Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Så lever de gömda i Sverige

Foto: Anders Hansson
Det finns ett samhälle vid sidan av. En parallell värld befolkad av tusentals ­människor som saknar laglig rätt att vistas i Sverige. Människor som går på samma gator som vi andra, pluggar i svenska skolor. Men som är ständigt rädda för polisen. Migrationsminister Tobias Billström (M) accepterar inte förekomsten av ett skuggsamhälle, säger han. Men skuggsamhället finns. DN ger i dag en unik inblick i  livet som gömd i Sverige.

En servitör i Real Madrid-tröja med texten RONALDO på ryggen jäktar mellan borden med nystoppade vattenpipor, kaffe och läsk.

En gång hyste den här lokalen ett bankkontor. Nu är doften av äppeltobak stark inne på det arabiska kaféet Sahara i stadsdelen Augustenborg i Malmö.

Vattenpipsfiket rundar rökförbudet genom att vara en sluten ”förening för medlemmar” om någon skulle fråga.

På kaféets många tv-skärmar vankas det fotboll. Champions League-symbolen tonar fram i bild och i högtalarna hörs tv-kanalen al-Jaziras smattrande kommentatorer.

– Jag älskar att lyssna till de arabiska kommentatorerna. De tar aldrig paus! Det är som att det blir mål hela tiden, säger artonårige Samuel och tar en klunk av sin äppelläsk av märket Barbican, från Bahrain.

Bredvid Samuel sitter nittonårige kompisen Ahmed Khader med en flaska Festis. Han ler. Tillsammans har de sett fram mot den här matchen i veckor: Manchester United mot Real Madrid.

På den stora tv-skärmen framför Ahmed och Samuel zoomas Uniteds 39-årige veteran Ryan Giggs in, med silvrig skäggstubb.

– Det är Giggs!

– Han spelar!

– Åh Giggs. Och där är Danny Welbeck. Han var inte ens född när Giggs började spela för United, säger Samuel.

Jag ser på dem där i soffan.

Två unga Malmöbor.

Två vänner.

Båda håller på Manchester United.

Båda är från Somalia.

Båda pluggar på gymnasium i Malmö.

Båda flydde huvudstaden Mogadishu när de var tretton år och kriget rasade som värst, när kvarter bombades sönder och islamistisk milis tvångsrekryterade unga pojkar.

Men det finns en skillnad mellan dem. En skillnad som inte syns utanpå – men som är så stor att Ahmed tycker det är jobbigt att tänka på den.

I Ahmeds ficka ligger ett plastkort utfärdat av svenska myndigheter, ett kort med hans bild, personnummer och namn. ”PERMANENT UPPE­HÅLLSTILLSTÅND”, står det.

Samuel har inget sånt kort.

Gränspolisen letar efter honom. Som över tusen andra Malmöbor lever Samuel olagligt i landet. Gömd. Just nu i en lägenhet hos några skateboardåkande studenter.

När vi lämnar kaféet efter matchen skannar Samuel noga av Ystadvägen efter poliser.

T-banekontrollerna tog för mycket fokus

De senaste veckorna har kritiken mot polisens metoder att jaga papperslösa och gömda flyktingar varit massiv. Nyligen beslutade sig gränspolisen i Stockholm för att stoppa sina id-kontroller av plankare i tunnelbanan i jakt på människor som ska utvisas.

Orsaken var inte att polisen tyckte att kontrollerna var felaktiga. Det handlade i stället om, förklarade gränspolisens chef, att uppståndelsen kring t-banekontrollerna tog för mycket fokus och kraft från verksamheten.

Polismyndigheten backar inte från sin ambition att bli ännu mer effektiv när det gäller att hitta utlänningar som inte har rätt att vistas i Sverige.

Tvärtom.

Just nu internutbildas många vanliga poliser i hur de ska göra så kallade inre utlänningskontroller ifall de fattar misstankar mot någon ute på stan.

Gränspolisens chef i Malmö, Petra Stenkula, är irriterad över uttalanden från vanliga poliser om att det är gränspolisens och inte deras sak att leta efter papperslösa.

– Alla poliser har en skyldighet att göra en inre utlänningskontroll om de misstänker att någon har en tveksam vistelserätt i landet. Det är inte bara en möjlighet – det är en skyldighet, säger hon.

Det intensifierade arbetet med att leta reda på och avvisa papperslösa är inget som poliserna har hittat på själva. Upptrappningen är en konsekvens av regeringens – framför allt Moderaternas – inställning: det ska vara svårt att leva i Sverige som papperslös.

Det är därför som migrationsminister Tobias Billström (M) blev irriterad på sina egna moderata partikamrater i Region Skåne när de 2008 beslutade att ge papperslösa subventionerad vård.

Akutvård, okej, så långt kunde ministern sträcka sig. Men att ge personer utan rätt att vistas i Sverige ytterligare vård eller andra rättigheter var fel. Det vore att belöna ett olagligt beteende, menade ministern.

I otaliga intervjuer har Tobias Billström och hans politiskt sakkunniga upprepat att de inte vill bygga upp en parallell värld, befolkad av papperslösa.

– Vi accepterar definitivt inte förekomsten av ett skuggsamhälle, säger Billström.

Men skuggsamhället finns redan. Och i få svenska städer är det så tydligt som i min och ministerns egen hemstad: Malmö.

Tre dog på första etappen

Första gången jag träffade nittonårige Ahmed Khader var för ett par månader sedan, när vi hjälpte en gemensam vän i centrala Malmö att flytta. Det var sen kväll och de andra medhjälparna hade stuckit hem. Bara Ahmed och jag hängde i och kånkade bord, fåtöljer och soffor.

Konversationen var korthuggen på typiskt flyttvis:

– Har du grepp?

– Akta hörnet där!

När vi baxat in en soffa i ett trångt källarförråd pustade vi ut. Vi snackade fotboll. Sen berättade Ahmed lite om sitt liv.

När Ahmed var tretton år hade hans mamma skickat i väg honom från Somalia. Mamman var rädd att han, som många andra somaliska pojkar, skulle kidnappas av islamistisk milis och tvingas att strida.

En tjugo år äldre kusin, Josef, reste med ­Ahmed. Kusinerna betalade 700 dollar för att åka på ett trångt Nissan pickupflak genom Sahara­öknen till Libyen och Medelhavets kust. Resan tog arton dagar.

– Tre dog.

I Libyen betalade kusinerna för att få plats i en gummibåt mot Italien. De var sextio flyktingar i en båt avsedd för trettio. Planen var att båtflyktingarna skulle plockas upp av ett militärfartyg utanför den italienska ön Lampedusa.

När fartyget kom utbröt panik. Alla ville klättra ombord först. Den överlastade gummibåten kantrade. Ahmeds kusin Josef kunde inte simma.

– Jag fick identifiera honom sedan, på Lampedusa. Jag trodde att de skulle kunna återuppliva honom.

Ahmed stannade på Sicilien i ett och ett halvt år. Han sov i en sal med andra flyktingpojkar och fick mat. Det fanns ingen skola. Uppehållstillståndet var tillfälligt. Han kunde inte ta ett arbete.

Ahmed Khader var då femton år. Han tänkte att hans tonår rann i väg.

Han hade hört att livet skulle vara bättre i Sverige. Man fick gå i skolan där. Han beslöt sig för att chansa. Med sparade pengar från den dagersättning som han fått från de italienska myndigheterna köpte Ahmed tågbiljetter. Först till Rom, sedan vidare: Frankrike, Tyskland, Danmark…

Till sist stod han på Malmö central. Pank. Hungrig.

Ahmed hittade en svensksomalier som bjöd honom på Burger King och körde honom till Migrationsverket där han sökte uppehållstillstånd.

Det var utsiktslöst. Ahmeds fingeravtryck från Italien fanns i det gemensamma europeiska registret Eurodac. Enligt Dublinförordningen ska man överföras till det första land man sökte asyl i. Hans asylskäl prövades inte ens i Sverige.

Ahmed blev desperat. Han skar sig själv med kniv och togs in på bup, barn- och ungdomspsykiatriska kliniken.

Men så uppenbarade sig en möjlighet.

Dublinförordningen säger att ett land inte kan vänta hur länge som helst med att överföra en asylsökande till det första asyllandet. Den som lyckas hålla sig gömd i arton månader i det nya landet – i Ahmeds fall Sverige – kan lämna in en ny asylansökan. Då kan ärendet prövas på nytt.

Ahmed gick under jorden.

Han fick kontakt med asylrättsaktivister i Malmö och bodde hemma hos dem. De bjöd honom på mat, gav honom kläder och såg till att han fick gå i skolan, trots att han saknade personnummer. Ahmed lärde sig svenska.

Ahmed fick ångest av att leva gömd, av att inte riktigt få finnas. Han var nära att ge upp.

Till slut kom dagen då han kunde komma upp till ytan igen. Han sökte asyl på nytt.

När Ahmed och jag kånkade flyttlådor och svor över smala källartrappor pågick ännu asylutredningen. Några veckor senare fick jag ett meddelande på Facebook. Det var en festinbjudan. Ahmed skrev:

”Då kom den dag som jag inte trodde att det fanns.”

Efter fyra långa år hade Ahmed fått PUT – permanent uppehållstillstånd.

Greps på pizzerian

Ahmed har sitt PUT-party i en lånad källarlokal på Möllevången. När kvällen kommer tänker jag först inte gå. Jag känner ju knappt Ahmed. Det enda vi gjort tillsammans är att hjälpa en kompis att flytta.

Sent på kvällen cyklar jag ändå dit.

Då vet jag inte att jag ska skriva det här reportaget om gömda Malmöbor. Men jag är nyfiken på Ahmed och hoppas kroka upp honom till mitt fotbollsgäng som motionsspelar på onsdagskvällar.

Utanför festlokalen står en klunga unga killar i täckjackor. Ahmeds kompisar. En av dem stoppar mig när jag är på väg in.

– Vem är du? Vad ska du göra?

Han försöker nog låta myndig. När jag berättar att jag känner Ahmed spricker hans ansikte upp i ett lättat leende.

Väl inne inser jag att festen vimlar av gömda flyktingar, eftersökta av polisen.

Artonårige kompisen Samuel är där förstås, han dansar och spelar hiphop med en lånad musik­anläggning.

I en soffa sitter den 26-årige afghanen och systemvetaren Sohrab, rak i ryggen och prydligt klädd i slips. Han lever gömd och vågar bara med stor tvekan lämna lägenheten där han bor.

I höstas greps Sohrab i Malmö när han åt en kebabpizza inne på en restaurang nära Möllevångstorget.

Skatteverket gjorde en överraskningskontroll av pizzerian. Två gränspoliser var med. De jobbar ofta så. Kontroller av små livsmedelsaffärer och matställen är ett effektivt sätt att hitta personer som inte har rätt att vistas i Sverige, enligt chefen Petra Stenkula.

Poliserna uppmanade den pizzaätande Sohrab att visa leg.

Han försökte köpa tid, sade att han hade id-kortet i en kompis bil. Fladdrade med blicken i jakt på en utväg, efter någonstans att fly.

Det är ingen idé, sade den ena polisen och greppade Sohrabs arm.

Efter ett samtal till stationen insåg poliserna att Sohrab var eftersökt. Han skulle deporteras till Afghanistan. Migrationsverket hade inte trott på Sohrabs berättelse om att han svävade i fara i Kabul.

– Jag kan inte åka tillbaka till Afghanistan. Talibanerna bombade min familjs hus på grund av att jag jobbat som tolk för amerikanerna på Bagrams flygbas. Min pappa dog i attacken. Nu är de ute efter mig, sade Sohrab till poliserna i bilen på väg till stationen.

Poliserna svarade att de bara gjorde sitt jobb.

Sohrab låstes in. På nätterna skrev han mejl till Kammarrätten, där Migrationsöverdomstolen avslagit hans överklagande:

”Jag vill inte dö. Snälla räkna mig som en människa och låt mig stanna i ert underbara land.”

Det kom inga svar. Svenska myndigheter hade bestämt sig. Sohrab skulle ut ur landet. Polisen köpte flygbiljetter. Men Sohrab ville inte ge upp.

Dagen före deportationen flydde han från förvaret i Åstorp i norra Skåne, där han satt inlåst. Sohrab klättrade ut genom ett trasigt fönster, skar sig på glaset och sprang med blodet strömmande längs ryggen.

Nu sitter han här i soffan på Ahmeds fest och äter jordnötter från en skål på bordet. Vi får skrika för att överrösta musiken. Ahmed och Samuel har kommit i gång borta i dj-båset.

Sohrab berättar om sitt liv som gömd, om det som hindrar honom från att bli galen: fysisk träning. Ett asylnätverk har gett honom ett gymkort. Varannan dag går han till gymmet. En farlig promenad eftersom han kan bli stoppad av polis – men ändå en nödvändig, kalkylerad risk, tycker han.

En dag stod sex män i polisuniform i gymmet. Sohrabs blod frös. En gymanställd lugnade honom: ”Det är bara en filminspelning.”

Sohrab gillar löpning, men han vågar inte kuta runt ensam i Malmö. Risken att bli stoppad är för stor. Kanske kan vi springa tillsammans, funderar han där på festen, vänd mot mig.

– Då vågar jag. Polisen stoppar inte dig.

Nej, polisen gör ju inte det, tänker jag. I snart sexton år har jag levt i Malmö. Jag har sprungit och cyklat i alla kvarter, ätit massor av pizzor på flottiga hak utan att någonsin bli leg-kollad.

Vi bestämmer att vi ska springa en runda i Pildammsparken snart.

Några meter från oss studsar Ahmed omkring i en knallrosa t-tröja till musiken. Hans leende går från öra till öra.

Gästernas glittrande blickar på Ahmed får mig att tänka på ett uttalande från migrationsminister Tobias Billström. Han intervjuades i Sydsvenskan apropå Centerpartiets förslag om en amnesti för gömda flyktingar, ett förslag som även har principiellt stöd av V och MP.

Ministern gillar inte tanken på en amnesti. Det är inte humant, menar han, ”att väcka männi­skors hopp och bygga ett skuggsamhälle där det efter en tid premieras att inte följa myndigheternas beslut”.

Ahmed i sin rosa tröja väcker människors hopp, här på festen. För Samuel, Sohrab och flera är Ahmed hoppet personifierat.

Ahmed var jagad.

Ahmed var gömd.

Ahmed fick till slut stanna.

– Ge inte upp, säger han till sina gömda vänner.

De dansar.

De bär med sig hemska minnen från Somalia, från Afghanistan. I deras mobiler finns bilder på döda vänner, på överlastade flyktingbåtar på Medelhavet.

De bor hos asylaktivister eller kompisar. De får gratiskläder från second hand-affärer.

Ibland hämtar de mat som blivit för gammal att sälja från en livsmedelsaffär, vars ägare vill hjälpa papperslösa.

Ibland jobbar de svart för lite extrapengar.

De är skuggsamhället.

Var tredje Malmöbo är född i utlandet

När Ahmed levde under jorden, av rädsla för polisen, var han elev på Frans Suells gymnasium. Skolan ligger två hundra meter från Malmös stora polishus, med bara den lilla Rörsjöparken mellan.

I det polishuset tar nu gränspolisens chef Petra Stenkula emot fotografen Anders Hansson och mig. Jag berättar att vi följer några gömda flyktingar.

Petra Stenkula ler och säger:

– Var fanns dom?

Det är ett skämt. Men bakom orden finns allvar. Petra Stenkula är stolt över att polisen hittar och tvångsavvisar allt fler människor som inte har rätt att vistas i Sverige.

– Det ska vara jobbigt att vara efterlyst. Och det är det också. Många kommer till oss och ger upp till slut, säger Petra Stenkula.

Hon berättar att polisen begär ut listor från kommunen på vilka som ska gifta sig på Råd­huset i Malmö. Om någon på listan bara har sex siffror i personnumret …

– … så sticker vi dit. Jag tycker att det är helt okontroversiellt. Det här är personer som har valt att hålla sig undan. Det är vårt jobb att hitta dem.

Några fredade zoner finns inte, understryker polischefen. Men i praktiken ska ändå skolor och förskolor vara säkra platser för de runt fyra hundra barn som lever gömda i Malmö.

– Vi sitter inte och spanar på barn. Att gömma sig är ett val som vuxna gjort – men inte deras barn.

Inte heller tänker gränspolisen klampa in på barnpsykiatriska kliniker, säger Petra Stenkula. Däremot har gränspolisen i Malmö en gång gripit och avvisat en psykpatient på permission.

Läkaren på kliniken blev upprörd, minns Petra Stenkula.

– Vi har olika mål. Deras mål är att patienten ska bli frisk. Vårt mål är att han ska vara i tillräckligt gott skick för att kunna överföras till ett annat land.

Malmö är en mångkulturell stad. 30 procent av Malmöborna är födda i utlandet. Ytterligare 10 procent har utlandsfödda föräldrar.

Under 2009 avslöjades flera fall av rasism inom Malmöpolisen som ledde till en förtroendekris för polismyndigheten.

Några polismän hade själva filmat inifrån en polisbuss under oroligheter på Rosengård när de pratade aggressivt om ”blattajävlar” och ”ape­jävel” och uttryckte lust att misshandla.

”Jag ska göra han steril om jag får tag i honom”, sade en polis i bussen.

”Han ska ha så duktigt med stryk så han inte kan stå på benen”, svarade en annan.

När polisen försökte krishantera efter ape­jävelskandalen publicerade Sydsvenskan nästa nyhet: under en intern utbildning med ett femtiotal poliser från länskriminalen hade polisen använt fiktiva namn som ”Neger Niggersson” och ”Oskar Neger”.

Vem var polisen till för? undrade många. Var det bara vita svenskars poliskår?

Malmöpolisen slet hårt för att återupprätta sitt tilltufsade rykte.

Och under hösten 2010 tycktes det som om pendeln svängde lite.

Malmö var en prövad stad då.

Seriemördaren Peter Mangs var fortfarande lös. Ständiga skjutningar skrämde Malmöbor med mörkare hår och hudfärg att stanna inne. I ett försök att skapa trygghet fick polisen mer resurser. Närvaron på stan ökade, med fler fotpatrullerande poliser.

Det uppskattades av många Malmöbor.

– Vi har fått ett oerhört gott bemötande, sade polismästare Ulf Sempert till TT då, hösten 2010.

När Peter Mangs sedan greps plockade polisen ytterligare poäng.

Att den höga polisnärvaron har fortsatt sedan dess märker alla som rör sig på gatorna i Malmö. Men nu har pendeln svängt tillbaka igen. Polisen ses av allt fler som själva orsaken till otrygghet.

På Facebook haglar varningar om id-kontroller och dörrknackningar, flera varje dag.

Så här skrev en Malmöbo i måndags:

”För en liten stund sedan kom gränspolisen och sökte efter mig efter att fått tips om att papperslösa befinner sig i området! Sjukt obehagligt.

Vi är väldigt skakade efter ”hembesöket”.

VARNA! De söker efter en gömd familj i området Ystadsgatan – Hörbygatan! Det känns mer och mer som att vi är tillbaka till 30-talet där grannar anger varandra. Regeringen har lyckats med sin politik!”

Kritiken mot polisen handlar återigen om rasism. Många uppfattar det som om id-kontrollerna bara tycks rikta sig till personer som ser ut att ha rötter utanför Sverige.

Petra Stenkula är lite svävande inför frågorna om hur polisen väljer att göra sina kontroller. Det handlar om en ”samlad bedömning”, säger hon. Att se ut som om man har sina familje­rötter utanför Sverige får inte vara det enda tecknet som leder till en inre utlänningskontroll.

– Man kan inte jobba på det sättet i en stad som Malmö, säger Stenkula.

Kommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), som väntas efterträda Ilmar Reepalu när han avgår som Malmös kommunstyrelseordförande, är mer rakt på sak.

– Jag är en vit kvinna. Jag har aldrig blivit stoppad av polisen. Jag tror inte att det är en slump.

Katrin Stjernfeldt Jammeh sitter även i polisnämnden och minns när hon en gång kom till ett möte på polishuset utan legitimation. ”Du ser skötsam ut”, sade polisen i vakten och släppte in henne.

– Han ville bara vara snäll, men jag tog faktiskt upp det på sammanträdet sedan. Vad betyder det egentligen, ”du ser skötsam ut”? Många Malmö­bor skulle aldrig få höra det. Jag tror mer att det handlar om att jag är en vit kvinna i 35-årsåldern än något annat, säger Katrin Stjernfeldt Jammeh.

I polishuset påminner Petra Stenkula om att jakten på utlänningar som befinner sig olagligt i Sverige också handlar om att bekämpa brott.

– Många som håller sig undan jobbar svart för att försörja sig. Det ger en möjlighet att tvätta pengar för kriminella. En del försörjer sig genom att begå brott.

Vad tänker du om människor som gömmer flyktingar? Som ger dem mat och låter dem bo under sitt tak?

– De försvårar vårt arbete. Och så tänker jag att de förmodligen inte tror lika mycket på rättssamhället som jag gör.

Petra Stenkula säger att de flesta gömda ändå ”blir verkställda” och tvingas lämna Sverige i slutändan.

– Jag tycker att de som gömmer ska fundera noga på om de inte gör de här människorna en björntjänst.

Hyran betalas av ett asylnätverk

Det är ett år sedan nu som Lars och Fredrik lät flyktingen Samuel flytta in i deras lägenhet i Malmö. Tajmingen var perfekt. Lars och Fredrik hade börjat tröttna på alla slarviga gäster och nutida hippies som övernattade i deras extrarum.

Ibland betalade gästerna lite pengar i hyra. Oftast inte.

Genom en kompis som är engagerad i asylfrågor fick de veta att den då 17-årige Samuel, gömd flykting från Somalia, behövde någonstans att bo.

Nu sitter Samuel från Mogadishu och Lars och Fredrik från Lund runt köksbordet och pratar om källsortering och vegetarisk matlagning.

– Alla svenskar jag känner är vegetarianer, säger Samuel och skrattar.

– Inte jag, säger Lars. Men visst, jag lagar ofta vegetarisk mat. Du tycker väl att det är gott också, Samuel?

– Jodå, svarar Samuel.

Jag tänker på den stora kycklingmackan som Samuel åt under fotbollsmatchen på det arabiska kaféet Sahara.

En gitarr står i ett hörn, bredvid några tomma vinflaskor. På bordet ligger Fria Tidningen och skateboardtidningen Giftorm.

– Samuel är en av oss. Han är en bra vän som hänger med oss när vi skejtar och följer med på fotoutställningar ibland. Och vi kollar på hans hiphopgrupp när de uppträder. Att han är gömd är helt irrelevant, säger Lars.

Samuel har ett eget, ganska stort rum i kollektivet. På golvet ligger en ungdomsbok: Siv Widerbergs ”Hit med mobilen”. På väggen sitter några foton på hiphopgruppen som Samuel är med i.

Hyran för Samuels rum är 1 800 kronor. Den betalas av ett asylnätverk, med pengar som skänks av vanliga Malmöbor.

Först tänkte Lars och Fredrik att de kanske borde betala hyran för Samuel.

– Men på något sätt blir det bättre så här, mer jämställt. Samuel blir mer självklart en del av kollektivet än om vi hade gett honom hyran som en allmosa, säger Lars.

Ibland berättar Samuel om livet i Mogadishu för sina lägenhetskompisar.

– Senast i dag snackade han om när han var nio år och började tjafsa med nån unge, vars pappa plötsligt kom med en AK47:a, säger Fredrik och skakar på huvudet.

Samuel nickar.

– Så var det. Mycket vapen hela tiden. När vi tjuvåkte bakom en minibuss kom en man och siktade på mig med pistol.

Samuel lyckades fly Mogadishu när han var tretton år. Precis som kompisen Ahmed åkte han på en svår och farlig bilresa genom Sahara innan han fick plats på en båt från Libyen.

Båten gick till Malta.

Livet som somalisk flykting på Malta var långt ifrån Samuels dröm om Europa. Han bodde i ett tältläger. Malteser körde förbi och slängde in flygblad om att svarta var smutsiga och skulle lämna deras land.

Från Malta tog sig Samuel till Sverige och Malmö. Nu har han hållit sig gömd i sexton månader. I maj kan han komma fram ur sitt gömställe och söka asyl i Sverige.

Samuel visar ett häfte där han skriver ner hiphopverser. Några är på somaliska, andra på engelska.

Och så en rad på svenska:

”Jag är en ung kille/Men jag känner mig som 40 år gammal”

Samuels kompis Ahmed kommer in i lägen­heten. Hans telefon ringer hela tiden. Följande dag ordnas en stor demonstration mot polisens jakt på papperslösa. Ahmed är en av talarna. Han är så nervös att han mår illa.

När Sveriges Radio ringer och vill göra en liveintervju går Ahmed in i Samuels rum. Han vinkar att jag ska följa med.

Ahmed berättar för radiolyssnarna om livet som gömd, om oron att åka fast. Men, undrar reportern, ska man inte lyda myndigheternas beslut och lämna landet om man får avslag på sin ansökan? Ska man inte följa lagen?

Ahmed tittar ner i golvet, där inne på sin gömde kompis rum. Han tänker på Samuel och på det dåliga samvete han ibland känner för att just han fått uppehållstillstånd.

I radion säger Ahmed att ingen människa är olaglig. Han fortsätter:

– Ingen lämnar sitt liv, sin familj och sina vänner och kommer till Sverige för att det är roligt. Man gör det för att man måste.

En löprunda i Pildammsparken

Det är förmiddag på Malmö central. Några leende tonåringar delar ut reklamprover från Findus: solskensbullar ”med en härligt stor klick vaniljkräm i mitten”. Två elever från John Bauergymnasiet i Ystad riggar en kamera på ett stativ för en skoluppgift: att ta bilder med fart i.

Bredvid elevernas kamera går två afghanska gömda flyktingar med var sin liten väska.

De försöker att inte väcka uppmärksamhet när de rör sig mot bussen till Göteborg.

26-årige Sohrab och jag sprang en löprunda i Pildammsparken dagen före. I dag har han med sig sin 30-årige kompis Morteza, en bondson från den talibankontrollerade provinsen Ghazni.

Mortezas pappa blev dödad ute på ett fält. Svenska myndigheter avslog Mortezas asylansökan.

Visst var Ghazni farligt – men Morteza kunde åka till huvudstaden Kabul i stället, menade Migrationsverket.

Att åka tillbaka till Afghanistan är självmord, ansåg Morteza. Han gick under jorden.

Mortezas fingertoppar ser underliga ut, liksom uppluckrade. Häromdagen försökte han söka asyl i Köpenhamn.

– Jag gnuggade någon kemikalie på fingrarna. Den skulle sudda ut fingeravtrycken, så att de inte skulle se att jag redan sökt asyl i Sverige.

Kemikalien funkade inte. Mortezas finger­avtryck dök upp i registret. Han får ingen dansk asylprövning.

Nu ska han leva gömd i Göteborg ett tag. Morteza känner inte människorna han ska bo hos, så Sohrab följer med, visar vägen och presenterar honom. Bussbiljetterna för 110 kronor har betalats av ett asylnätverk.

– Jag har inga pengar alls, säger Morteza.

En tid i Köpenhamn jobbade han på restaurang som diskare. Ägaren betalade 200 kronor svart per tiotimmarspass i disken. Hans arbetskamrater med uppehållstillstånd tjänade 80 eller 100 kronor i timmen.

– Visst blev jag utnyttjad. Men 200 kronor på en dag är ändå bättre än inga pengar alls, säger Morteza.

Sohrab skakar på huvudet. Han känner flera afghaner i Malmö som arbetat för liknande löner, ibland för mindre än 20 kronor i timmen.

– Men nu när polisen gör så täta kontroller har de fått sparken. De tvingas städa och passa upp hemma hos arbetsgivaren i stället, bara för att få ihop till hyran. De är som slavar, säger Sohrab.

Han tittar nervöst mot två ordningsvakter i gula reflexvästar längre bort i centralhallen. Häromdagen var det nära att han åkte fast.

Han hade varit hos en afghansk vän ute på Rosengård. Morteza var där också. De hade ätit ris och bönor.

– Klockan var kanske elva på kvällen. Min vän sa: gå inte Sohrab, sov här! Det är farligt ute. Men Morteza skulle sova där. Han hade ingen mer plats i sitt lilla rum. Jag promenerade hemåt.

När Sohrab närmade sig Möllevångstorget kröp plötsligt en polisbil upp vid sidan av honom. Polisen rullade ner rutan. Sohrab hörde honom ropa ”Hallå! Hallå!” men låtsades som ingenting.

– Jag fortsatte gå. Jag hade afghansk musik i mina lurar, höjde volymen till max och ansträngde mig för att bara titta rakt fram och inte börja springa. Jag hörde hur polisen tutade på mig. Allt jag tänkte var ”inte Afghanistan!”

När Sohrab kommit runt hörnet sprang han.

– Jag klarade mig, säger han just när bussen till Göteborg rullar in.

Sohrab och Morteza kliver ombord.

Mannen från bussbolaget är en glad typ.

– Är ni såna paparazzis? Vem fotar ni? undrar han när fotografen Anders Hansson knäpper bilder.

Vi berättar att vi följer Sohrab och Morteza för ett reportage. Bussbolagsmannen fortsätter med sina nyfikna frågor.

– Jaha. Och vad har de gjort för något då?

Jag vet inte vad jag ska svara. Ingenting, säger jag till slut.

– Jo, något måste det vara, envisas bussmannen.

– Ja, något är det. Men inget särskilt.

När bussen rullar i väg och Sohrab vinkar genom rutan poppar en replik upp i mitt huvud. Det var något som gränspolisens chef Petra Stenkula sade när vi intervjuade henne.

Först talade hon länge om polisens effektiva arbete för att spåra upp papperslösa. Och om hur viktigt det är att flyktingar följer myndighetsbeslut. Men plötsligt sade hon:

– Vem vet? Kanske hade man gjort likadant själv om man varit i deras situation

Fakta. Personer i reportaget

Samuel, 18 år. Lever gömd hos studenter i Malmö. Flydde som 13-åring undan kriget i Somalia. Tog sig till Sverige och gick under jorden för att slippa skickas tillbaka till Malta, där han först sökte asyl. Pluggar på gymnasium. Gillar Manchester United och hiphop. Heter något annat egentligen.

Sohrab, 26 år. Lever gömd i en lägenhet i Malmö. Flydde från Afghanistan efter att hans far dödats av en bomb. Gick under jorden när han fått avslag på sin asylansökan. Greps av gränspolis på en pizzeria. Lyckades sedan fly. Utbildad systemvetare. Gillar att träna på gym och springa. Heter något annat egentligen.

Morteza, 30 år. Lever gömd i Göteborg, bodde tidigare hos afghanska landsmän i Malmö och Köpenhamn. Från talibankontrollerade provinsen Ghazni. Har jobbat svart i Köpenhamn som diskare för 20 kronor i timmen (hans kolleger med uppehållstillstånd tjänade 80 kronor). Heter något annat egentligen.

Ahmed Khader, 19 år. Levde länge som gömd i Malmö. Fick permanent uppehållstillstånd i år. Hans mamma skickade honom från Somalia när han var 13 år för att han inte skulle tvångsrekryteras av islamistisk milis. Pluggar på gymnasium. Kompis med Samuel.

Lars och Fredrik. Studenter som hyr ut ett rum till Samuel i sin lägenhet i Malmö. Har andra namn i verkligheten.

Petra Stenkula. Chef för gränspolisen i Malmö, som blivit alltmer effektiv när det gäller att hitta och avvisa papperslösa. Kritiseras för metoden att begära ut listor på vilka som ska gifta sig och sedan slå till mot bröllop.

Katrin Stjernfeldt Jammeh (S). Kommunalråd i Malmö. Väljs troligen till mångårige kommunstyrelseordföranden Ilmar Reepalus efterträdare nästa vecka. Kritisk mot flera av gränspolisens metoder.

Tobias Billström (M). Migrations­minister, kommer från Malmö. Har varit tveksam till att utöka rättigheterna för papperslösa att få skola och vård, eftersom han menar att det kan gynna ett ”skugg­samhälle”.

Fakta. Därför skriver DN om de papperslösa

Ordet papperslös används för att beskriva människor som lever i Sverige utan tillstånd. Antalet tros vara mellan 10 000 och 35 000, de flesta är män.

2009. Regeringen uppdrar åt Migrationsverket, Kriminalvården och Polisen att utvisa fler papperslösa.

December 2012. Polisens och Kriminalvårdens projekt Reva – Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete – blir känt genom tidskriften Republic Service.

Februari 2013. Gränspolisens tunnelbanekontroller i Stockholm får massiv kritik. Polisen anklagas för rasism, att kontrollera människor enbart på grund av utseende.

7 mars. Justitieminister Beatrice Ask (M) försvarar polisens metoder.

8 mars. Gränspolisen i Stockholm slopar id-kontrollerna i t-banan.

9 mars. Demonstrationer mot jakten på papperslösa samlar tusentals i Stockholm, Göteborg och Malmö.

13 mars. Författaren Jonas Hassen Khemiri skriver ett öppet brev till justitieminister Beatrice Ask om rasism och att känna sig utpekad på grund av sitt utseende. Brevet publiceras i DN och får enorm spridning på Facebook och andra sociala medier. ”Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det”, skriver Khemiri.

14 mars. Miljöpartiet hotar bryta migrationsuppgörelsen med regeringen. Orsaken är bland annat regeringens jakt på papperslösa.

Fakta. Papperslösa får laglig rätt till vård och skola

Många papperslösa går i skola och får vård i Sverige – men rätten har tidigare inte varit lagstadgad. Den 1 juli i år träder den nya lag i kraft som ska ge papperslösa som vistas i Sverige rätt till skolgång. I torsdags lade också regeringen fram ett lagförslag om sjukvård till papperslösa. Barn upp till 18 år ska ha rätt till fullständig vård. Vuxna ska få subventionerad vård för att behandla sjukdomstillstånd som inte kan vänta.

Utvidgningen av papperslösas rättigheter är ett resultat av regeringens migrationsuppgörelse med Miljöpartiet. Uppgörelsen tillkom efter valet för att inte ge Sverige­demokraterna inflytande i frågor som rör invandring.

Inte straffbart gömma personer

Det är inte straffbart att gömma personer som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd – såvida man inte gör det i vinstsyfte. Sverigedemokraterna är det enda riksdagsparti som vill ändra lagen och göra det straffbart att gömma flyktingar.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.