Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Sverige

Siffrorna stöder inte Eliassons ord

ANALYS. Rikspolischef Dan Eliassons tidigare optimistiska kalkyl kan ha bidragit till att skapa den akuta knipa som polisorganisationen försatts i. Genom att ensidigt skylla på flyktingvågen och terror i utlandet för han bort fokus från sitt eget ansvar.

Ännu i slutet av 2014 trodde många att kammarrättspresident Thomas Rolén var den som skulle leda svensk polis efter omorganisationen den 1 januari 2015. Rolén var en av arkitekterna bakom reformen, hade i flera år lett planeringen inför den praktiska omställningen och var välbekant med polisens behov efter mer än 700 möten med poliser, polischefer och annan personal.

Men när det bara återstod veckor meddelade inrikesminister Anders Ygeman att uppdraget istället skulle gå till Försäkringskassans dåvarande chef Dan Eliasson.

Utöver kandidaternas olika bakgrunder fanns det en avgörande skillnad. Enligt Thomas Rolén kalkyl skulle det krävas drygt två miljarder kronor extra på tre år för att slå ihop 23 myndigheter till en. Dan Eliasson lovade att göra jobbet utan några extrapengar.

Sexton månader senare larmar rikspolischefen nu i SR:s ”Lördagsintervjun” om akuta kassaproblem. Budgetförhandlingar i all ära, Eliasson tänker köra över Anders Ygeman och övriga regeringen och drastiskt nyanställa personal för att få fart på sin myndighet. Utan klartecken från uppdragsgivarna är han beredd att dra på skattebetalarna nya kostnader i miljardklassen.

Förklaringen till paniken är bland annat, vilket DN kunde berätta om i veckan, att rekordmånga poliser sagt upp sig i missnöje med löner, anställningsförhållanden och ledarskap. Men ännu viktigare är att reformarbetet verkar ha kört fast. Det högtidliga löftet om en polis närmare medborgarna har fortfarande inte realiserats och på många håll märks oro för att 90-talets närpolisfiasko ska återupprepas.

Dan Eliasson har sedan i höstas inte missat ett tillfälle att peka på det ökade flyktingmottagandet och dess polisiära konsekvenser i form av gränskontroll, uttryckningar till flyktingboenden och så småningom fler utvisningsverkställanden. Efter terrordåden i Paris i november lade han snabbt till skärpt bevakning av viktiga samhällsintressen till kalkylen.

Men står dessa uppgifter verkligen i paritet till de panikåtgärder som Dan Eliasson av allt att döma tänker genomföra? Och var inte tanken just att större effektivitet och flexibilitet skulle göra den nya polismyndigheten bättre rustad för oförutsedda utmaningar?

Som DN berättat har polisledningen visat påtaglig ovilja att redovisa vad flyktingvågen egentligen inneburit i merarbete. När siffror till slut presenterades i februari i år visade det sig att anmälningar om brott och oro på flyktingboenden motsvarande ungefär en procent av det totala antalet inkomna ärenden. I fråga om gränsbevakningen saknas fortfarande fakta, trots att alla arbetstid ska registreras i IT-systemet PUM-A. I veckan skrev Nationella operativa avdelningen så här till DN som svar på hur många arbetstimmar som gått åt:

”Det finns idag inte någon färdig handling med en sådan sammanställning som efterfrågas. Ej heller kan den efterfrågade informationen inhämtas ur en upptagning för automatiserad behandling (PUM-A).”

Får man tro Polisförbundet arbetar för dagen cirka 200 poliser med gränsbevakning. I relation till landets totalt 20.000 poliser skulle det alltså göra att merarbetet återigen stannar på en procent.

Men terrorberedskapen då? Jo, när hotnivån höjdes i höstas beordrades en del yttre personal ut till myndigheter, knutpunkter och gallerior. Något liknande upprepades i veckan. Men enligt samstämmiga källor sker även detta på den yttersta marginalen och poliser vittnar om att Säpo återigen kör sitt race, utan att efterlysa uniformerad uppbackning.

Högt upp i polisorganisationen finns idag dem som, off the record, säger att regeringen borde ha insett att Thomas Roléns beräkning var mest realistisk och att valet av Eliasson blev dyrköpt. Jag har hört dem inom organisationen som liknar den sistnämndes agerande vid en hantverkare som först lämnar en orimligt låg offert och sen återkommer med dyra tilläggsbeställningar efter att ha klagat på dolda faktorer.

Träffande eller inte, för att Eliasson ska lyckas säkra det förtroende som är nödvändigt för en rikspolischef krävs en ärlig och faktastödd redovisning av vad som gått snett. Och – inte minst – en solid plan för hur medborgarna ska garanteras ökad trygghet för sina skattepengar.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.