– Folk här dröjer längre med att söka vård. Jag hade en patient med als i slutstadiet, han kom när han inte kunde bära ved längre, säger Anna Jansson, läkare från Stockholm.
Den som kör bil från Skellefteå rätt genom granskogen mot Västerbottens inland kommer efter tolv mil till Malå, en tätort med 3.300 invånare.
Här är villkoren för att bedriva sjukvård helt annorlunda än i storstäderna.
Anna Jansson, 40, har en tjänst på akuten på Karolinska sjukhuset, men efter att ha träffat sin norrländske man arbetar hon i perioder på sjukstugan.
– Det här är ett roligt jobb. Tungt men roligt, säger hon och ler. Här får man som läkare känna att man gör stor nytta för varje patient.
Hon jämför med öppna mottagningar på vårdcentraler i Stockholm, som ibland kallats ”snuvamottagningar” för att patienter söker för besvär som läkaren egentligen inte kan göra så mycket åt.
– Annat än att ge högutbildat medlidande. Men det kanske inte är det som skattepengarna ska gå till.
Statistiken är tydlig. I Västerbotten gör invånarna i snitt 1,1 besök på vårdcentralen per år (2009). I Stockholm är siffran nästan dubbelt så hög: 1,9. De låga besökstalen i glesbygden får samtidigt till följd att patienter oftare läggs in på sjukhus för sjukdomar som på ett tidigare stadium hade kunnat behandlas av en husläkare.
– Varför kom du inte för tre månader sedan? kan jag tänka ibland. Men generellt tycker jag ändå att människor här omkring är medicinskt välbehandlade, säger Anna Jansson.
På sjukstugan, som ligger vackert på en höjd med utsikt över sjö och berg, måste läkarna vara multispecialister och klara allt från hjärtinfarkter och trafikolyckor till vård i livets slutskede. Här finns både röntgen, eget labb och möjlighet att lägga in patienter.
– Det skulle inte vara svårt att rekrytera läkare till den här enheten om den låg någon annanstans.
Men nu är det besvärligt. Förutom Anna Jansson och en pensionerad läkare som jobbar då och då är sjukstugan helt beroende av stafettläkare som hyrs in en vecka eller längre via bemanningsbolag.
Det har sina nackdelar, konstaterar avdelningschefen Monica Enberg. Viktig information riskerar att gå förlorad och patienter måste gång på gång upprepa sin sjukdomshistoria.
Det blir dyrt och tidskrävande att ständigt sätta in nya läkare i journalsystem och rutiner.
– Men det allra värsta är ändå när vi inte lyckas få tag i stafettläkare, säger Monica Enberg.
– Nyligen var det nära att vi tvingades stänga en vecka i Sorsele. Men så fick vi tag i en läkare, till sist.