Lagen om ersättningen började gälla hösten 2006. Barn som sett familjemedlemmar utsättas för våld fick rätt till en statlig brottsskadeersättning. Nu, tre år senare, kritiseras den hårt från flera håll. Enligt Brottsoffermyndighetens jurist Ulf Hjerppe är det flera saker som gör lagen tandlös. Bland annat är rättssystemet alldeles för dåligt på att uppmärksamma att barn funnits på brottsplatsen och bevittnat våldet.

– Det måste framgå av förundersökningen eller domen, om det inte finns någon sådan uppgift kan vi inte betala ut ersättning. Man hade för höga förhoppningar på att rättsväsendet uppmärksammar att de här barnen finns.

När det finns bekräftat i dom eller förundersökning att barnet blivit vittne kan barnets målsmän ansöka om ersättningen, bägge målsmännen måste skriva under ansökningen. Men ofta är det just den ena av barnets målsmän som våldfört sig på den andra, med andra ord pappan misshandlade mamman.

– Då måste man gå omvägen och förordna en god man för ansökan. Det är inte säkert att man tycker att det är mödan värt då ersättningen kanske inte blir mer än 5.000 kronor, säger Ulf Hjerppe.

En god man utses av kommunen. Det är upp till föräldern som söker ersättningen för sitt barn att söka en sådan. Det kan alltså vara så att den misshandlade kvinnan måste kontakta kommunen och berätta om brottet hon utsatts för. Något som kan upplevas som mycket arbetsamt, menar Hjerppe.

Brottsoffermyndigheten tycker även att ersättningen som betalas ut är alldeles för låg. I lagen är summan satt till som högst 25.000 och som lägst 5.000. Enligt statistik som DN begärt ut ligger snittersättningen i fjol på 7.159 kronor, och för 2007 var summan 6.750 kronor. Någon maxersättning har aldrig betalats ut.

Eftersom barnet inte ses som målsägande när det bevittnat våld mot närstående kan myndigheten inte kräva pengar av gärningsmannen. Därför vill Brottsoffermyndigheten att barnen ska få målsägandestatus. Då skulle domstolen bestämma hur mycket pengar barnet får i ersättning.

– Om man behandlade det under rättegång skulle åklagare och polis vara mer noggranna med att ta barnen i beaktande under utredningen. Då kan även myndigheten kräva gärningsmannen på pengar till barnet, säger Ulf Hjerppe.

Thomas Bodström (S), som jobbade fram lagändringen, vill inte ge barnen målsägandestatus, vilket skulle ge dem en större och viktigare roll i utredning och förhandling mot deras anhöriga.

– Det är traumatiskt att föra in barnen i rättssalen och låta dem processa mot sina föräldrar, säger Bodström, som medger att den ersättningen i dag fungerar dåligt och att ”det finns en rad olika praktiska saker som behöver rättas till”.

Även Rädda Barnen är mycket kritiskt till hur ersättningen är utformad. Eftersom barnen inte är myndiga är det föräldrarna som får förfoga över barnets ersättning. Inger Ekbom, terapeut vid Rädda Barnen, säger att hon stött på ”flera fall” där utbetalningen till barnet hamnat i gärningsmannens ägo.

– Som förälder har man kontroll över sina barns pengar. Om den dömde är vårdnadshavare kan denne få tillgång till barnets ersättning.