Flera män i halsdukar och vinterjackor diskuterar politik inne i gallerian vid Rinkeby torg. Vissa av dem är också ute efter khat, men den kommersen pågår inte längre här inne i värmen. Sedan kaféägaren spred ut ryktet att en övervakningskamera finns gömd någonstans bland butikerna vågar inte langarna längre komma in; numera hänger de alldeles utanför ytterdörrarna som tyst glider isär så snart någon närmar sig, och deras mobiltelefoner går varma i kylan.
Klockan är halv fem på eftermiddagen. Khatkunderna gör sig ärenden på torget, nickar åt någon bekant och släntrar som av en händelse fram till männen med mobilerna. Det är särskilt en langare de söker, nämligen den som enligt ryktet säljer den färskaste varan just i dag, den som är godast och ger de bästa fantasierna.
Langaren i fråga nickar avmätt mot var och en. Jag ser honom ta emot sedlar och göra noteringar på en lapp. Sedan berättar han med släpig röst vilken adress kunderna ska söka upp för att få sin leverans av den gröna drogen.
Khatförsäljarna varierar sig för att förvilla narkotikapoliserna som spanar på dem någon gång ibland; de hyr från dag till dag in sig i olika lägenheter där de förvarar jutesäckarna som har smugglats hit till Rinkeby från Amsterdam, och dygnshyran de betalar är tusen kronor plus några knippen khat.
Khatkommersen pågår dagligen på torget i Rinkeby. Det är dit Gooleed går när han vill få tag i khat för en natt med vännerna.
Han växte upp i södra Somalia och flydde undan inbördeskriget redan 1991. Hans far och hans två bröder hade blivit dödade, och när Gooleed riskerade att bli tvångsenrollerad som soldat i en lokal krigsherres privatarmé lämnade han sin fru och sina fem barn i Mogadishu. I tolv år levde han ensam i Egypten och Syrien.
Nu bor han i Tensta, och en kväll i mitten av februari möter jag honom och hans somaliska vänner Farah, Ali och Amin utanför t-banestationen där. Gooleeds jacka putar av fem knippen khat inslagna i bananblad som han just har köpt i Rinkeby.
– Jag betalade 200 kronor per qep, säger han. Ett knippe kallas qep på somaliska. Två qep är en marduuf.
Vi sätter oss kring köksbordet i en av hans vänners lägenhet. Gooleed öppnar bananbladspaketen och bjuder sina vänner som genast stoppar de rödaktiga khatkvistarna med de späda, gröna bladen i munnen och börjar tugga.
– Den här sorten är stark, den går rakt upp i huvudet, mumlar Farah.
– Här är ”kungen”, säger Amin, den bästa kvisten i bunten. Den ger man någon man respekterar. Här, Gooleed!
– Man sitter ofta i tio timmar och tuggar och pratar, berättar Ali. Först är man fantastisk och smart, men på morgonen är man ingen alls.
– Jag brukar fantisera om att jag är president och löser alla problem, säger Farah.
– Ja, när livet är svårt blir allting lättare om jag tuggar khat, säger Gooleed. Då är jag en liten pojke i Somalia igen, kriget har inte börjat och jag har det bra. Men senare, på morgonen, då är jag trött och maktlös. Då är jag irriterad och aggressiv och har ont i hela kroppen.
– Khat är för somalierna som alkohol för svenskarna, säger Ali samtidigt som han bearbetar den gröna cellulosan med käkarna. Khat förstör massor av somaliska familjer i Sverige. Mannen blir arbetslös och tar inte ansvar. Hans grejer blir bedövade, han blir impotent. Och alla pengarna går till khat, barnen går i dåliga kläder och får ingen mat.
Gooleed jobbar ibland i en butik, men normalt lever han på socialbidrag. Under de första åren i Sverige tuggade han khat nästan varje dag.
– Svenskarna vill ju inte ha oss här, och den som inte får jobb blir hopplös, säger han. Jag blev sjuk till sist, och ekonomin var en katastrof. En dag åkte jag fast på torget i Rinkeby med en massa khat på mig. Jag satt i fängelse i tre månader. Sedan dess tuggar jag bara någon gång i veckan.
Jag märker att Farah hela tiden håller högerhanden i fickan; tre av fingrarna är borta, och senare ger han mig förklaringen: innan han flydde till Sverige bodde han i en by i Hodandistriktet i södra Somalia där den islamistiska terrororganisationen al-Shabab har makten, och när han vägrade att låta sig värvas som soldat blev han torterad.
– De ville att jag skulle bli självmordsbombare. Men jag sade nej, jag ville inte bli en mördare. De dödade min vän och skar av mina fingrar. De trodde att de hade dödat mig också, men jag överlevde och flydde.
Det ironiska är att Farah genom att tugga khat i Tensta troligen stöder terroristerna som skar av honom fingrarna.
Omkring hälften av de somaliska männen i Sverige använder khat regelbundet, hävdar Sofia Garad, aktiv i föreningen Somali women in Sweden, när vi talas vid på ett kafé i Tensta centrum. Hon gissar att ungefär var tredje somalisk man i segregerade förortsområden är beroende av khat och har fastnat i ett allvarligt missbruk.
– Det är orsaken till att så många somaliska män är arbetslösa och aldrig integrerar sig i Sverige. Khat är ett gissel som gör männen odugliga och slår sönder ekonomin och relationerna – många tusen barn växer upp med en missbrukande förälder som förebild, och många blir själva kriminella drogmissbrukare.
Ingenstans i världen är de somaliska männen så passiva som här i Sverige, hävdar Sofia Garad:
– De som bor i Mogadishu, Nairobi eller London tuggar också khat, men de allra flesta jobbar och försörjer sin familj. Det är något fel på det svenska systemet, Sverige ställer inte tillräckligt hårda krav på invandrarna. Alltför många somaliska män lever på socialbidrag och fastnar i självförakt och khatmissbruk – de saknar framtidstro!
Det är en skam för en somalisk man att vara arbetslös; enligt både traditionen och islam är det mannens ansvar att försörja sin familj, berättar Sofia Garads väninna Amina. Hon kommer också från Somalia, bor i Kista och har i många år levt med en khatmissbrukande man.
– Khat är mannens bedövningsmedel, säger hon. Om samhället inte vill ha honom vill i alla fall hans vänner ha honom. Så han sitter med dem och tuggar khat hela nätterna, och under de första timmarna äger han hela världen. Men sedan kommer hallucinationerna och ångesten, och dagen därpå är han alldeles för trött för att orka söka jobb. Han vill bara ha mer khat.
Till sist tröttnar kvinnan och kastar ut honom.
– Och då tuggar han ännu mer khat tillsammans med sina kompisar, fortsätter Amina. Om han inte dör åker han kanske till Somalia för att hämta en ny kvinna som kommer till Sverige och snart blir med barn. Och så vevas tragedin ett varv till.
Fotnot: Gooleed, Farah, Ali, Amin och Amina har fingerade namn; ingen av de fem vågar träda fram i DN.