En gruppchef och mångårig vakt i de eritreanska fängelserna Embatkala och Eiraeiro lyckades i höstas fly under en permission och befinner sig nu i Etiopien. Han är 37 år och hans berättelse innehåller ny, detaljerad information om det säkerhetsklassade fängelse där Dawit Isaak finns. En intervju med honom sändes i satellitradio i Eritrea i går.
DN tar del av hans berättelse genom journalisten Mehari Abraham, som sedan många år bor i Stockholm och är journalist på Öppna kanalen-drivna Tv Zete.
– Jag fick uppgifterna den sista november men har varit tvungen att hålla dem hemliga. Det är sorgliga och sadistiska historier, och mycket handlar om personer som jag känner väl, säger Mehari Abraham.
Han har ett litet block med noggranna minnesanteckningar över siffror och namn. Han bedömer sina källor som tillförlitliga och har ansträngt sig för att få vaktens berättelse bekräftad.
– Informationen är så värdefull att man kan få ge sitt liv för den. Detta är ett vittnesmål från Eritreas högst säkerhetsklassade fängelse, och de som sitter där är eritreanska kändisar: berömda politiker och journalister.
Bland dem finns den svenska medborgaren Dawit Isaak, som greps i Asmera i september år 2001 och har suttit fängslad sedan dess.
Eiraeiro öppnades 2003 i syfte att härbärgera de känsligaste fångarna: främst regimkritiska politiker på hög nivå och journalister som flyttats dit från anstalten Embatkala. Eiraeiro ligger isolerat i öknen drygt tio mil norr om Asmera och omges av stort hemlighetsmakeri. Under byggtiden påstods det vara ett studenthem. Fängelset idkar självhushåll i hög grad. Fångar anländer separerade från varandra och med ögonbindel.
Vakterna tillåts inte kommunicera med internerna, som placeras i celler på tre gånger fyra meter. Där finns en latrin, en dusch och tre filtar. På Eiraeiros tre avdelningar finns plats för 60 fångar, men där har som mest suttit 36. Fångarna fråntas sina namn och tilltalas enbart med nummer.
Dawit Isaak sitter i avdelning ett som fånge nummer 36.
Vattentankbilen är ofta trasig och det kan gå veckor utan färskt vatten. När fångarna får mat om morgonen är det dagens mål: sex bitar vetebröd och en tunn, näringsfattig sås. Ibland serveras te.
På Eiraeiro arbetar ett åttiotal vakter, alltid i grupper om tre eller fyra för att omöjliggöra personliga kontakter mellan fånge och ”plit”. Misstänksamheten bland vakterna är stor och desinformation för att avslöja regimkritiker inte ovanlig. Om uppgifterna sprids vet regimen genast varifrån de kommer.
Bland vakterna finns också skräcken för vad som händer om samtliga fångar avlider. Vad som sker på Eiraeiro är för hemligt för att riskera läckor – och det, att även vakterna i så fall kommer att dödas, anger den 37-årige fångvaktaren som skäl för sin flykt.
– Fångvaktarna är också ett slags fångar. De lever i ständig skräck för vad som skulle hända om presidenten föll och de skulle ställas till svars, säger Mehari Abraham.
Av de ursprungligen 35 högst säkerhetsklassade fångarna på Eiraeiro lever i dag 20. Nio av dem är i mycket dåligt skick. Flera är psykiskt sjuka, en är blind av sin diabetes och flera, varav en kvinna, är förlamade. De övriga elva – Dawit är en av dem – är i något bättre skick, bär handfängsel dygnet om, men är givetvis försvagade.
Tortyren är främst psykisk, inte fysisk. Fångar som avlider transporteras bort nattetid. Flera har begått självmord, andra dödsfall är relaterade till hettan sommartid och till den påvra sjukvården.
Mehari Abraham bläddrar i sitt block, noga med att inte glömma något. Osäkerhet kring informationen ligger framför allt i tidsangivelserna. Fångvaktarna har ofta låg utbildning och saknar tillgång till kalender.
– Fångvaktaren kände inte till fångarna för deras ställning, men han kunde exakt beskriva dem.
Innan vi skils påminner Mehari Abraham om att president Isaias har sagt att han aldrig tänker släppa de säkerhetsklassade fångarna.
Det finns inget som tyder på han har ändrat sig, och hittills har ingen fånge lämnat Eiraeiro levande.
Fotnot: DN har av skyddsskäl valt att inte namnge fångvaktaren.