Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Så blev ”Inte rasist, men…” en nätrörelse som gör avtryck

Det startade i en frustration över att fackföreningsrörelsen inte tog fajten på sociala medier. I dag har ”Inte rasist, men…” över 200.000 följare på Facebook. Grundaren Henrik Johansson berättar om vägen dit.

Riksdagsval i Sverige, september 2010. Rösterna är inte färdigräknade, men alla vet ungefär hur det kommer att sluta: Alliansen får fyra år till vid makten med Fredrik Reinfeldt som statsminister, alla partier förutom Moderaterna och Miljöpartiet backar och Sverigedemokraterna har för första gången lyckats ta sig in i riksdagen.

Partiledarna har börjat anlända till SVT:s studio och hämtas ute på Oxenstiernsgatan av programledaren Kristian Luuk, som denna kväll har i uppdrag att försöka sprida lite solsken medan han följer gästerna från Säpo-bilarna och in i sminket.

Socialdemokraternas Mona Sahlin, som har lett partiet till ett historiskt dåligt resultat, är arg och besviken och blir inte gladare av SVT:s bemötande, som Expressen den 24 september 2010 beskrev som ”...kramar, skämt och ett ’tröstbord’ bestående av choklad, te och Mia Skäringers bok ’Dyngkåt och hur helig som helst’”.

Sahlin avfärdar Luuks trevande ansatser till kontakt med ett: ”Det är en allvarlig kväll.” Hon får till svar: ”Ja, men det är väl kul?”

När Vänsterpartiets Lars Ohly kommer till studion är han på ännu sämre humör och Kristian Luuk försöker desperat nå fram till honom: ”Du verkade väldigt stark och glad när du höll ditt tal?”

Ohly nekar förstås och vem som helst kan se på hans trumpna kroppsspråk att han hellre vill slå näven i en vägg än att småprata med en skojig programledare.

Några sekunder senare inser Lars Ohly att Jimmie Åkesson sitter i sminket och vägrar gå in. Han vänder på en femöring. ”Vill du inte sminkas?” undrar Luuk oroligt och Ohly, som redan knallar bort i korridoren, replikerar: ”Nej, absolut inte!”

Foto: I Avesta följde den då 28-årige Henrik Johansson valvakan. Till vardags jobbade han på fackförbundet IF Metall men han hade även ordnat antirasistiska arrangemang och nyligen börjat, som han beskriver det, ”grotta ned sig i nätrörelsen kring Sverigedemokraterna”.

Valresultatet störde honom lika mycket som de flesta andra på den politiska vänsterkanten och på arbetsplatsen hade han sedan en tid tillbaka noterat att samtalet hade förändrats, framför allt kring människor med ickesvensk bakgrund – han uppfattade att främlingsfientligheten blev mer framträdande.

– Jag satt väldigt mycket i sådana diskussioner på mitt jobb, berättar Henrik Johansson. De här idéerna spred sig och det var många som tyckte att SD var det nya bästa. Jag surfade runt på nätet, dels för att jag sökte argument mot SD, dels för att jag ville bevaka rörelsen, av nyfikenhet och egenintresse.

En sajt dök ofta upp i konversationerna: Politiskt inkorrekt. Bloggen hade startats 2008 av en eller flera anonyma skribenter, handlade mestadels om invandrarrelaterad brottslighet och blev snabbt stor i den alternativa nyhetssvängen. Sajten kallade sig politiskt oberoende, men hade kopplingar till Sverigedemokraterna. Bland annat användes SD-riksdagsledamoten Kent Ekeroths bankkonto för att samla in pengar till driften.

Enligt statistikverktyget Alexa var Politiskt inkorrekt 2010 så välbesökt att den nästan kvalade in på 100-topplistan över landets mest populära sajter och det berodde delvis på att besökarna inte kom endast från de så kallade Sverigevännerna. Sådant som etablerade medier på grund av de pressetiska reglerna inte regelmässigt publicerar – som namn på misstänkta eller dömda brottslingar – väckte intresse även hos andra.

– Jag ville veta vilka som låg bakom sajten, säger Henrik Johansson.

2011, samma år som Politiskt inkorrekt lades ned och Avpixlat snart grundades som efterföljare, blev han facklig politisk assistent på IF Metall och tanken var att han skulle hjälpa fackförbundet att tackla frågor som det blödande stödet för Socialdemokraterna.

Vi tog ingen fajt. Så jag formulerade en idé om hur arbetarrörelsen kunde bli bättre i sociala medier. Det skulle vara ett kaxigt, ungt alternativ.

 

– De ville att jag skulle föreläsa om rasism på nätet, men jag fick inga direktiv. Jag satt ofta på mitt kontor och tänkte ”vad fan gör jag här?” Jag hade knappast föreläsningar varje dag och arbetarrörelsen var fruktansvärt dålig på att locka till sig unga. Jag började tänka att nätet var ett ställe där vi kunde ta större plats.

Han saknade en strid, begrep inte hur en fackföreningsrörelse kunde fungera utan den.

– Jag förstod aldrig den där slätstrukenheten, förklarar Henrik Johansson. Arbetarrörelsen är byggd på något slags kamp mellan arbete och kapital, men vi tog ingen fajt. Så jag formulerade en idé om hur arbetarrörelsen kunde bli bättre i sociala medier. Det skulle vara ett kaxigt, ungt alternativ.

Projektet gick ut på att bygga nätverk mellan unga människor. Han skrev utförligt om sina tankar och presenterade dem för ansvariga inom IF Metall. Han ville att förbundet skulle bemöta Sverigedemokraterna och sajterna som rörde sig i den världen, men även den politiska högern och intresseorganisationer som Svenskt Näringsliv. Efter några vändor ville förbundet dock inte vara med på tåget.

Foto:

Henrik Johansson behövde inte fundera länge på hur han skulle ta sin idé vidare. En representant för Alliansfritt Sverige, en blogg som hade startats 2006 för att skärskåda bland annat regeringen Reinfeldt, ringde och begärde ett möte och en tid senare träffades de på en krog i Vasastan.

 

Jag var lagom rättshaveristisk och förbannad och ville visa att det går att bygga en rörelse.

 

På plats fanns bland andra Kawa Zolfagary (grundare av den nu nedlagda Facebooksidan Vita kränkta män), några personer från Supermiljöbloggen och så Alliansfritt Sverige. De berättade att de hade varit i kontakt med Expo, som hade rekommenderat dem att tala med just Henrik om att starta en blogg som skulle bevaka SD.

– Det blev startskottet, förklarar Henrik Johansson. Jag var lagom rättshaveristisk och förbannad och ville visa att det går att bygga en rörelse.

Han lämnade IF Metall och fick med sig Anny Berglin och Niclas Jonasson i projektet. Anny, som ”hade legat i och tyckt saker”, fann han inom fackföreningsrörelsen i Östersund. Niclas hade en blogg och fanns på Twitter där han kommenterade Sverigedemokraterna.

– Jag sa att vi bör testa något annat. Att vi behövde få större genomslag. Det blev väldigt lyckat och vi söker på samma sätt i dag, människor som redan har engagerat sig ideellt hellre än oprövade kort.

Under några månader testade de sig fram och skrev texter medan de sökte formen och tonen och i april 2012 gick ”Inte rasist, men...” online. Stoffet hittade de på exempelvis Avpixlat och genom att hänga med i Sverigedemokratiska politikers sociala medier-flöden.

De publicerade 20–30 inlägg samtidigt och första dagen hade sajten 7.000 visningar.

Henrik Johansson, och senare även den it-ansvarige Simon Kjellberg, betalade alla omkostnader. Även när de någon gång har gjort fel – exempelvis publicerat en bild de inte får använda – har han betalat ur egen ficka.

Anny Berglin har i dag lämnat ”Inte rasist, men...”. Hon minns den första tiden med värme men säger också att det var otroligt mycket jobb.

– Jag trodde hela tiden att det skulle gå bra för oss, för det var ingen annan som skrev om SD som vi gjorde och vi upptäckte ganska snart att vi fick väldigt mycket uppmärksamhet, berättar hon. Det blev väldigt, väldigt många timmar. Jag jobbade natt på nummerupplysningen på den tiden och det var inte jättemycket att göra, så då kunde man sitta och skriva vid sidan om.

Anledningen till att hon valde att sluta på ”Inte rasist, men...” var att hon inte kände sig tillfreds med vart sajten var på väg.

– Jag tyckte att det hade blivit för mycket skratta åt och håna dumma Sverigedemokrater i stället för att skriva om deras politik. Jag tror att det har blivit bättre på senare tid, men det var en period då det var väldigt mycket trams, säger hon.

Skribenterna lade ned mycket tid och läsarantalet växte. De anmälde sig till en tävling anordnad av en pr-byrå, presenterade sin sajt och vann 100.000 kronor. Det tog inte lång tid innan de fick en idé om vad de ville göra med pengarna – genom byrån skulle de arrangera ett seminarium om näthat i Almedalen.

Inbjudna var Aftonbladets dåvarande chefredaktör Jan Helin, Anton Landehag, då ordförande i Ungdom mot rasism, och Sofia Mirjamsdotter, expert på sociala medier.

Vid det här laget hade ”Inte rasist, men...” fått fram flera nyheter som hade tvingat Sverigedemokratiska politiker att avgå. Det skrevs artiklar och gjordes inslag som hänvisade till sajten och snart var de större på Facebook än IF Metall.

Foto: Nicklas ThegerströmSeminariet ser Henrik Johansson som en vändpunkt, framför allt att en känd publicist som Jan Helin tackade ja. Han ville pressa Helin till att få även etablerade medier att skriva om Avpixlat och liknande bloggar. Helins motivering till att inte göra det, att sajterna skulle få onödig uppmärksamhet, höll han inte med om.

– Mot slutet av seminariet attackerade jag Jan Helins ego ganska hårt och anklagade Aftonbladet för att inte klara av att granska Avpixlat. Jan Helin sa: ”Det kan vi visst.” ”Gör det då”, sa jag. Sedan gav jag honom ett visitkort och bad honom höra av sig. Vi ville ge bort vår information. Vi kunde inte åka runt och konfrontera människor.

 

Det fanns ingen plan, men jag blev så provocerad när de flagrant satt och ljög och då blev de också provocerade.

 

Hösten 2012 – ett halvår efter att ”Inte rasist, men...” startat – fick Henrik Johansson bistå Aftonbladets reporter Josefin Sköld (i dag på DN) med research om miljön runt Avpixlat. Sköld gjorde de första större reportagen om sajten och Johansson menar att det var i samband med detta som andra medier började lita på dem.

– Sverigedemokrater sa ofta att ”så har jag inte sagt”, men vi var tidiga med att spela in alla samtal, för att undanröja den diskussionen. När de nekade började vi publicera ljudfilerna rakt av. Vi fick ur folk ganska mycket. Dels, tror jag, för att vi var oerfarna och dels för att vi tjafsade med dem. Det fanns ingen plan, men jag blev så provocerad när de flagrant satt och ljög och då blev de också provocerade. Det blev snabbt populärt. Folk tyckte att det var kul.

– Vi jobbade också väldigt målmedvetet. Det första vi gjorde efter en granskning var att vi ringde lokala medier. Vi blev som ett väldigt konstigt TT om SD, säger han och skrattar.

Jan Helin, i dag programdirektör på SVT, vill inte diskutera vilka källor hans reporter använde och minns seminariet vagt.

– Vi gjorde ett antal granskningar av Avpixlat och generellt är det så att vi kan ta uppgifter från vilket håll som helst, så länge vi kan kontrollera dem. Det är ingen nyhet för vilken journalist som helst att värdefull information kan komma från väldigt märkliga håll. Runt den här tiden var det viktigt att reda ut om det fanns kontakter mellan Avpixlat och Sverigedemokraterna – om jag minns rätt hade de då ingen angiven ansvarig utgivare – och vi hittade ostridbara, verifierbara kopplingar, säger Helin.

– Många av de här sajterna, oavsett om det är Avpixlat eller ”Inte rasist, men...”, drivs av ett politiskt engagemang och det måste man som journalist förhålla sig sakligt till genom att söka oberoende bekräftelse av informationen. De rör sig i ett brännande område och där tror jag att en hel del redaktioner upplever att man har en kunskapslucka. Expo, till exempel, har en väldig kunskap om högerextremism som de flesta medier skulle vilja besitta för att kunna hantera självständigt.

Internetrevolutionen och de nätrörelser som har uppstått i dess svallvågor har helt förändrat spelplanen inom en rad områden. Det har aldrig varit lättare att organisera sig och många politiska framgångar, senast tydliggjort genom Donald Trumps oväntade seger i det amerikanska presidentvalet, har skett med internet som grund.

Bakom Trump stod exempelvis Breitbart News Network, en högerpopulistisk sajt med rasistiska inslag, som har lyckats bygga upp en gigantisk läsekrets inom den så kallade alt-right-publiken (alt-right står för den alternativa högern).

För Breitbart har Republikanerna inte varit tillräckligt långtgående i sina försök att sätta stopp för det, som man ser det, multikulturella samhället och dess konsekvenser. Man har kritiserat det så kallade etablissemanget hårt men ställde sig bakom Trump som presidentkandidat. Medier som Washington Post, CNN och New York Times kallas för ”mainstream media” (förkortas MSM) och det finns ingenting positivt med uttrycket.

Ungefär som riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD) svarade Aftonbladet den 26 juni 2011, på frågan om varför han genom sitt bankkonto hjälpte Politiskt inkorrekt att samla in pengar:

”Därför att det är en sajt jag vill hålla vid liv, som tar fram nyheter som ni i gammelmedia inte gör.”

Breitbart har dock enorm påverkan på det offentliga samtalet, vilket man kan se i Newswhips sammanställning över vilka nyhetssajter som hade störst Facebookengagemang den 8 och 9 november i år, alltså i samband med det amerikanska presidentvalet.

Störst var NBC Network (1,4 miljoner engagemang), Huffington Post (cirka 1,3 miljoner) och USA Today (närmare 1 miljon). Därefter kom Breitbart (lite mer än 900.000) – större än CNN, New York Times och Fox News.

Annika Bergström är undersökningsledare vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet, där hon undersöker nyhets- och medievanor och hur nya medier får spridning.

Hon menar att det är uppenbart att människor släpper papperstidningarna och i stället inhämtar sin information digitalt, men att det inte finns så mycket som tyder på att läsarna släpper etablerade varumärken.

– Det är snarare så att vi lägger till fler källor som vi, och det är en kvalificerad gissning, ägnar mindre uppmärksamhet, säger hon.

En av frågorna Annika Bergström har ställt i sin enkät är hur människor tar del av nyheter: från etablerade medier på internet eller sociala medier? Den sistnämnda kategorin är utan tvekan störst, även om grupperna är ungefär lika stora om man slår ihop dem.

– Den totala räckvidden för DN och andra traditionella medier är nog också väldigt hög, att bara titta på sociala medier är missvisande. Det jag tycker är problematiskt, och som man bör forska mer om, är om det är någon som läser det som blir delat. Det är väldigt stort fokus på delningar bland mätföretagen och också i forskningen, men faktum är att man kan stå och ropa hela dygnet utan att någon lyssnar, menar Annika Bergström.

Tycker hon att det ”Inte rasist, men...” och liknande sajter gör är journalistik eller aktivism?

– Jag tror att man måste tänka på en glidande skala och fråga sig vad journalistik är, och det är en ganska stor fråga. Handlar det om distributionsformen? Är det sättet den görs på? Har det betydelse vem som gör innehållet?

Foto: Elsapriset är Svenska kommittén mot antisemitisms utmärkelse ”för enskilda personer eller grupper som via sociala medier eller på annat sätt motverkar antisemitism och andra typer av fördomar”. I år gick priset till ”Inte rasist, men…”. På bilden: Christopher Gummesson, Magnus Esser Bengtsson, Simon Andersson, Fredrik Almroth, Christoffer Svanströmer, Henrik Johansson och Myra Åhbeck Öhrman. Foto: Violetta Shastha

I dag har ”Inte rasist, men...” varit aktiv i fyra och ett halvt år, hundratals inlägg har publicerats, medarbetare har fallit bort och nya har tillkommit, en podd har startats och genom inläggen har ett antal Sverigedemokrater uteslutits och tvingats lämna sina poster. I november betalades sajtens drift för första gången med pengar från läsarna och den 9 november satt Henrik Johansson uppklädd i Stockholms stora synagoga tillsammans med övriga redaktionsmedlemmar och hörde Svenska kommittén mot antisemitisms ordförande Svante Weyler läsa motiveringen till att ”Inte rasist, men...” får motta årets Elsa-pris:

”(…) för dess outtröttliga granskning och belysning av rasistiska, antisemitiska och antidemokratiska uppfattningar i och kring Sverigedemokraterna. Även i sammanhang där antirasistisk opinionsbildning varit selektiv och inte sällan osynliggjort, blundat för eller till och med urskuldat och gett stöd åt antisemitism har ’Inte rasist, men…’ kraftfullt och konsekvent markerat mot detta.”

Han var väldigt glad, kände att sajten han grundat gjorde skillnad.

– Det betyder enormt mycket, säger Henrik Johansson. Även om vi har många läsare så är vi alltid på något sätt omtvistade och har hela tiden balanserat på gränsen mellan aktivism och journalistik. Det är väldigt hedersamt när människor som vi har så stor respekt för väljer att uppmärksamma oss. På Facebook har vi tagit fajten med den delen av vänstern som gärna faller tillbaka på antisemitiska konspirationsteorier och vi har haft både liberaler och moderater i projektet.

Varje år har ”Inte rasist, men...” miljontals sidvisningar och skribenterna har valt att stå med sina riktiga namn, bland annat för att särskilja sig från den ofta anonyma motståndarsidan. De får återkommande ta emot hat och hot för sitt engagemang.

– Det är vedervärdigt, konstaterar Henrik Johansson. Att behöva kolla under sin bil. Det som gör mig förbannad är när man ger sig på mina närmaste – jag förstår inte varför man gör så. Ett fall lyckades jag driva till domstol, då en trebarnspappa från Falun ringde och hotade att han skulle döda hela min familj. Hur kan det gå så jävla snett?

Mannen dömdes för olaga hot och ofredande.

Hur ser kritiken mot er ut?

– Lite olika. Från SD är det ”vänsterextremister”. Den andra kritiken handlar mycket om att vi har satiren inblandad, att vi är oseriösa eller inte har tänkt igenom vår granskning eller våra antirasistiska strategier. Det är tvärtom. Vi har analyserat och tänkt igenom och omvärderar tankarna, vi för hela tiden levande publicistiska diskussioner. Men vi stavar fel ganska ofta och korrar inte. Vi är inte DN, vi har inte de bästa skribenterna, vi jobbar efter vår förmåga och lägger mer tankekraft bakom.

Tycker du att ni gör övertramp?

– Ja. Vi har varit för grova i vår satir och vi har fått kritik, men det vi har gjort när vi känner att vi har gått för långt är att kraftfullt be om ursäkt. Vid ett tillfälle skrev jag ett extremt långt och raljant inlägg om Björn Söder, att hans retorik är exakt som nazisternas, och då backade vi. Vi har alltid varit väldigt noggranna med våra rättelser.

Nästa steg för ”Inte rasist, men...” är att skaffa ett utgivningsbevis, som alltså ger samma grundlagsskydd som massmedieföretag har för sina internetpubliceringar, där Henrik Johansson blir ansvarig utgivare. Under nästa år planerar de även att starta en kampanjorganisation med målet att hålla Sverigedemokraterna borta från makten, vilka partier som än styr efter nästa val.

– Det vi vill är att de som står där ska ha ett enat budskap. Man ska skriva under på att man inte brukar våld och en vänsterperson ska kunna stå bredvid en högerperson. Sedan får man gå hem och bråka på kammaren, det tycker vi är bra. Vi vill vara en kraft som ger de andra partierna tid att komma på att de måste börja ge människor visioner. Det är den likriktade politiken som gör att SD går framåt.

– Men vårt arbete fortsätter som vanligt. Det är politiker vi pratar om. Det de gör ska upp i ljuset, precis som vilken sosse eller moderat som helst. Det är kul. Det är så otroligt fränt att sitta med de här stora gräven och det är kul att göra satir. Jag är förvånad över att det inte är fler som har tagit efter oss och börjat granska specifika partier. Där kanske det inte finns lika många rasistiska stollar, men det finns mycket annat man kan hitta.

Foto (där inget annat anges): Nicklas Thegerström

Tre publiceringar av ”Inte rasist, men…”

 

Eva-Marie Olsson, SD Malmö, skrev anonyma kommentarer på nätet om bland annat ”den växande negroida populationen”. Eva-Marie Olsson var politisk sekreterare och nämndeman och tvingades 2014 lämna sina uppdrag.

En 15-årig elev och hans skolkamrater frågar i oktober i år ut utbildningsminister Gustav Fridolin i TV4. Därefter sprider bland andra SD-riksdagsledamoten Kent Ekeroth en bild med rubriken ”Klasskompisar....” och påstår att pojken ”låtsas vara 15”. Eleven hånas och kränks därefter på olika sätt av mängder av människor.

En kvinna skrev uppskattande på TV4:s Facebooksida efter att bandet Teddybears uppträtt i t-shirts med texten ”SD=rasister”. Barbro Williams, som 2014 var suppleant i SD-styrelsen i Ale kommun, var en av de som reagerade negativt och i en Facebookchatt kallade hon kvinnan för ”din jäkla arab-f…a”.

”Inte rasist, men…”

Startade 2012 och kallar sig politiskt obunden.

Har sajt samt konton på Twitter och Facebook. Skriver raka nyheter, satiriska inlägg och granskar Sverigedemokraterna.

Har 205.000 följare på Facebook – större än både DN (126.000 följare) och SR Ekot (19.000 följare).

30.000 följare på Twitter.

Snitträckvidden på Facebook är mellan 1–3 miljoner/vecka.

En normal dag har IRM 20.000–40.000 sidvisningar. Under 2014 hade sajten 14 miljoner sidvisningar, enligt statistiken i publiceringsverktyget Wordpress.

De pressetiska reglerna är en frivillig

De pressetiska reglerna är en frivillig överenskommelse mellan svensk press, radio och tv.

I de pressetiska reglerna står bland annat:

”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Och:

”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.”

Facebookengagemang är en sammanräkning av antalet människor som gillar, kommenterar eller delar ett inlägg.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.