Det började med att Annette Holmström blev disträ och glömde bort saker. Till slut blev den enklaste vardagssysslan ett orosmoment. I dag är hon på väg tillbaka från sin utbrändhet.
Annette Holmström märkte till en början att hon blev disträ, hon glömde saker och ting. "Det beror nog på situationen jag befinner mig i", tänkte hon. Hon hade just flyttat från Eskilstuna till Malmö för att börja ett nytt jobb på högskolan i Malmö, och arbetet var stressigt. Samtidigt uppstod en rad privata problem.
Efter ett tag märkte hon att det tog allt längre tid för henne att genomföra det dagliga arbetet. Hon fick även problem med talet och blev till slut rädd för att prata inför folk. "Har jag fått Alzheimers?" undrade hon, eftersom sjukdomen finns i släkten. Inte en enda gång kopplade Annette Holmström symptomen till någon slags utbrändhet. Till slut fick hon lämna sitt jobb, något som skolan i efterhand tvingades betala skadestånd för.
Hon började leta efter ett nytt jobb, men var så otroligt trött hela tiden.
- Bara att välja ut kläder på morgonen var så energikrävande att jag fick gå och lägga mig igen efteråt.
Annette Holmström tog kontakt med en läkare som genomförde en noggrann undersökning, men det var först när hon träffade en professor i demenssjukdomar som det konstaterades att hon var utbränd. I november 2004 sjukskrevs hon, knappt 40 år gammal. Och eftersom hom inte hade någon arbetsgivare föll ansvaret för rehabilitering på henne själv.
- Jag kände mig fullkomligt värdelös, luften gick ur mig. Jag hade byggt upp ett liv kring mitt jobb, en yrkesidentitet, och plötsligt var jag ingen längre.
Hon beslutade sig för att bli frisk så snart som möjligt och inledde jakten på sitt forna jag.
- Jag hade under en lång period levt mitt liv i samma tempo som en "duracell-kanin" och jag trodde att det var mitt mål att bli så igen. Men nu har jag insett att min förmåga egentligen ligger under ett överladdat batteri,
I dag ångrar hon att hon till en början inte tillät sig själv att vara sjuk.
- Det är viktigt att våga falla igenom för att kunna återhämta sig. Men man blir rädd. Vad händer om jag släpper efter, kommer jag någonsin upp igen?
Efter drygt ett år fick hon genom Försäkringskassan praktik på en trädgård i Malmö. Där mötte hon personer som befann sig i samma situation som hon själv.
- Det var otroligt viktigt för mig att träffa dessa personer, på så sätt började min läkning.
I dag har Annette Holmström i högre grad lärt sig att sätta sina egna gränser. Man måste våga tacka nej även till sådant som är roligt, menar hon. I framtiden hoppas hon kunna kombinera ett arbete med kropp, själ och trädgårdar.
- Det är en otrolig skillnad på den jag är i dag, det är nästan som att jag har lärt känna en ny person. Jag har fått kraft från att arbeta med mig själv och ser ljusare på framtiden. Erfarenheten från den här perioden kommer jag alltid att bära med mig.