Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Sverige

Skärgården – Sveriges övergivna frontlinje

Försvarsmakten avbröt i går morse ubåtsjakten i Stockholms skärgård. I en vecka stod öarna i händelsernas centrum. En påminnelse om att skärgården under lång tid var ett av världens mest militariserade vatten.

Sveriges försvarspolitiska omsvängning är som mest kännbar här. Öborna är övergivna av den statsmakt man en gång sattes att försvara.

DN:s Björn af Kleen och Lotta Härdelin reste i utbåtsjaktens kölvatten och träffade människorna som en gång var med om att bygga upp kustartilleriet – för att sedan få montera ned det.

En kall och klar tisdagsförmiddag i Sandhamn.

Grått hav. En skärgård i höstskrud.

Mekanikern Björn Westerlund står vid bryggan och skruvar på en traktormotor. Det är luft i systemet.

Han slänger sin kalufs i riktning mot värds-huset, som alla stammisar kallar "värsan".

– I söndags kväll serverade de en ny drink därinne. Ubåt.

Björn Westerlund är verksam på Sandhamn sedan 31 år tillbaka. Han bor på Eknö i närheten. Varje kväll sedan militären började söka efter ett misstänkt undervattensfordon har Björn Westerlund dukat upp med salta pinnar och vodka i hemmet. För att fresta eventuella ryska grodmän ur det bräckta havsdjupet.

– Men inte fan kom dom heller.

Undervattensoperationen i Kanholmsfjärden i Stockholms skärgård är avblåst. Dramats huvudrollsinnehavare var militären och deras kantiga båtar.

Och öborna?

De har, historiskt sett, inte varit oviktiga för militären. Ofta har skärgårdsbefolkningen ställt upp som lojala tipsare, kustartilleriets besvurna.

De är tystlåtna och lite aviga och har något lätt avvisande över sig. De är uppmärksamma på skiftningar i landskapet.

– Så här va: Om det kommer in någon båt som verkar vilsen, som ingen känner igen, då håller man ögonen på den: Jaha, va fan gör den här då?

Björn Westerlund har själv rapporterat in en observation. Inte under den här veckan, men en gång när han noterade en farkost som påminde om en miniatyrsegelbåt. Han körde närmare, lade ankar och ringde in sin iakttagelse. Snart anlände fyra militärer från Korsö som förhörde honom.

– Som plikttrogen medborgare är det var och ens skyldighet att anmäla vad man har sett, säger Björn Westerlund.

Den pensionerade fiskaren Bertil Westerberg instämmer.

Det är senare på eftermiddagen samma tisdag. Det blåser och duggregnar. Vågorna bryts på fjärden. Skärgården känns öde.

Bertil Westerberg sitter i en skinnfåtölj i sitt hus på Lådna. Han håller ett öga på eftermiddags-tv:n, ett på vattnet. Det mörknar utanför.

– Det finns ingen härute som inte skulle anmäla om det var nåt lurt. Det sitter i. Man är rädd om Sverige.

Bertil Westerberg brukade extraknäcka som tillsynsman på grannön Låren, som tidigare tillhörde försvarsmakten. Han hade egna nycklar till de djupa förråden i bergrummet. Han fick köra över på oregelbundna tider – ofta mitt i natten – för att försäkra sig om att ingen civil inkräktat.

Bertil Westerbergs far hade själv varit med och sprängt bergrummet. I tio år hade familjen fraktat material fram och tillbaka som militären "göt och grejade med".

– Det blev ju en jävla byggnation efter Wennerström. Det var inte bara här. De rustade upp hela kusten. Det var ju så kinkigt då med kalla kriget.

Bertil Westerbergs söner har nu hjälpt till att fylla igen samma bergrum som deras farfar sprängde.

En total försvarspolitisk omsvängning på tre generationer. Den militära infrastruktur som bestått på Låren – kajer, räls – är täckt av mossa. Någon har klottrat "Get high on your own suply" på en betongvägg som skjuter upp i lövskogen.

Men här finns inga vapen kvar.

Paradigmskiftet – 1990-talets beslut att nedmontera stora delar av försvarsmakten – var inte nödvändigtvis dåligt för familjen Westerberg. Många av skärgårdens bosatta är mångsysslare, vissa har fått arbetsuppgifter tack vare reformen.

Men det försvarspolitiska skiftet har knappast ökat förtroendet för regeringsmakten i Stockholm. Hur ska man ha det? Många familjer har bott här sedan 1700-talet. En 300-årig epok som sammanfallit med att skärgården tagit allt större ansvar för skyddet av Sveriges huvudstad.

På 1500-talet bestod befästningslinjen i en stadsmur runt Stockholms centrum. Sedan har denna gradvis, i takt med hotbilden, flyttat längre ut i havsbandet.

I början av 1980-talet var Stockholms skärgård scen för "det modernaste och mest organiserade kustartillleri" som "världen någonsin skapat och skådat", säger Thomas Roth, 1:e intendent vid Armémusem och författare till boken "Försvaret av Stockholm under kalla kriget".

– I princip var hela yttre skärgården befäst, från Arholma till Landsort, säger Roth. Det fanns fasta kustartillerianläggningar som med sin räckvidd och eldkraft kunde täcka in, ja skjuta på mål, över hela sträckan. I de flesta aktuella hamnar låg det minlinjer utlagda. Kopplade man på strömmen kunde man utlösa dessa en efter en, pang!, eller ställa in automatisk utlösning för hela linjen om ett fartyg närmade sig.

Allt detta har man nu tagit upp.

Thomas Roth tror inte någon annan stat i västvärlden haft en lika genomgripande försvars-politisk reform.

Nu befarar experter att ryssarna använder det tidigare militariserade vattnet som en övningsbassäng, en plats för examensprov för ryska specialförband. Thomas Roth betraktar det som fullt möjligt.

– Jag tror många skärgårdsbor, särskilt i min generation, känner sig övergivna av statsmakten, säger Roth. Och vad som är särskilt tragiskt i sammanhanget är att det har kostat mer att nedmontera kustartilleriet än vad de hade kostat att bevara de modernaste delarna med några få moderniseringar.

De bosattas observationsförmåga har inte avtagit i samma takt som den materiella nedrustningen.

– Nått djävulstyg är det ju, säger Bertil Westerberg i sin fåtölj hemma på Lådna. Men nuförtiden är det ju inte säkert att det ens finns en gubbe i en sån där jävla mackapär. Som drönarna. Det är samma under vatten såklart.

– Man har alltid spanat härute, säger Fredrik Sjöberg, författare bosatt på Runmarö. Förutom när det gäller spritsmugglingen, då spanade man kanske inte så mycket. Flera av dem som brukade arbeta för militären kör i dag sopor och liknande, men har man en gång varit i marinen är man alltid kvar i det.

Torleif Rubin var befälhavare i Waxholmsbolaget under 32 år och fungerade samtidigt som "ett slags oavlönad kontaktman för ubåtsobservationer".

Torleif Rubin berättar om en händelse tidigt 80-tal. Han hade lagt ut fiskenät på sex sju meters djup i skymningen och nästa morgon upptäckt stora hål som omöjligen kunde vara orsakade av båtar eller sälar.

– Så det var ju någon som skurit med kniv, vilket tyder på att det varit en grodman som trasslat in sig under natten och tvingat skära sig loss, säger han.

Vid ungefär samma tidpunkt stötte M/S Roslagen, Waxholmsbolagets dåvarande flaggskepp, i ett metallföremål i sundet mellan Arboda ö och Sollenkroka ö. Det var förmodligen, bedömer Torleif Rubin, en ubåt som glömt sänka sitt periskop. Två blad i den fyrbladiga propellern böjdes.

Å ena sidan så vindpinat sturska, å andra sidan så skarpögda för vibrationer strax under ytan.

Hur ska man förstå detta sammansatta skärgårdskynne?

Författaren Fredrik Sjöberg tror det rör sig om en sammansmältning av nedärvt stockholmshat och kvardröjande rysskräck. Känslor som militären spekulerar i med jämna mellanrum, säger han.

– Skärgårdens aboriginer, alltså inte hipsters som flyttat ut för att odla morötter, utan traditionella skärgårdsbor, är ju fan inte rädda för något, utom möjligen för fastighetsskatten.

– Men de bär på samma typ av ilska som man kan stöta på i Norrlands inland: De här jävlarna från Stockholm ska inte komma här och komma. Det draget av dryg självtillräcklighet är betingat av det historiska faktum att man alltid har tvingats klara sig själv, i dag genom det moderna mångsyssleriet. Och det har nog möjligen gått att vigla upp skärgårdsborna genom utsagor om att stockholmsjävlarna är inblandade i något skit tillsammans med ryssarna. Den kombinationen kan väcka starka känslor.

Fredrik Sjöberg minns hur det var i slutet av 80-talet. I juni 1988 angreps en misstänkt ubåt vid Hävringe med sjunkbomber. Många observationer inkom till försvarsmakten under dessa år.

– Jag var ju med när militären landade med en stor jävla bananhelikopter vid Runmarö hembygdsgård och alla på ön fick små klisterlappar som vi skulle fästa på våra telefoner med direktnummer till Berga örlogsbas. Det var en marinofficer som förklarade: Ring för i helvete direkt till oss och inte till Stockholm. Palme var ju relativt nyss skjuten, men jag minns att man talade så mycket skit om Palme, och det underliggande budskapet var att Palme mer eller mindre bjudit in ryssarna.

– På så vis fick försvarsmakten med sig en hel del folk i den här periskopsjukan. Det finns något djupt lockande i att tillsammans vara rädd för något som man inte vet vad det är. Det ligger nära de psykoser som uppstår när folk har trott sig sett Ufon.

Thomas Roth, 1:e intendent vid Armémuseum, bekräftar att det i skärgårdsborna förmodligen finns nedärvda reflexer av försvarspolitisk karaktär.

Urscenen i skärgården är ryssens härjningar sommaren 1719. Ryska galärer rodde in över Östersjön tre somrar i rad och satte eld på skog och egendom längs hela den svenska kustlinjen.

– Ända fram till början av 1900-talet levde minnet av de ryska härjningarna kvar i folkmedvetandet, säger Thomas Roth. Det finns en historia om ett ryskt örlogsbesök som orsakade panik i samband med prins Wilhelms bröllop 1910.

Men Fredrik Sjöberg upplever att den nya generationens skärgårdsbor är svårare att mobilisera.

– Jag har inte stött på någon som är ett dugg orolig den här gången. De militärer som figurerat i etermedia framstår ju som obetydligt mer skarpa än Charles-Ingvar i "Jönssonligan dyker upp igen". Mina barn som är uppvuxna här refererade just till honom efter den första presskonferensen – militären uppträder ju på den nivån att man väntar sig att någon ska försöka konversera ryska grodmän genom att hälla vodka i snorkeln.

Fredrik Sjöberg tror slumpen satte i gång veckans jakt. Han tror inte det var en medveten kampanj för högre budgetanslag.

– Militärerna fångade väl upp någon signal från FRA, killarna råkade befinna sig på förläggningen, båtarna var tankade och det var vackert väder ute. Och äntligen hände det något! Det är ju en jävla öken här ute. Men plötsligt är det helikoptrar i luften hela tiden, plötsligt bor man i händelsernas centrum!

På andra sidan Sandön från hamnen och Värdshuset ligger Oxudden.

Här har hedgefondförvaltaren Didric Cederholm, till vardags verksam i New York, anlagt en hallonrabatt på taket av vad som ser ut som en gammal försvarsbunker.

Så kan det se ut när Stockholms skärgård demilitariseras.

När totalförsvaret säger upp sina hyreskontrakt är det upp till Fortifikationsverket att av- yttra egendomen. Är ingen myndighet eller kommun intresserad säljs fastigheten på den privata marknaden.

Så kom Didric Cederholm över en egen udde på Sandhamn för 14 miljoner sommaren 2011.

På Sandhamn reser sig delar av skärgårdsetablissemanget mot Didric Cederholms försiktiga uppsnofsning av den militära marken, dominerad av två baracker där militär en gång övernattat. Stilen är arméchic. Den nya innehavaren har låtit måla de röda kasernerna svarta och smällt upp fönsterluckor med rustika beslag. Anlagt utedusch av finare modell och en 35 meter lång stenkistebrygga. Den senare är föremål för en juridisk följetång.

Sandhamnsprofilen Peje Emilsson, grundare av Kreab och närstående Moderaterna, är vanligtvis positivt inställd till privatiseringar av det allmänna. Emilsson grundade den privata Kunskapsskolan. Men som ordförande för Eknö Hemman Samfällighetsförening motarbetar han grannen på Oxudden.

– Jag budade själv på det, om jag lade en miljon eller så, med ett förslag om att göra det till naturreservat eftersom jag tycker det är viktigt att bevara det rörliga friluftslivet på Sandhamn, min pappa var ju lots här. Men istället väljer Fortifikationsverket att sälja till högstbjudande.
Peje Emilsson tycker att försvarsmark som avyttras bör återlämnas till den förra ägaren.

– Dessa skärgårdsfamiljer lämnade ju ifrån sig marken för småpengar för att det var bra för Sverige. Nu kan samma släkter se marken gå för enormt mycket mer till helt andra ägare.

Andra är mer förlåtande till Didric Cederholms tilltag.

En av ubåtsjaktens huvudpersoner, Owe, öringsfiskaren som underrättelsetjänsten förra helgen förmodligen misstog för en "mystisk man" med agentutseende, är till exempel positivt inställd till stenkistebryggan, strandskyddet till trots.

Den går nämligen utmärkt att fiska ifrån.

Owe, som inte vill avslöja sitt efternamn, bor på Sandhamn. I tre generationer var familjen lotsare. I torsdags kväll åt Owe som vanligt middag på "värsan" vid halvsex med sin hyresgäst Yngve, vilket duon gjort varje vardagskväll i 30 år. Man har stamglas med förnamnet på, men Owe dricker bara vatten på grund av sin epilepsi.

Owe och Yngve, två väderbitna hobbyfiskare, rycker på axlarna åt demilitariseringen av skärgården. Möjligen saknar man det dagliga dånet från Viggenplanen.

– Jag tycker det var mysigt när de kom två gånger om dagen så man nästan gjorde i brallan, säger Yngve och beställer mer att dricka.

Gunnar Jansson står i ljusskenet från den lilla livsmedelsbutiken på Lådnas brygga. Det är snart mörkt. 15 distansminuter norvästlig riktning från Sandhamn.

Vill Gunnar Jansson, "statsanställd", det vill säga pensionär, ha förköpsrätt på den ö som militären köpte billigt på 60-talet av hans morfar? Han tippar att priset var 400 000 för Låren.
Gunnar Jansson fnyser. Finns inget av värde där.

– Det är ju bara berg.

En veckas spaning i skärgården

17 oktober. Efter en ”trovärdig” uppgift om misstänkt undervattensverksamhet inleds en ”underrättelseoperation” i skärgården.

18 oktober. Sökandet utökas med flera enheter.

19 oktober. Försvarsmakten släpper en bild på vad som antas vara en främmande ubåt. Ryssland förnekar att någon av deras ubåtar kan ligga skadad i svenska vatten.

20 oktober. Sökandet efter den misstänkta undervattensfarkosten fortsätter från Möja till Ornö.

21 oktober. Försvaret meddelar att man saknar egna bra observationer av vad som pågår under vattnet.

22 oktober. Underrättelseoperationen går in i en ny fas, meddelar Försvaret.

24 oktober. Sökandet avslutas.