Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sverige

Så slår de tillbaka mot hat och trakasserier

Mina Dennert, bilden till vänster, och Linnéa Claeson.
Mina Dennert, bilden till vänster, och Linnéa Claeson. Foto: Tomas Ohlsson och Beatrice Lundborg

Vilka är de mest effektiva 
strategierna för den som 
upplever sextrakasserier och 
rasism på sociala medier? Tystnad, 
konflikt eller hövlig nätvandring? 
Så här slår #jagärhär-grundaren 
Mina Dennert och handbollsspelaren 
Linnéa Claeson tillbaka.

Linnéa Claeson var omkring 11 år första gången hon såg en snopp hon inte hade bett om att få se på nätet. Hon var inloggad på dåtidens stora chattjänst MSN och trodde att hon pratade med en pojke i sin egen ålder. Men när webbkameran slogs på möttes hon av en äldre man som satt och onanerade.

– Jag sprang ut till min pappa och skrek, berättar hon. Han skrev ett skitargt meddelande, att om du någonsin skriver till min dotter igen så ses vi i en rättegång.

Hon skrattar trots att hon inte tycker att det är roligt. Konstaterar att det är skönt att hon har så bra kontakt med sina föräldrar, det har inte alla unga.

Många år har passerat sedan den första oönskade penisbilden. Linnéa Claeson är 25 år i dag, spelar handboll på elitnivå i Skuru IK, studerar till jurist och driver Instagramkontot @assholesonline med snart 150.000 följare.

Långt ifrån alla män skickar bilder på sitt könsorgan (en så kallad ”dick pic”) utan att först ta reda på om mottagaren vill ha dem, men det är alldeles för vanligt förekommande för att hävda att det inte är ett bekymmer. Det finns en anledning till att Veckorevyn under hashtaggen #stoppasnopparna intervjuar unga kvinnor som berättar om hur det känns att få dessa oönskade bilder (ledtråd: inte bra) och att Café, en modetidning för män, tar upp problematiken i flera artiklar på nätet.

Linnéa Claeson tvingades leva med obehaget, som så många andra kvinnor före henne, men kom för två år sedan på en annan väg för att slå tillbaka och sprida medvetenhet om problemet – Instagramkontot. Där började hon lägga upp bland annat skärmdumpar på sina konversationer med några av alla män som kontaktade henne.

Många har en humoristisk ton men hon skriver samtidigt ofta längre bildtexter med seriöst anslag om våldtäktskulturen och sexuella trakasserier. I kommentarsfältet pågår diskussioner och människor peppar varandra. Det är på allvar.

– De här männen verkar tro att det de gör är anonymt, men det är otroligt offentligt, konstaterar hon. Det är ganska roligt, för jag märker att de blir chockade över att deras agerande får konsekvenser. Det är sjukt. Jag skulle aldrig lägga den risken på en främmande person, att skicka något som är privat och lita på att den personen inte kommer göra något av bilden.

För journalisten och aktivisten Mina Dennert var det näthatet på Facebook som blev droppen när hon startade Facebookgruppen #jagärhär. Hon hade länge sett på medan rasismen och polariseringen eskalerade och kände att hon behövde göra något.

Hösten 2015 hade varit så positiv, tyckte hon. Människor engagerade sig och gjorde insamlingar till flyktingar. Refugees Welcome växte som organisation.

– Det var en ”We shall overcome”-känsla över hela Sverige, säger Mina Dennert. Jag tänkte att folk var nog inte rasister och att jag bara hade inbillat mig. När regeringen sedan gick ut och sa att det behövdes ett andrum vände retoriken kraftigt och det blev nästan dubbelt så grovt, det blev mycket mer hat.

– Hatet hade tagit över och blivit normaliserat. Och det var tydligt vad som väntade den som sade emot eller opponerade sig, som vi såg med exempelvis Zara Larsson och Rossana Dinamarca. Jag visste vad som väntade om jag skulle ifrågasätta hatet. Men jag stod inte ut.

Så hon grundade #jagärhär och i gruppinformationen förtydligar Mina Dennert syftet:

”#jagärhär är ett stöd till dem som aktivt vill gå in och bryta och störa dem som sprider hat. Vi säger vad vi själva tycker och tänker, vi kommer inte alltid att vara överens i sakfrågor, men vi står enade för öppenhet, respekt och det goda samtalet.” (…) ”Det kanske är självklart men bör ändå sägas; när vi kommenterar är det av yttersta vikt att vi inte själva sprider fördomar, hat, skvaller, rykten eller nedlåtande kommentarer. ”

Tanken är alltså att stötta medmänniskor som står upp mot rasism och kvinnohat i sociala medier. Genom hashtaggen kan man enkelt hitta varandra, visa att det finns många som tror på öppenhet och jämställdhet. Gruppen vill vara en del av en positiv rörelse på nätet.

Hur började det?

– Jag hade tänkt på det ett par veckor och frågade några vänner vad de trodde om att starta något i stil med ”mammor på nätet”. Som nätvandrare, tänkte jag först. Att man tar en runda på kvällen och städar upp lite innan man går och lägger sig. Mest handlade det om att barn och unga inte skulle se vuxna människor prata om politik med varandra på det sättet, jag tror att man blir svart i hjärtat av det. Det räcker inte att dyka upp vart fjärde år och lägga en lapp i en låda. Däremellan måste vi ha en diskussion, men som det är nu har en grupp människor kapat den politiska debatten och gjort det omöjligt för oss andra att diskutera viktiga politiska frågor.

Gruppen växte först genom kompisar, därefter efter medieframträdanden och debattartiklar och när Brexit röstades igenom i Storbritannien och Donald Trump vann presidentvalet i USA ökade antalet medlemmar kraftigt.

I dag har #jagärhär över 60.000 medlemmar och Mina Dennert har prisats av Rättviseförmedlingen.

– Nu tycker jag att vi i och med gruppen verkligen har fått igenom en förändring, men det är fortfarande lång väg kvar.

Tanja Suhinina är psykolog och sexolog, har skrivit en bok och har länge varit aktiv i frågor kring sex i bloggar och på sociala medier. Hon vill sprida kunskap i så många olika sammanhang som möjligt och har gjort det på Twitter, i tv och radio och i artiklar och i bloggtexter.

– ”Dick pics” verkar vara ett ganska brett förekommande fenomen som har blivit mer uppmärksammat på senaste tiden och jag och mina psykologkolleger ser på det med förundran, säger hon. Vi vet inte varför män gör det, då det inte finns någon forskning i ämnet.

Huruvida det är kränkande eller inte är förstås upp till mottagaren att bestämma, men när så många kvinnor uppenbarligen inte uppskattar det är det svårt att förstå vad som driver män att skicka stolta bilder på sina könsorgan. Match.coms årliga sexundersökning Singles in America, med nästan 6.000 personer i underlaget, visade 2015 att tre fjärdedelar av de tillfrågade kvinnorna tycker att en ”dick pic ” är det mest avtändande man kan få.

Hur bör man hantera det?

– Där är psykologin ganska överens om att man ska försöka att inte svara alls, samtidigt som det skulle innebära att frågan inte belyses i medierna, exempelvis. Men rent psykologiskt, när folk är dumma i huvudet, så ska man inte reagera. Det kallas för utsläckning, att genom att inte ge uppmärksamhet få de här männen att sluta.

Varför blir så många män arga när de får svar på tal?

– Det är väldigt fascinerande, men det är inte första gången i världshistorien folk gör en grej och får samma sak tillbaka och blir skitförbannade. Det är allmänmänskligt, man tänker inte så mycket och så får det konsekvenser, man känner sig trängd och tycker att det är hon som blåser upp allt.

Finns där ett maktperspektiv?

– Absolut. Män är inte så jättevana vid att bli ifrågasatta och tänker att ens invit är välkommen och funderar inte på att man faktiskt kräver något av en annan person. Man tycker att man har varit neutral eller snäll. Jag tror att det finns två större genrer. Den hotfulla – jag vet var du bor, här är min kuk. Och den lite mer raggande.

– Många av dessa män skulle inte blotta sig på gatan, och det finns regler för hur man dejtar, men på nätet tycker man inte att det är kränkande. Samtidigt vill väldigt få skicka en bild där man ser ansiktet så jag tänker att de ändå har en uppenbar gräns, det är tryggt och anonymt. En del av det kan bero på att vi fortfarande pratar om internet som en egen värld. Det börjar mer och mer smälta ihop, folk förstår det bättre och bättre.

Beteendet på nätet har knappast förändrats till det bättre sedan Linnéa Claeson var barn och kommentarsfälten i sociala medier har inte blivit vänligare.

Det är svårt att sätta fingret på exakt hur vanligt det är att människor beter sig illa eller hur stor andel som varje dag eller någon gång i veckan skriver eller delar något kränkande.

Det vanligaste är att tjejer ignorerar, vilket många säger åt oss att göra, men jag tycker att man ska göra precis det som känns rätt – blockera, skälla ut.

Antimobbningsorganisationen Friends nätrapport för 2016, som bygger på en webbaserad enkät med 1.015 barn och unga i åldrarna 10 till 16 år, visade att en tredjedel av tjejerna och en fjärdedel av killarna hade utsatts för sexuella trakasserier online. Enligt samma undersökning svarade 72 procent av tjejerna att de sällan till ofta under det senaste året hade upplevt att det förekom att andra uttryckte sig med kränkande, sexuella eller ovälkomna anspelningar. Samma andel för killarna var 65 procent.

– Det fascinerar mig fortfarande, hur en snubbe i Brasilien plötsligt skickar en bild på sitt könsorgan, säger Linnéa Claeson.

Ibland svarar hon med ilska, undrar hur männen tänker – och får ta emot okvädingsord i stil med ”hora” och ”fitta”, ibland även hot om sexuellt våld.

Linnéa Claeson tror att en del av de starka motreaktionerna beror på en ovana vid att någon säger ifrån och står upp för sig själv.

– Det vanligaste är att tjejer ignorerar, vilket många säger åt oss att göra, men jag tycker att man ska göra precis det som känns rätt – blockera, skälla ut. Jag tror att de här männen blir provocerade just för att de tycker att jag inte har rätt att driva med dem. Det är en skev människosyn och kvinnosyn.

Har någon du har interagerat med bett om ursäkt?

– Nej. Jag trodde att det hade hänt en gång, men sedan fortsatte personen att skriva ändå.

Några gånger har hon svarat med att lägga ut penisbilden på avsändarens Facebook eller kontakta flickvänner och mammor.

– Jag får sällan svar från familjemedlemmar. Jag har fått svar från flickvänner eller partners några gånger. De är ofta tacksamma och jävligt ledsna på samma gång. Jag är inte ute efter tacksamhet – jag blir nog bara förbannad och går på min magkänsla. 
Och vill visa personer i hans närhet vad för sorts människa det är.

Hon anmäler ofta bilderna men får i ständig retur från Facebook och Instagram att de oönskade penisbilderna ”inte bryter mot våra gemenskapsregler”.

När konstnären Stina Wollter svarade en av de män som trakasserade henne – genom att skicka tillbaka hans egen snopp (och ett par till) – blev hennes Instagramkonto @stinawollter avstängt.

Vilka är det som gör det här? Ingen specifik grupp, menar Linnéa Claeson. Det är ”en internationell, dålig kvinnosyn”, säger hon. Personer med olika yrke, ålder, etnicitet och civilstatus.

– Det är viktigt att framhålla, för rasister försöker ofta sno mitt konto och hävda att det är en invandrarfråga. Det är ett otroligt utbrett problem som vi har att jobba med.

Internationellt finns många sociala medier-konton som hänger ut eller slår tillbaka mot män som beter sig illa på nätet, däribland @instagranniepants som tecknar dessa män med små, små penisar och publicerar delar av konversationerna, samt @tindernightmares och @byefelipe.

Linnéa Claeson säger att vi måste sluta ursäkta mäns oacceptabla beteenden.

– Kvinnors rätt till sin egen kropp har ingen åldersgräns. Det behöver ske en attitydförändring i hur vi ser på sexuella övergrepp och samtycke. Det här är inte okej och vi accepterar det inte längre, vi kommer att slåss för vår rätt och vår frihet.

Hon ser trots allt positivt på utvecklingen:

– Men för varje år tycker jag att folk blir mer medvetna och att många ungdomar är engagerade och vill göra världen till en bättre plats. Medvetenheten om sitt och andras agerande har ökat.

Efterfrågan på Mina Dennerts tjänster har vuxit så mycket att hon precis har sagt upp sig för att arbeta i den nystartade före
ningen med samma namn som gruppen. Och hon får ta emot enorma mängder hat och hot. Frågan är dock för viktig, tycker hon, för att inte göra något. Hon har aldrig ångrat att hon grundade #jagärhär och önskar att fler skulle inse allvaret och förstå hur bra vi har det i Sverige, med demokrati och välstånd.

– Jag tror att fler fungerar som jag. Jag behöver tio positiva kommentarer för varje negativ. Om man ska klara av att kämpa för förändring hos sig själv och andra behöver man få kraft från varandra. Ingen orkar i längden om det aldrig blir diskussion utan man ständigt lämnar sakfrågorna för personliga påhopp. Ibland när jag ska ut och föreläsa blir de som tar emot mig hotade – ungefär som att det är farligt att ha de här åsikterna som jag har. Som alla hade innan, att självklart ska vi inte hålla på med hat. Jag orkar nog inte det här egentligen, men jag orkar inte med 
alternativet heller.


Foto: Tomas Ohlsson

Hur hanterar man näthat? Mina Dennerts bästa råd:

• På din egen sida – ta bort omedelbart! När det står kvar så hjälper du till att sprida hat.

• På en väns sida – ta det genom ett privat meddelande! Eller ring. Förklara för din vän varför du tycker att det är fel att sprida hat och be personen ta bort det.

• På en sida som sprider hat – säg emot! Sakligt och lugnt. Du behöver inte vara professor för att kunna stå upp mot hat. Visa att du finns och att du inte håller med. Du kanske inte förändrar den som har spridit hatet men det kanske hjälper någon som läser.

• I vanligt forum – säg vad du tycker. Lugnt och sakligt. Var öppen. Ställ frågor. Och lyssna!

• Viktigast av allt – stötta andra som säger emot! Ställ dig på den utsattes sida. Låt ingen möta hatet ensam.

Foto: Beatrice LundborgHur hanterar man näthat? Tanja Suhininas bästa råd:

• Var inte ensam. Berätta för någon du litar på och som kan stötta dig på det sätt du behöver.

• Kom ihåg att det inte enbart handlar om vad du kände när du blev trakasserad, utan om vad personen faktiskt gjorde. Man får inte trakassera folk oavsett om de blir ledsna eller inte.

• Det är väldigt osannolikt att du omvänder någon som trakasserar genom att argumentera med dem, så gör det bara om du tycker att det är kul i sig.

• Anmäl.

• Tillåt dig själv att känna det du känner. Det är inte fel på dig oavsett om du blir jätterädd eller inte bryr dig.

Foto: Beatrice LundborgHur hanterar man näthat? Linnéa Claesons bästa råd:

• Hitta ett sätt som känns bra för dig, en överlevnadsstrategi.

• Om du orkar polisanmäla 
– gör det.

• Anmäl till sociala medier 
– så att statistiken åtminstone 
finns i systemet.

• Berätta för någon som du litar på, så att du inte står ensam.

• Blockera, ignorera – om det 
är det du vill.

• Be personen dra åt helvete, 
om det känns rätt.

• Driv med personen, som jag gör.

• Skvallra för personer i hans 
närhet, det är ganska roligt.

• Stå upp för dig själv.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.