särskilt inkallade presskonferens i Rosenbad nämnde de inte heller Ryssland, den främmande makt som alla omedelbart har på tungan när en undervattensoperation pågår i svenska skärgårdar.

Men när ÖB Göranson strax efteråt begav sig till nyhetsbyrån TT:s lokaler med utsikt mot Stockholms vackra hamninlopp, för att vid ett seminarium prata med en grupp journalister, ägnade han sig liksom av en händelse åt Rysslands nya, aggressiva beteende – i Ukraina, övriga Europa och med underrättelseoperationer i Sveriges närområde. Även om han betonade att man inte kan ”sätta likhetstecken” mellan den aktuella kränkningen och det tilltagande hotet från Ryssland, undgick det ingen att det för den svenska försvarsledningen finns en nära koppling mellan dessa två saker.

Sedan den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund i Karlskronas skärgård i slutet av oktober 1981 har ingen ubåtskränkning kunnat fastslås så säkert som denna. Skillnaden mot den gången: inget utpekande av ansvarig nation. Enligt Göranson skulle det inte kunna ske med mindre än att ubåten tvingas upp till ytan. Och det var inte den svenska marinen i närheten av att göra.

Eftersom Sverige inte pekar finger mot någon särskild främmande makt lär kränkningen inte få följder för relationerna med något grannland.

Däremot är händelsen ett uttryck för att det säkerhetspolitiska läget dramatiskt har skärpts i Östersjöområdet.

– Det finns i dag en ny normalbild, och vi har under 2014 sett ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte som är helt framdrivet av Ryssland. De har distanserat sig från vad som gäller i internationell rätt, särskilt våldsförbudet, sade Göranson.

Av ÖB:s ord framgick att den svenska försvarsledningen noga har analyserat den nya offensiva ryska maktpolitiken under Vladimir Putin. Han framhöll att det ryska agerandet mot Ukraina, först annekteringen av Krim och sedan den militära interventionen i östra Ukraina, strategiskt sett var förutsägbar. Det var framtidens ”sjätte generationens” krigföring, som sker delvis i smyg, och med hjälp av väldiga informationsresurser. Uppenbarligen hade den ryska försvarsmakten dragit lärdom av krigsföretagen i Tjetjenien (1999–2001) och Georgien (2008), som avslöjade stora brister i krigsledningen.

– Men taktiskt var det ryska handlandet i Ukraina oförutsägbart. Man handlade snabbt, med hög grad av brutalitet och med hög tolerans mot internationella fördömanden. De agerar utifrån att när möjligheten uppstår, så tar vi möjligheten att erövra territorium.

ÖB betvivlar inte att rysk militär opererar inne i Ukraina. Just som vid annekteringen av Krim i månadsskiftet februari–mars. Först i efterhand erkände Putin att det var specialförband som sänts in från Ryssland som stormade regeringsbyggnader på Krim.

– Vi kunde se, ända ner till förbandsnivå, att de var där, och vilka enheter de ryska militärerna tillhörde, sade Göranson.

Enligt ÖB:s uppfattning är Moskva inte i första hand ute efter att erövra Ukrainas hela landmassa, utan syftet med destabiliseringen är att knyta Kiev närmare sig och få kontroll över vad man uppfattar som sin intressesfär.

Den ambitionen uppfattas givetvis som ett hot mot fria småstater som Estland, Lettland och Litauen. Putins ord om att Sovjetunionens kollaps var förra århundradets ”största geopolitiska katastrof” har en olycksbådande klang för länder som i årtionden var inspärrade i den sovjetiska diktaturen.

Oron blev knappast mindre när Putin nyligen hyllade icke–angreppspakten mellan Josef Stalin och Adolf Hitler från den 23 augusti 1939, en allians som utlöste det andra världkriget och ledde till Sovjets långvariga ockupation av Baltikum.