Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Så fick han fast ”Kapten Klänning”

Foto: Beatrice Lundborg

En uppburen polischef pekas ut som en våldsam, sjuk sexbrottsling. En kriminalkommissarie inleder spaningarna utanför ett hotell på Hötorget, utan att hans chef ens vet om det. Nu har Jonas Trolle, 42, skrivit en bok om sin jakt på Göran Lindberg.

DN Stockholm har träffat en polis som fått en skev bild av män. Vrak. Jonas Trolles liv har kantats av vrak i olika stadier.

– Just nu står det ett i garaget och ett på uppfarten, säger han när vi landar i villaområdet där han bor söder om Stockholm.

Det är bilar han pratar om. Inte förrän efteråt, när jag är tillbaka på redaktionen, slår det mig att det finns en symbolik. Vraken – bilarna. Och vraken – de män Jonas Trolle mött under sina år som utredare på Citypolisens sektion för människohandel.

– Under flera år ägnade sig nästan alla män jag mötte åt att förgripa sig på unga tjejer, på kvinnor. Det var ett väldigt bistert uppvaknande. Jag var inte rustad för det och jag är långt ifrån klar med det. Jag funderar fortfarande ständigt över vad människor är kapabla till, säger Jonas Trolle.

Han står vid diskbänken i sitt kök, han skalar potatis och tittar ut genom fönstret. Han är väl medveten om att han snart kommer att (kanske är han redan där nu?) befinna sig i en massmedial torktumlare. Pr-maskinen har gått varm, alla kommer att vilja veta: Hur den var? Jakten på Göran Lindberg.

Familjefadern, kriminalkommissarien och numera även författaren Jonas Trolle, 42, medger att han är nervös, orolig för att boken ska misstolkas, för att hans intentioner ska misstänkliggöras.

– Jag har skrivit den här boken av tre skäl. Det ena är att Göran Lindbergs brott måste beskrivas, folk måste få en chans att förstå. Det andra är att jag vill ge hans offer ett slags upprättelse. Det sista skälet är att jag behövde det, för min egen skull. Att skriva var som att rensa, göra ett mentalt bokslut.

När vi ses är den före detta läns­polismästaren Göran Lindberg en fri man. Han har avtjänat det sexåriga straff han dömdes till av hovrätten i oktober 2010. Han dömdes bland annat för grov våldtäkt, våldtäkt, kopplerier och 28 köp av sexuella tjänster.

– Nu har han sonat sitt straff, det är en princip jag sympatiserar med. Jag inser givetvis att min bok kan ses som ytterligare ett straff. Men jag tror inte att han kommer läsa den, även om han kanske skulle behöva det. För det värsta är att jag fortfarande är osäker på om han har förstått vad han faktiskt gjorde sig skyldig till, säger Jonas Trolle.

Oavsett Göran Lindbergs nuvarande status tycker han alltså att vikten av att berätta är större än att visa hänsyn mot en person som i lagens mening avtjänat sitt straff. Ett annat argument som Trolle finner giltigt är att alla detaljer kring Lindbergs brott redan är kända genom de uppmärksammade domarna i tings- och hovrätten.

Och Jonas Trolle är egentligen ute efter någonting annat än Göran Lindberg:

– Vi behöver en bred och uppriktig diskussion om vad som händer i vårt samhälle. Vi lever i en samtid där väldigt unga tjejer riskerar att hamna i extremt destruktiva situationer som kan förstöra deras liv. Jag har själv en 14-årig dotter, det gör att jag också personligen funderar över ungas utsatthet, hur de exponeras och exploateras.

Historien om den jämlikhets­ivrande polischefen som sa sig vara så stolt över sitt öknamn ”Kapten Klänning” och som mellan bejublade föreläsningar om etik och genusfrågor förgrep sig på unga ­tjejer är en deprimerande berättelse om en hänsynslös dubbelnatur.

Jonas Trolle kom i kontakt med den sommaren 2009. En man i 60-års åldern hade ”fallit” från en balkong i Bredäng. Mannens testiklar var krossade, urinblåsan var spräckt och hade lossnat från bukväggen – skador som han uppenbarligt fått innan han föll ner och dog.

Mannen hade vid många tillfällen köpt, utnyttjat och våldfört sig på en kvinna som bodde i fastigheten. Han hade också sålt henne till andra män. När Söderortspolisen var färdig med sin utredning tyckte en av utredarna att det fanns material kvar som någon borde titta på.

Mycket tydde på att det fanns det ett nätverk av män som köpte våldsamt sex av unga kvinnor. Utredaren i Söderort tog kontakt med människohandelssektionen där Jonas Trolle jobbade.

Han tog emot materialet utan någon större entusiasm. Hur skulle de komma någon vart? Den huvudmisstänkte var ju död? Några veckor senare fick han hjärtklappning.

En kvinna som hans kolleger tagit in upplysningsvis för att prata om mannen som ”föll” från balkongen hade berättat om ett tillfälle då en sexköpare gått långt över gränsen. Han var polischef, hon hade sett honom i en intervju i en tidning, Dagens Industri var det visst.

En av Jonas kolleger började bläddra i ett tidningsarkiv. Och hittade en stort uppslagen intervju med Göran Lindberg.

Första gången Jonas Trolle såg Göran Lindberg var på polishögskolan i Sörentorp, Solna. Jonas var drygt 20 år, han hade lagt ner sina planer på att jobba på bank och till sin pappas (jurist) stora förtjusning hade han i stället sökt in på polishögskolan. Göran Lindberg var rektor på polishögskolan.

Jonas Trolle minns en reslig man, med stark utstrålning, patos. Lindberg var 49 år och på god väg med sitt varumärkesbyggande.

Deras vägar kom inte att korsas igen förrän nästan 20 år senare, när Lindberg hade gripits och Jonas Trolle avkrävde honom ett urinprov. Det var en extremt obehaglig situation för Jonas Trolle, som då hade följt polischefens förehavanden under en längre tid.

– Då var han var trasig, såg mal­äten ut. Hans blick var svart. Jag kan inte sticka under stol med att det var en berusande känsla att gå i mål med utredningen, att ­faktiskt kunna bevisa vad han hade ägnat sig åt.

Själv hade Jonas Trolle hunnit skaffa sig en gedigen erfarenhet av de typer av brott som Göran Lindberg begick. Efter hans första fem år som ordningspolis och utredare på polisen i Handen sökte han en tillfällig tjänst på Citypolisens spaningsrotel, de hade ett människohandelsärende som krävde mer resurser. De behövde folk till ett ärende som antogs ta sex månader, men Jonas Trolle blev kvar.

Han hamnade rakt in i de första större utredningarna kring estniska ligor som fraktade prostituerade till Stockholm och sålde dem på löpande band i lägenheter och på billiga hotellrum. Jonas Trolle hängde av sig sin uniform, började spana, utreda, förhöra. Ärendena växte och Jonas Trolles världsbild började skeva.

– Jag tvingades in i en manlig värld av förnedring och övervåld. Det var fruktansvärt jobbigt att se vilka rättigheter män kan tänka sig ta. I perioder mådde jag riktigt dåligt, jag tog på mig en del av den kollektiva, manliga skulden för hur vissa män beter sig.

En annan, lika smärtsam insikt, var hur graderna i helvetet kan se ut. I de många förhör som han höll med de kvinnor som tvingades till Sverige för att prostituera sig fanns det ofta en röd tråd: kvinnorna mer eller mindre vädjade till de svenska poliserna om att inte bli hemskickade till Estland, Lettland, Rumänien.

Här i Sverige var ju torskarna åtminstone rena. En del till och med ”fräscha”. Och betydligt mindre våldsamma än de kunder de tvingades ta emot i deras hemländer.

– Jag blev en passiviserad man. Avsmaken för alla bilder, alla avlyssnade samtal och brutala sms gjorde mig rädd, rädd att själv bli en otäck man. Som objektiv polis måste man också kväva de empatiska reflexer man har, man måste sätta ramar och gränser. Tyvärr hade vi oftast så mycket att göra att vi inte hann med att få handledning.

Jonas Trolles livskvalitet försämrades, hans egen sexualitet stympades. Privat gick han också igenom ett slags skärseld när hans och hans andra frus första gemensamma barn Siri dog i samband med en alldeles för tidig förlossning, något han också skriver om i boken.

– Det förändrade alla förutsättningar för mig och Monica. Dessbättre gjorde sorgen att vi kom närmare varandra. Men det händer fortfarande att jag undrar hur hon stått ut med mig.

Monica och Jonas Trolle blev gravida igen, precis när jakten på Göran Lindberg hade dragit i gång. Jonas uppslukades. Den största utmaningen var att hålla vetskapen om utredningen i en så snäv krets som möjligt. Rädslan att det skulle nå fel person och få allt att kantra var stor.

Första gången Jonas Trolle spanade på Göran Lindberg befann han sig utanför ett hotell på Hötorget. Varken hans närmaste chefer eller hans kolleger visste vad han höll på med.

Nästan allt Jonas Trolle och de fåtal kolleger han hade med sig ­företog sig bar en prägel av overklig­het. Internutredningsenheten gav dem mandat att spana, en åklagare kopplades in. Under stort hemlighetsmakeri gjorde de en juldag en husrannsakan på Göran Lindbergs kontor på Polishögskolan, en ­närmast surrealistisk upplevelse.

Några kolleger hade koll på Lindbergs julfirande i villan i Enskede, medan Jonas Trolle och ytterligare några andra säkrade bevis i lönndom. På kontoret hittade de den väska Lindberg alltid bar med sig när han skulle på sina ”sexträffar”. Dildos, munboll, handfängsel, Viagra, så kallade dagen-efter-piller.

– En skarp kontrast mot det personliga tackbrev han hade fått av Gudrun Schyman för sina insatser i jämställdhetens tjänst, ett brev han hade nålat fast på sin anslagstavla, konstaterar Jonas Trolle.

Han och hans kolleger kom att följa Lindbergs brutala framfart genom Sverige, både i bilar och via telefonavlyssning. Lindberg planerade att träffa en 14-årig flicka i Falun, något som utredarna med åklagaren i spetsen, bestämt sig för att det inte skulle få ske. De skulle plocka honom där.

Färden dit gick via många andra möten med ofta utsatta och trasiga kvinnor. Den gick via sms av typen: ”Ska vi dela på en slyna tisd på dan?” (Lindberg till en manlig ­bekant) och via timmar av väntan utanför billiga hotell, lägenheter och livsfarliga bilfärder.

– Jag fick mycket tid att tänka. Både på vad vi faktiskt var på väg att göra och på min egen situation. Jag hade väldigt svårt att ta till mig att min fru återigen var gravid, jag höll det ifrån mig, klarade inte av att tänka på att det kanske skulle komma ett barn.

Men historien slutade på det sätt ­Jonas Trolle önskade. Han och Monica fick en son och Göran Lindberg dömdes i så väl tings- som hovrätt. Uppmärksamheten kring fallet –  och spekulationer kring huruvida andra män i ”nätverket” kring ­Göran Lindberg skyddades av polisen gjorde att hans först vaga funderingar på att skriva en bok fick allt starkare fäste.

– Det finns säkert saker polisen kunde ha gjort bättre, han kanske skulle ha kunnat gripas tidigare. Men nu blev det inte så och jag kände att det finns ett värde i att försöka beskriva komplexiteten i den här typen av utredning.

Nu har Jonas Trolle gjort det, skrivit en bok. Och så har han blivit chef på Länskriminalens person- och brottsspaningssektion, ett jobb han kombinerar med en intern­utbildning i juridik och ledarskap på halvtid.

Resten av sin tid ägnar han åt projektet familjen. Men om han ska vara riktigt ärlig så går det åt en hel del tid åt att meka med ”vraken” också. Bilvraken, alltså. Det finns ingenting som skingrar tankarna så bra som att meka med en bil.

Följ gärna DN på Twitter!